2009-05-10

Innan döden kom till dörren

Det har hänt lite för mycket på sistone, den här månaden har varit ett svart kaos.
I fredags så tog jag mig själv i örat och tänkte att nu Hanna, nu får du nog ta tag i ditt vanliga liv igen, vad det nu är kan betyda. 




























Olles död har tagit på mig mycket hårdare än vad jag någonsin kunde tro och det har varit en bergochdalbana av dess like.

Har kommit på att det pratas för lite om döden och det tänker jag inte ändra på här och nu, men att tänka på den av och till är nog inte fel, iallafall inte om man tror på kyrkogården vid svingeln.






















Först så försökte jag klättra bort min ångest över att Olle var sjuk och låg på sjukhus, det funkade väldigt, väldigt bra. 
Tips är att traversera fram och tillbaka längst repväggen på Domen till fingrarna kroknar och sammanlagda meterantalet är lika med El Cap. 
Annat hett tips är att dra med dig någon rebell, åk ut efter jobbet och fortsätt klättra när mörkret faller i pannlampornas sken tills kroppen allvarligt försöker få sin rätt att sova.

Båda två sätten fungerar alldeles utmärkt, men alternativ nummer två är trevligare för sällskapets skull.
Klättring är ett utmärkt sätt att försöka utestänga det mesta, dessvärre så hinner det ikapp, hur snabbt man än klättrar.




























Jag fyllde 30 år mitt i allt snurrighet och hade en hejdundrade trevlig fest på Fabben med dans, dricka och givetvis klättertävling. Det värmde ända in i den virriga själen att få se så många människor samtidigt som jag tycker om. Tack för att ni gjorde den kvällen minnesvärd för mig och lyfte mitt tunga gråa täcke från mina axlar en stund.




Petter tog det där steget med lyft lite extra då han demonstrerade sin present till mig på ett väldigt tydligt sätt.
Uppklättrad högst på väggen så kastade han ner först en liten sak och sen en till. Den första damp ner i en hiskelig fart på någons bröst medans den andra utvecklade en liten fallskärm och sakta seglade ner till mattan. Vet inte om jag ska ta det som ett dåligt omen, men den lilla plastgubbe vars fallskärm inte utvecklades stog det mitt namn på.

Jag fick en AFF kurs av Petter, nu var det dags att lära sig hoppa fallskärm!

6 kommentarer:

Sivan sa...

Linslagen ser jättefina ut, jag tror säkert hela packningen funkar att hoppa med :) Säg till om ni vill ha en inofficiell packkurs nån kväll efter jobbet för att känna er lite säkrare. Och så hoppas jag att ni kommer igång med hoppen snart!! :)

Kram från din fadder :)

Kallebalonkan sa...

Kul att se en blogg igen. Varit inne här och undrat och läst dina senaste inlägg och grinat lite åt att livet är för jäkligt ibland. Hoppas det svartaste har lättat. Kram från Jensos Klara

Anonym sa...

Äntligen är du tillbaka på bloggen och förgyller en kommunalares vardag igen. Har saknat dig och varit orolig för dig vännen. Ikväll är det träning i Utby. Räntentjejorna är med, kommer du också? Kramar Lina

Klättertorpet sa...

Tack Siv =)
antar att det är precis som med klättring, teknik är halva grejen att packa.

Hoppas vädergudarna kan lugna sig lite, himlen lugnar sig tills nästa gång vi försöker komma till att hoppa.

Jag vill ju hoppa NU!!

Klättertorpet sa...

Jo Klara, livet kan vara ganska svart tydligen.
Tror att det i slutändan gör mig starkare, en speciell känsla att verkligen inte vilja göra NÅGONTING och bara vara svart.

Men det ljusnar nu och det gör det ännu lättare att se framåt.

Kram =)

Klättertorpet sa...

Hej Snygg-Lina =)

Hoppas ni hade en underbar kväll igår, jag tog en lång löprunda ensam istället i krispig luft, perfekt temperatur och en sprudlande grönska med fågelsång. Så jag hade en väldigt trevlig kväll.

Ser fram emot lunch med dig, kram på dig!