Ovana

Förlåt till er som jag har peppat och hejjat på, kanske tom pressat fram ett ledförsök trots ert motstånd. Det är en ovana jag har. Att sätta ett ledförsök i första hand, värdera det högst  på klätterhimlen. Så jag vill be om ursäkt.

Klättring är för mig ett svårbegripligt väsen. En tusenhövdad drake. Så många känslor som är involverade. Som är svåra att förstå alla gånger. Förutom den rena glädjen som givetvis är den dominerande känslan så finns det så mycket mer.  Så många dolda koder, förväntningar, besvikelser, normer och.. ja.. mönster. Det här med att ledklättring väger högre än att topprepa. Upplevelsemässigt så för mig just nu, så får jag mycket, mycket, mer ut av att topprepa än att leda. Varje flytt är ren klätterglädje. Kroppen rör sig obehindrat och maximerar sin kapacitet. Det är lugnt och jag fokuserar bara på hur kroppen löser problemen på bästa sätt. Men inuti mig finns en drake. En drake som är full av värderingar. Som ger mig en större belöning om jag leder en led istället. Varifrån kom den här draken?

De svenska bussarna står på rad

Vi har åkt vidare till Margalef. En av mina absoluta favoritstället i Spanien. Vi har mött upp med Richard och Henrik. Vi är i pockethimlen. Jag vill så mycket. Faller in i ett vanemönster. Vi har varit här en hel del och min kropp vet som väntar. Den kan inte låta bli, spana upp mot de där lederna som ligger kvar på min lista, vilja leda. Men jag försöker att inte falla dit, njuter av att topprepa och inte lägga någon av mina egna värderingar i det. Att bara låta mig leka.

När jag började klättra så gick vi inte ens igenom på grundkursen hur vi skulle sätta topprep. Ledklättring från första stund stog på schemat och det har följt med mig. Att ledklättra. Att kämpa sig upp från grad till grad, ledklättrandes. Att det är det som räknas. Och det har inte med Örebro att göra, det har egentligen med hela klättergemenskapen.

Ett ställe att leka på

Mitt driv har aldrig varit att vara ute ur komfortzonen. Jag tycker om att ha kontroll och kan med jämna mellanrum ta mig ur den på en onsight och får en riklig belöning av känslan. Känslan över att ha stigit över kanten på kontrollen men klarat det. Eller om jag prövar riktigt mycket på en led, men inte klarar den så får jag samma belöning för att jag har provat in i det längsta. Att ha blivit pressad eller lite rädd, men klarat av att styra upp situationen.

Lycklig över att få leka

Nu vill jag inte riktigt vara för nära den känslan, men ändå flörta med den. Att prova, men inte för svårt. Att ha kontroll men ändå satsa. Att leda, men inte för mycket. Jag vågar inte bli rädd, det tar för mycket av min energi, men vill gärna vara på gränsen. Olyckan har flyttat mina gränser och värderingar. En av de sista dagarna joggar vi upp på toppen av världen, upp över alla klipporna i Margalef och joggar sakta över ryggarna som slingrar sig fram. Det är långt ifrån några gränser, långt ifrån några förväntningar men det kan lätt bli en vana det här med.

Vad är din drake?