I närkamp med sorgen

Det är obeskrivbart med någon näras bortgång, någon borde ge alla utsatta en personligt utformad handbok i sorgehantering just för dig.

Det virvlar runt inne i mig med känslor som jag inte vet hur jag ska hantera, jag åker bergochdalbana mellan ljus och mörker de första dagarna efter att jag lämnat Olle på sjukhuset.

Jag åker upp till Bohuslän för att lugna ner själen och komma bort från allt annat.

Hilde har tagit sig ner på besök med Anne-Mari och jag vet varken ut eller in. Helt plötsligt står påsken utanför dörren och det blir påskmiddag med besök av så många jag tycker om och det tänds ett litet ljus hos mig. Livet är inte så illa ändå, jag finns och jag omger mig av människor jag tycker om.

På söndagen när vi har åkt till Hallinden för att jag bla ska få ett försök på General så kokar det i mig av konstiga svarta känslor och jag sätter mig på en sten och gråter hejdlöst rakt ut, går upp och sätter topprep och värmer upp på den första biten på General.

Knyter in mig och gör mitt bästa, mest sansade och kontrollerade ledpress på någon led någonsin. Med ett kyligt lugn analyserar jag varenda flytt och möjlighet till placering och plötsligt har jag klättrat de 45 utan att känna mig trött.

Jag försöker jobba, försöker hålla ett normalt liv uppe tills jag dagarna innan jag ska åka ner till Olles lägenhet för att börja sortera saker i lägenheten, då brister det.

Jag inser med lite hjälp från Padde och en läkare att det nog är dags för mig att varva ner lite, ta det lugnt och tänka igenom vad som har hänt.

Det var någonting som hände då, det blev svart, kolsvart, kompakt och evigt närvarande. Jag kände inte för att träffa någon, ta några bilder, prata med någon, inte göra någonting, ville inte klättra och mobilen fick ringa bäst den ville.

Jag åker hem till mamma, det är någonting speciellt med mammor som gör att iallafall jag känner mig lugn och älskad. I närheten ilgger även det första stället jag spontant kände för att åka till direkt efter Olles död, Rosendal.

Där har jag börjat klättra för många år sen och jag tog med mig ett rep för att kunna clogga, men det slutade med att jag solade 3 av de 15 lederna som blev klättrade. Det blev ett konstigt återförenande med ett ställe jag spenderat så mycket vaken tid på. Jag har aldrig solat förut och helt plötsligt kände jag en tjusning i det, ett meditativt sätt att röra sig på leder jag klättrat otaligt många gånger förut.

Jag har alltid skällt på de som har solat, förlåt alla berörda, och skakat på huvudet, men där och då kändes det som det enda jag ville göra. Jag förvånas över min minnesbild över Rosendal som det optimala, bästa klätterstället och mitt minne får sig en törn då det har blivit lägre, lösare och färre säkringsmöjligheter än förut.

Däremot så finns det magiska lugnet kvar däruppe i ravinen, det som jag längtade efter.

Solen, lugnet, vinden som lätt rör de nygröna bladen, liljekonvaljerna och otaliga minnen från en svunnen oskyldig tid när jag började klättra. 

Ulrik får ett kort besök i Garphyttan innan jag återser hela familjen (på mammas sida, lite komplicerat det där) på Havreängen.

Alla barn har blivit större och det värmer att träffa alla även om jag inte har så mycket energi över till någon annan än mig själv.

Så kommer det  oundvikliga; lägenhetsstädning, allt ska ut ur Olles lägenhet, två dagar tar det och det är en konstig upplevelse att slänga en hel drös med saker som har tillhört ens far, så kan jag nog summera det.

Konstigt nog så har jag mer energi när det är över. Jag skjutsar upp Bosse til Mörkö och anländer sent på kvällen hemma hos Jon och Katrin. De bjuder på en underbar middag och ännu godare vin, Jon brukar göra det, lika uppskattat varje gång.

Anledningen till besöket är fotning för Houdinis vår-10 katalog, spännande och se om en enda av mina robotrörelser kunde bli en användbar bild.

Å så är vi nästan tillbaka i nutid, nästan iallfall.

Nu orkar jag svara i telefonen, oftast iallfall, och tränings suget har kommit tillbaka och oftast så är det ljust även om rullgardinen drar ner stundtals. Så vet ni att jag lever igen iallafall =)

Kram till alla er jag inte har ringt upp, eller mailat till, kanske någon dag om inte allt för länge så får ni ett telefonsamtal eller ett mail..