2014-11-07

Gamla stenar

Vad gör man när vädret vänder så fort vi får besök? Visserligen fick familjen Fernqvist strålande väder, men när mamma var här var det dåligt och trenden verkar hålla i sig. Stefan landar på kvällen och de första molnen på en vecka tornar upp sig innan solen går ner. Dagen efter hänger regnet luften och de ger sig ut till en regnsäker klippa, Le Foron, och får klättra. Prognosen ser sunkig ut och det står mellan två val, söder ut eller norrut? Spontant kan man ju tänka att söder ut skulle var bättre, men inte den här gången.

Så gamla stenar att de somnar mot träden?

Vi plockar fram paddorna, mer eller mindre oanvända det här året, packar Bruno full med allt vi kan behöva för två dagar och när vi sätter oss i bilen kommer regnet. Det ökar, håller i sig men avtar när vi närmar oss Fontan. Jag har aldrig, jo du läste rätt, aldrig, varit i Fontan, så känner mig lite upprymd. Som ett skolbarn på utflykt. Jag har som aldrig riktigt fastnat för det här med bouldring. Fått känslan av att jag är helt chanslös på alla problem, förutom de som känns för lätta och därmed inte ger så mycket belöning. Jag har aldrig varit någon nötare, inte haft tålamodet om en led eller ett problem inte går på några försök. På senare år har jag i.o.f.s verkligen uppskattat att redpointa. Att känna perfektionen i kroppen. När allt stämmer. När allt jobb summerar upp i en perfekt balans och det går. Jag kan fortfarande få lite rysningar när jag tänker på Kristi Brud, hur den gick från omöjlig till möjlig. När kroppen rör sig så att allt är lätt.

Hur fin är inte den här stenen?

Så lite pirrigt var det  att åka till Fontan. Jag har inte vågat bouldra efter olyckan. Jag har inte varit intresserad alls kanske jag ska säga. Foten har inte funkat så bra och att hoppa ner på den okontrollerat.. nja.. inte intressant. Hänga med Petter och Stefan och bouldra.. nja inte heller särskilt intressant. Mina projekt blir de problem som de kan gå uppför med bakbundna händer. Men, Fontan, det känns intressant!

Håll tungan rätt i mun och det går bra

Måste erkänna att det tog mig med storm. Alla dessa stenar. Alla dessa vackra formationer. Alla lätta, men intressanta, kluriga och klättring-hela-vägen problem. Cirklarna. Skogen. Jag är fast.
Kroppen var väldigt skeptiskt först. Ville inte klättra allt för högt ovan marken. Ville inte hoppa ner. Ville inte satsa. Men det gick bra ändå.
Skogen var full av så många fina problem ändå. Med fin landing. Med fina grepp. Med rolig klättring. Petter och Stefan är starka som vanligt, men tar hand om mig fint, spottar när det behövs och hejjar på när det behövs. Jag är kär.
Att få hälsa på Mr. Font himself och bli guidad av Øystein var en ynnest och jag hoppas vi ses om inte allt för länge. Håller kvar semesterkänslan tills dess.

5 kommentarer:

blue_swede sa...

Det är så fint att läsa om det du gör för att "programmera om" dig själv igen, till saker som du gjorde förut, men nu kroppens minne liksom säger stopp till? Fascinerande. Det funkar, du tar det bit för bit!

Klättertorpet sa...

Tack! Ja, det är verkligen omprogrammering. Av kroppen men mest av huvudet. Men det går, sakta sakta :)

Jenny Rosengren sa...

Härligt Hanna!! Så härligt att du njuter av att bouldra och så härligt att du ger mig massor av res och boulderlust =)

Klättertorpet sa...

Jenny, kommer ni ner till de skogarna så är jag en utomordentligt bra spottare...

Jenny sa...

Ja, ett Fontan besök vore mer är kul! Vi hör av oss om vi är på g :)