Bekänna färg

Vilken storlek passar dina händer och fingrar?

Trym pustar inne på Cave Route där vi gömt oss för solen.
Topprepet kommer sakta neråt och han deklarerar lite pustande att han är glad att han topprepade för att  klara av att leda det hade aldrig gått. Cave Route är graderad 5.10+, en ungefärlig översättning är svensk 6+ och är i tight röd camalot storlek.

Samme man glider uppför topprep på Ruby´s Cafe och börjar funderar på vart säkringarna ska läggas vid ett ev ledpress. 5.13- eller svensk 8+/9- och där passar bara grå camalot eller gul C3.

Allt handlar om storleken här och det är så roligt att bli påmind om det.
Vilken storlek som passar och vilken som inte passar, eller kanske rättare sagt hur bra eller dålig man är på att utstå smärta, viljan att pressa sig, teknisk färdighet och hur bra pump man upparbetat.

Vi har nästan bara klättrat röd camalot (himmel för mig men helvete för Trym), lila camalot (Hilde är en rackare på det, medan jag och Trym lär oss) och grå camalot som nog är lika slitsamt för oss alla.

Oavsett om du har stora eller små händer, tunna eller tjocka fingrar, långa eller korta så har du en fördel men även en nackdel i dessa sprickor som erbjuder motstånd.
Frågan är hur mycket motstånd man klarar innan man kommer över på den andra sidan, där färgerna inta bara blir ett helvete utan någonting att glädja sig över.

Så går dagarna

Hilde, Trym, Jossan och Mackan på väg upp till Broken Tooth innan solen tar över

Så går dagarna.
Upp och äta frukost, packa väskan, fylla vatten och långsamt ta sig till bilen.
Snacka skit med påfyllningen på campspoten,
nu har Jossan, Markus, Martin, Herr Schön och Malin dykt upp
Anton åkt men lämnat sina irländska vänner som hookat upp med någon dude från norr och sist men inte minst har Alf sitt hus hos oss med.
Full cirkus kan man säga.
För dem som varit i Creeken några gånger har med största sannolikhet stött på Alf någongång.
Tyst har vi det illafall inte på morgonen eller kvällen, dock så finns det inte så mycket att fylla in i historieberättandet för att säga så.

Försiktig körning md hyrbilen på de bumpiga vägarna,
strykandes längst skuggan för att undvika den brännande solen
få stryk på de storlekarna vi inte kan
känna sig som en drottning på de som vi behärskar
känna sig skräckslagen trots att den gröna camaloten är i knähöjd
skrapa upp armar och ben mot den fina sandstenen

Åka hem i solnedgången
laga mat så fort vi kan efter att ölen och chipsen tagit slut
eller mer tacka Hilde för att hon har lagat mat
snacka skit runt lägerelden
somna svettig i sovsäcken
och börja om.
Så går dagarna.

Sprickklättring på riktigt

Utsikt från 2nd Meat Wall

Vi slår upp tältet, fäller ut våra campingstolar, öppnar varsin öl och låter kvällssolen lugna våra själar medans blicken vilar på North Six Shooter.
Vi har flygit, landat i Vegas, uppgraderat vår minimini bokade hyrbil (Trym var övertygad om att det inte fanns små bilar i USA, de har tydligen fått det nu, bilen vi fick var i storlek med en Smart. Ingen bra kombo för tre klättrare med tre duffelbagar) och kört så länge vi orkade innan vi stupade i säng på ett motell.

Bilkörning och den sedvanliga proceduren i Moab innan vi äntligen landade på Super Bowl campingen  efter två dygn på resa.

Jag har varit ganska nervös inför den här resan, trängt undan det att jag kanske inte skulle kunna klättra överhuvudtaget.
Fick ont i foten av att klättra 4+ ett tag innan vi åkte så jag har tryckt ner förväntningarna och intalat mig själv att det går bra vilket som.
Lite för att lugna mig själv sagt att det är ok om jag bara kan klättra högervända laybacksdieder om så på topprep.
Topprepade mycket riktigt första dagen, mycket mycket försiktigt vågade jag stoppa in foten i en spricka och känna efter.
Armarna fick göra det mesta jobbet, men det gick.
Det gick!

Igår så vågade jag leda.
Fördelen med att leda är att tankarna inte kan vara på en fot, de måste vara på allt annat med, och det gick.
Så igår när kvälls solen försvunnit på väg ner från klippan, vi satt i våra campingstolar runt lägerbålet med en öl i handen och med tillskott i campen av Olli, Annti och Juha i en bil och Anton med två fina irländare så kändes det väldigt bra.

Med nya förhoppningar och mindre rädsla så gläder jag mig till att bekanta mig med sprickorna igen och jag kanske ska klättra några högervända laybacksdieder bara för att.

Katt bland hermelinerna

Jag har varit i stora staden på andra sidan
försökt smälta in, lära mig storstadsbeteende,
men jag lyckades inte så bra.

Jag tittar runt mig och möter ett svart/grått/brunt hav
ett hav av folk som skyndar förbi
skyndar för att skynda och jag sticker ut som en färgglad finne i pannan,
tittar ner på mig och ser regnbågens färger.

Jag sitter som ett barn och tittar runt på tunnelbanan,
möter folks blickar som snabbt försvinner
ler snabbt till damen snett mittemot
som till min förvåning ler tillbaka.

Förvånande hur så många människor kan titta rakt fram utan att titta på någonting
tittar rakt ut i luften med tomma blickar
försöker, men min blick landar på någon där framme
söker ögonkontakt men ser bara tomma ögon.

Packar för USA och gläds lite åt att möta motsatsen,
möta människor som spontant börjar prata med en i matbutiken
som berättar sin livshistoria innan skorna är knutna under leder
gläds till att återse öknen och Indian Creek.

Las Vegas here we come!

Höstglädje

Jaha,
så står jag där igen med skägget, om jag nu hade haft skägg, i brevlådan.
Påsen med trattkantareller dignar över och plana platser i huset för att torka dem finns inte riktigt,
tittar ner i påsen och undrar hur det här kunde hända ännu en gång.

Efter en snabb tur till Häller för att kolla hur foten funkar att klättra med så spontanhamnade vi i en vacker höstskog.

-Näe, det är ingen idé att plocka dem som är mindre än typ 2 cm, de blir ingenting när man torkar dem, bara skräp..

Tittar skamset ner i min påse, på de små trattisarna som ligger där och samsas med de stora.
Jag har dammsugit marken, gått och plockat efter Hilde som kanske var smart och bara tog de stora.

Men jag kan inte låta bli, det är någonting som händer med mig när jag får börja, för jag är en samlare.
Ja, jag kan lika gärna erkänna på en gång; en samlare.
Har jag börjat finns det ingen återvändo, då ska jag ha varenda liten plutt, ok inte varenda, för även jag har en gräns hur små svampar jag orkar släpa med mig hem, men min gräns går långt under Hildes.
Vad är det för fel på mig, varför måste jag samla saker hela tiden?

Så nu står jag här åter igen med allt för mycket svamp och med en syssla som jag hatar; att rensa och ta hand om dem.
Jag som egentligen inte är så förtjust i svamp.
Kunde jag inte bara nöjt mig med att samla på Mallorol ännu en gång?

Att vara stark

Någon som varit i Céüse på länge?

Att vara stark
att orka lyfta upp både himmel och jord
utan att falla igenom.

De sista dagarna har jag varit som en pissmyra
sur som ättika
och gjort ont att vara i närheten av.

Har inte kunnat stödja på foten och hoppat runt på kryckor
och inte orkat hålla uppe humöret.
Nästan lite skrämmande att se sig själv förfalla i humöret bara för att man inte kan röra på sig som man vill.
Att mitt välmående är beroende av att kunna göra vad jag vill med min kropp utan att någon kroppsdel protesterar.
Även om det regnar och jag ändå inte har tänkt att göra någonting.
I bakhuvudet ligger nog biljetten till USA och gnager.

Var och röntgade foten,
ingen spricka utan bara en stukning
kan gå på den väldigt väldigt försiktigt
och genast är humöret tillbaka.

Lustigt,

men nu känner jag mig stark igen.

Storstryk

Den ser så snäll ut.. 

Jag kan rörelserna
men har börjat tveka där det inte ska vara så svårt
det har satt sig i huvudet att det är svårt
kroppen vet inte riktigt vad den ska göra längre.

Får i den lilla kammen som sitter som sista säkring
Den hamnar åt andra hållet mot vad jag har satt den förut
tänker att det går nog bra ändå.

Den ser ok ut och jag pillar in tre av fyra fingrar bredvid den
nyper till med fingrarna för andra handen
går upp lite till och får foten på det steget jag vill stå på
men som kroppen inte vet om den litar på

Kroppen faller sakta bakåt

Fingrarna håller fortfarande kvar på det andra greppet
men jag klarar inte att hålla mig kvar
klarar inte att hålla in mig

Jag faller

Det går fort när man faller
mycket snabbare än man hinner tänka

Hinner knappt uppfatta att den lilla kammen floppar
eller att jag slår i foten när jag hamnar mot väggen

Smärtan kommer sakta smygande
och jag hoppar på ett ben till bilen
med svansen mellan benen
och en värkande fot

Den ser så snäll ut
men inte mot mig

För mycket energi?

Förberedelse för storväggs-kurs med Eva och Johanna

Sista tiden har jag haft för mycket energi, om man nu kan ha för mycket energi, jag vet inte?
Det har mestadels varit fokuserat på klättring,
känt mig stark trots att jag inte tränat någonting,
känt mig orädd trots att jag inte fallit så mycket.
I sommar har varit första gång jag bara varit intresserad av att projektera,
viljan över att ta i
våga satsa.
Lite som storväggsklättring.

Hallinden har funnits i mitt medvetande den senaste tiden,
tänkt på varenda flytt på Kristi brud när jag inte har haft möjligheten att vara där.
Lustigt, jag har aldrig riktigt haft tålamodet eller orken att projektera
Tyckt det varit för mycket tid att lägga på en led,
tankemässigt men även känslomässigt.

Inte gillat pressen som jag har upparbetet på mig själv att klara någonting jag jobbat på
Inte kunnat slappna av

Men som sagt, nu vill jag bara projektera
falla
jobba in flytt
få perfektion
känna varje kroppsflytt i ryggraden
få flyt och lätthet
fokus

Igår förlorade jag mot fokus,
leden
föll upp och ner
slog i rumpan ganska illa
repbränna under benet
skrapade armen

vi får se när jag vågar dit igen
flytten sitter
få se hur det går med fokuset.
Viljan att ta i
våga satsa

Fri tid

Glad över att ha luft under fötterna

Fötterna börjar bli så där klassiskt Verdon ömma och jag tänker snabbt att jag är glad över att jag och Hilde har köpt en biljett till Indian Creek i höst istället för Yosemite.
Det är lustigt det där hur tankar snubblar förbi på några millisekunder för att sen flyga vidare och poppa upp med någonting helt annat orelevant.

Vi har gjort en klassisker, åkt till Verdon, stått uppe på kanten och undrat om vi är galna som ska fira ner när solen ligger i halvmoln.
Senaste gången vi var i Verdon så fastnade vi i solen och fick så panikont i fötterna så Petter var tvungen att hänga upp sig bultarna på sista lätta replängden ett antal gånger för att ta av sig klätterskorna.
Vi firar ner trots risken för att fastna i solen, inte på den rekommenderade firningspisten utan på någon led till vänster.
Livrädd givetvis, utan prusik och med en 60 cm slinga istället för en daisy och med så mycket luft under fötterna.
Det borde gå att komma till samma stora hylla.
Det gör det givetvis inte och leden som vi har kollat ut verkar inte vara bultad.
Klassiker.

Så vi vänder näsan uppåt där vi har firat ner och Petter knyter glatt in sig i den skarpa änden och ger sig upp i det överhängande böljande grå havet av vackra linjer, små hål och en blå himmel.

Jag är styrs av känslor, inte av rationalitet, något mina fingertoppar, biceps och fötter påminner mig om.
Trots vetskapen om flygets avgång på måndagen så kunde jag inte hålla mig.
Har varit så taggad på att klättra så jag åkte till Hallinden och lyckades få ihop ett projekt till på Branta väggen på lördagen.
Söndagen med duggregn och blåst kunde varit en bra dag att vila upp sig på, men nej.

Ankan var på besök och jag tänkte bara följa med och säkra, men så ännu ett projekt som stog där och lockade. Tunna fingertoppar redan innan, men kunde inte motstå.

Kände mig som ett barn med fingrarna i kakburken när jag skyndade mig hem till Petter som packat färdigt för att hinna med flyget.
Vi har haft två underbara dagar i Ceuse, detta ställe som jag älskar, som jag ALLTID tänker att det här måste vara himlen. Massa fina grepp, vacker klippa, roliga leder och framför allt så inspirerande ställe att vara på.
Kroppen värker och den lätta leden förvandlades till en svår led, det är då det är skönt att ha med Petter.
Leendet sprider sig och när vi står på toppen så vill jag inte alls åka hem, men så kom jag på att Verdon, står kvar, Ceuse står kvar och hemma väntar Bohuslän.

Pånyttfödelse

Ännu odöpt led med kul kaminklättring

Det har hänt någonting sista dagarna
glömmer bort att jag alltid känner så när höst luften sakta sveper in på kvällen
det är som den kommer tillbaka med inspiration för att leva.

De flesta kanske lever för sommaren men kommit på att så är det inte för min del,
det är när hösten kommer som jag lever igen.

Tankar klarnar, kroppen vaknar
viljan att klättra är helt plötsligt enorm
det river i kroppen och livet kommer tillbaka.

Har haft en underbar vår och sommar med massa fina folk, resa till europa, bröllop, varma kvällar, varma dagar, fint besök, paddling, bad.
En massa saker som kanske kommer dyka upp här, vem vet.

Har haft några fina dagar med klättring och kroppen vet knappt vart den ska ta vägen
fingertopparna blir tunnare och tunnare i takt med kroppen blir mörare och leendet blir bredare.
Nu börjar det!

Hilde letar fotsteg under mossan, kul med nytt!