Grönlandsfeber

Oskar använder hela kroppen till att stuva grejer.


Vi har nu skickat (nästan) alla våra saker till Grönland under lite tidspress och Magnus och Oskar gjorde ett väldigt bra jobb att stuva in 7 personers packning i vår lilla bil.
Närmare 300 kg är nu på väg till Grönland iallfall och nu kan vi bara hoppas att de står där och väntar på oss när vi anländer om tre veckor.

Erik njuter av sin förra Grönlandssemester

Hjälp, tre veckor är ju ingenting, men då står halva Göteborg på Grönland med massa förväntingar om långa och fina turer i Tasermiutfjorden.

Denna gång har jag lärt mig av misstaget från Pakistan turen och jag och Hilde har med oss prylar för alla evenualiteter, porta för big wall, vanligt rack för snabba långa dagar och isutrustning om snön inte har behagat att dra sig tillbaka.

Vår förhoppning är att få göra en nytur fritt och det kan ju ta et tag, så vi vill ju klättra allt annat med, det finns ju lite att ta av.

Nästan halva gänget;. Magnus, Oskar och jag

Det enda jag är nervös för nu är myggen, det varierar med berättelser om mygginvasioner där utomhusvistelser verakr omöjliga, till nästan inte märkbara.

Jag hoppas på det sista..

I närkamp med sorgen

Det är obeskrivbart med någon näras bortgång, någon borde ge alla utsatta en personligt utformad handbok i sorgehantering just för dig.

Det virvlar runt inne i mig med känslor som jag inte vet hur jag ska hantera, jag åker bergochdalbana mellan ljus och mörker de första dagarna efter att jag lämnat Olle på sjukhuset.

Jag åker upp till Bohuslän för att lugna ner själen och komma bort från allt annat.

Hilde har tagit sig ner på besök med Anne-Mari och jag vet varken ut eller in. Helt plötsligt står påsken utanför dörren och det blir påskmiddag med besök av så många jag tycker om och det tänds ett litet ljus hos mig. Livet är inte så illa ändå, jag finns och jag omger mig av människor jag tycker om.

På söndagen när vi har åkt till Hallinden för att jag bla ska få ett försök på General så kokar det i mig av konstiga svarta känslor och jag sätter mig på en sten och gråter hejdlöst rakt ut, går upp och sätter topprep och värmer upp på den första biten på General.

Knyter in mig och gör mitt bästa, mest sansade och kontrollerade ledpress på någon led någonsin. Med ett kyligt lugn analyserar jag varenda flytt och möjlighet till placering och plötsligt har jag klättrat de 45 utan att känna mig trött.

Jag försöker jobba, försöker hålla ett normalt liv uppe tills jag dagarna innan jag ska åka ner till Olles lägenhet för att börja sortera saker i lägenheten, då brister det.

Jag inser med lite hjälp från Padde och en läkare att det nog är dags för mig att varva ner lite, ta det lugnt och tänka igenom vad som har hänt.

Det var någonting som hände då, det blev svart, kolsvart, kompakt och evigt närvarande. Jag kände inte för att träffa någon, ta några bilder, prata med någon, inte göra någonting, ville inte klättra och mobilen fick ringa bäst den ville.

Jag åker hem till mamma, det är någonting speciellt med mammor som gör att iallafall jag känner mig lugn och älskad. I närheten ilgger även det första stället jag spontant kände för att åka till direkt efter Olles död, Rosendal.

Där har jag börjat klättra för många år sen och jag tog med mig ett rep för att kunna clogga, men det slutade med att jag solade 3 av de 15 lederna som blev klättrade. Det blev ett konstigt återförenande med ett ställe jag spenderat så mycket vaken tid på. Jag har aldrig solat förut och helt plötsligt kände jag en tjusning i det, ett meditativt sätt att röra sig på leder jag klättrat otaligt många gånger förut.

Jag har alltid skällt på de som har solat, förlåt alla berörda, och skakat på huvudet, men där och då kändes det som det enda jag ville göra. Jag förvånas över min minnesbild över Rosendal som det optimala, bästa klätterstället och mitt minne får sig en törn då det har blivit lägre, lösare och färre säkringsmöjligheter än förut.

Däremot så finns det magiska lugnet kvar däruppe i ravinen, det som jag längtade efter.

Solen, lugnet, vinden som lätt rör de nygröna bladen, liljekonvaljerna och otaliga minnen från en svunnen oskyldig tid när jag började klättra. 

Ulrik får ett kort besök i Garphyttan innan jag återser hela familjen (på mammas sida, lite komplicerat det där) på Havreängen.

Alla barn har blivit större och det värmer att träffa alla även om jag inte har så mycket energi över till någon annan än mig själv.

Så kommer det  oundvikliga; lägenhetsstädning, allt ska ut ur Olles lägenhet, två dagar tar det och det är en konstig upplevelse att slänga en hel drös med saker som har tillhört ens far, så kan jag nog summera det.

Konstigt nog så har jag mer energi när det är över. Jag skjutsar upp Bosse til Mörkö och anländer sent på kvällen hemma hos Jon och Katrin. De bjuder på en underbar middag och ännu godare vin, Jon brukar göra det, lika uppskattat varje gång.

Anledningen till besöket är fotning för Houdinis vår-10 katalog, spännande och se om en enda av mina robotrörelser kunde bli en användbar bild.

Å så är vi nästan tillbaka i nutid, nästan iallfall.

Nu orkar jag svara i telefonen, oftast iallfall, och tränings suget har kommit tillbaka och oftast så är det ljust även om rullgardinen drar ner stundtals. Så vet ni att jag lever igen iallafall =)

Kram till alla er jag inte har ringt upp, eller mailat till, kanske någon dag om inte allt för länge så får ni ett telefonsamtal eller ett mail..

Innan döden kom till dörren

Det har hänt lite för mycket på sistone, den här månaden har varit ett svart kaos.

I fredags så tog jag mig själv i örat och tänkte att nu Hanna, nu får du nog ta tag i ditt vanliga liv igen, vad det nu är kan betyda. 

Olles död har tagit på mig mycket hårdare än vad jag någonsin kunde tro och det har varit en bergochdalbana av dess like.

Har kommit på att det pratas för lite om döden och det tänker jag inte ändra på här och nu, men att tänka på den av och till är nog inte fel, iallafall inte om man tror på kyrkogården vid svingeln.

Först så försökte jag klättra bort min ångest över att Olle var sjuk och låg på sjukhus, det funkade väldigt, väldigt bra. 

Tips är att traversera fram och tillbaka längst repväggen på Domen till fingrarna kroknar och sammanlagda meterantalet är lika med El Cap. 

Annat hett tips är att dra med dig någon rebell, åk ut efter jobbet och fortsätt klättra när mörkret faller i pannlampornas sken tills kroppen allvarligt försöker få sin rätt att sova.

Båda två sätten fungerar alldeles utmärkt, men alternativ nummer två är trevligare för sällskapets skull.

Klättring är ett utmärkt sätt att försöka utestänga det mesta, dessvärre så hinner det ikapp, hur snabbt man än klättrar.

Jag fyllde 30 år mitt i allt snurrighet och hade en hejdundrade trevlig fest på Fabben med dans, dricka och givetvis klättertävling. Det värmde ända in i den virriga själen att få se så många människor samtidigt som jag tycker om. Tack för att ni gjorde den kvällen minnesvärd för mig och lyfte mitt tunga gråa täcke från mina axlar en stund.

Petter tog det där steget med lyft lite extra då han demonstrerade sin present till mig på ett väldigt tydligt sätt.

Uppklättrad högst på väggen så kastade han ner först en liten sak och sen en till. Den första damp ner i en hiskelig fart på någons bröst medans den andra utvecklade en liten fallskärm och sakta seglade ner till mattan. Vet inte om jag ska ta det som ett dåligt omen, men den lilla plastgubbe vars fallskärm inte utvecklades stog det mitt namn på.

Jag fick en AFF kurs av Petter, nu var det dags att lära sig hoppa fallskärm!

Försvunnen

Han är borta
Jag ger honom en sista puss på pannan
den är kall
Kall sen några timmar
men jag kan ändå inte gå

Sätter mig en sista gång
tittar på hans slutna ögonlock
ser frid i hans ansikte
genom mina tårar

Han är borta
jag ger honom en sista puss på pannan
läpparna darrar innan de når huden
de landar sakta och ömt

Jag stänger sakta dörren
stänger den bakom mig
lämnar ett liv bakom mig
försöker blicka framåt genom tårarna

solen kommer åter?

Förra helgen var jag i Växjö för att hälsa på Olle, min far som är sjuk.

Jag kliver in i hissen, upp till våning 9, avdelning 34, lite passande tycker min far eftersom han är född 34, lätt att hålla reda på.

Fjärilarna i magen har vid det här laget ätit upp hela magen och tagit hjärtat med sig, växt till örnars storlek och river och sliter i mig.

Det har gått en vecka sen jag åkte från Växjö sist, då hade marken under mig raserat och världen såg svart ut. Mina värderingar om vad som är viktigt i livet hade fått sig en kraftig törn.

Olle mellan mörker och ljus

Nu, nästan en vecka senare ringer Mia, min syster på Olles sida och jag tappar bort mig själv ganska snart.

- Han har en elakartad tumör.. bla bla bla

Världen raserar och jag faller ner i ett bottenlöst svart hål, jag svävar fritt i luften och orden ur telefonen blir till bokstäver som flyger med mig i mörkret, vissa trycker ner mig fortare det går inte att bota, underhålla, strålning.. men vissa låter mig sväva på dem, jag klamrar mig fast vid dem och håller dem nära mig bäst för Olle, har inte ont..

Systrar ystrar söker tröst, Mia, Ylva och jag.

Jag försöker hålla mig på benen, försöker få det att funka, med en massa människor runt omkring mig som lyfter mig en bit varje dag. En kram här, ett gulligt sms där, ett leende, klättring på Domen tills mjölksyran tar över.

Tack för at ni alla finns!

kram..

så..hvilken type er du?

Tågresan

Mörkret har spridit sig över himlen när hon stiger på tåget i Växjö.
På perrongen står en syster med lockigt blont hår, händerna är långt nerstuckna i fickorna på hennes skinnkappa och hon letar efter ett välbekant ansikte.
De får syn på varandra och ett litet leende växer fram hos de båda, ett leende som sakta dör, ett leende som sakta försvinner.

Kvar på perrongen i Växjö står en syster brevid det gamla stationshuset som vittnar om en svunnen tid, en barndom för länge sen. Förknippat med de glädjefyllda återseenderna med Olle, henns far, står det nu för motsatsen, i förfall och avstängt sen en tid tillbaka.

Tåget rullar sakta ut från stationen och det rytmiska ljudet mot rälsen tilltar.
Hon ser ut i mörkret och möter sin egen blick i spegelbilden och framför henne sitter inte längre denna lilla lintott till barn utan en brunhårig kvinna.
Hakan rynkar sig och underläppen rycker lite, spegelbilden suddas sakta ut och hon blundar.
Blundar för att slippa möta blickar från de främmande människorna på tåget mittemot och sakta rullar tårarna mot hennes kinder.

Hon tänker att än är hon för ung för att mista sin far, hon vill vara den lilla lintotten som hoppande av glädje springer före sin far i skogen otålig på att han inte är lika snabb.
Men mörkret sprider sig runt henne och det enda hon kan göra nu är att hoppas.

Det rytmiska ljudet som genom hela hennes barndom har stått för något att se fram emot har nu bytt skepnad och hon sväljer den stora klumpen i halsen, låter mörkret komma och försöker sova.

Söndagsregn

bild: jimbob

Ja, jag kunde ge mig faan på att solen skulle sticka ut sitt tryne ur regnmolnen så fort helgen är över.

Det enda jag önskade mig var en fin och solig söndag, min enda lediga dag, men när jag vaknar av droppandet mot fönstret så sjönk modet snabbt.

Det har varit några översociala dagar så jag snosar med nöje ner mig i täcket en stund till innan jag ilsket glor ut på detta göteborgsväder.

Fillipinerna..

Fick mail från Petter, så här skönt har han det i solen, men han har ju inte fått träffa Åsa som var på besök från Örebro, eller fått bouldra på Fabben, eller kört rep på Domen, eller fått tårta hos Maria, eller haft tjejkväll, eller druckit vin till klockan ett med HK, eller...

Alla gånger så är ens beslut inte riktigt avvägda, som när jag tackade nej till att följa med till Filipinerna och sola mig

Solönskning

Helgen börjar närma sig, det kliar i kroppen för att få klättra ute.
Få känna på riktig klippa,
slita ut hud på svettiga fingertoppar
värma klätterskorna innanför tröjan
vända ansiktet mot solens nästan varma strålar
känna glädjen spridas i kroppen.

Jag VILL att det ska vara fint väder på söndag, nu har jag börjat bli bortskämd med utomhusbesök på klipporna.

Petter och jag lekte runt på Stora väggen ute i Utby och listerna på Kronenburg kändes lite bättre denna gång och jag skulle inte ha någonting emot att leka runt lite i Utby i helgen.

Snälla snälla vädergudar, ge mig lite sol på min ledighet..

Maj, inte ens åttio

Min helg är inte över än, är ledig måndag, ska skjutsa Petter till flygplatsen och vara lite avundsjuk för att han ska få sola och bada på Filipinerna medans jag väntar här hemma.

Förhoppningsvis tittar solen fram imorgon så det blir lite mer klättring, men fram till uppdatering på helgen så får Maj stå för roligheterna. Upptäckte henne på ICA och hon gjorde min dag igår, ler fortfarande och undrar när det är ok att bli tilltalad som ni, kanske över nittio?