Första natten

Petter kommer hem trött efter jobbet sent på kvällen. Jag har redan förberett allt, täcken och kuddar är nerstoppade, frukost planerad och klätterutrustning samt springkläder är med de med. Maten är färdig när han kommer hem och jag ser in i hans rödsprängda ögon.
-Är du säker på att du inte bara vill softa hemma, vi kan göra det någon annan dag?
-Nej, det blir perfekt. Var var det vi skulle?

Han ser lite trött ut va?

Jag har kollat på kartan, spanat in guideboken med. Jo, vi åker upp hit, parkerar här, sover så kan vi springa upp på den här toppen på morgonen om vi vill.. åh så kan vi åka hit och klättra..
Vi åker iväg i mörkret, hittar parkeringen och bekantar oss med vår nya buss Bruno. För din info Niklas, man behöver ha tändningen på för att kunna fälla upp taket.. Det är lite som julafton.
Det finns små eller större fack överallt att upptäcka, men framför allt att planera för optimering. Det är mitt nya; optimera utrymmen. Jag går igång på det. Ja.. jag vet, lite skumt, men diggar verkligen känslan av att tänka ut hur jag ska kunna använda utrymmen på det bästa sättet. Tror det är höbärgningen i ung ålder tillsammans med Stina som har skadat mig.
Vi kommer iallafall i säng till slut, kryper ner under duntäckena och hör ugglorna utanför i mörkret.

På toppen med ok utsikt

Det är helg, innan vi har stigit upp så har det redan parkerat på två bilar med hurtfriska fransmän som med vill upp på Pointe de Môle. Vi byter om till springkläder efter frukost i bilen och följer den upptrampade stigen mot toppen. Att ta sig fram snabbare än snabb gång är otänkbart, även denna gång och efter att pulsen har stigit kraftigt och känslan av andnöd har lagt sig så är det bara att njuta av solen. Vi kommer upp på toppen en timme senare.
Det är en mäktig topp, på ett annorlunda sätt än de andra vi har varit uppe på. Kullen står för sig själv, som en hög mitt på slätten och givetvis blir utsikten annorlunda. Vi ser Genevé, Mont Blanc massivet, vårt hus, bort mot Avoriaz, upp mot Col de Colombier. Jag börjar bli lik min mamma och har inte långt till tårarna för det är så vackert.
-Tänk, vi har fyra år och tio månader kvar att utforska alla de här topparna runt oss påminner Petter mig om när jag ivrigt tittar runt vilka toppar vi borde besöka innan snön kommer.

Bruno och Petter gör sig redo för nästa äventyr

Vi joggar ner. Gillar självbedrägeriet att jag kan jogga. I nerförsbacke iallafall. Jag är lättlurad och har ingenting att lura mig själv. Vi kommer ner till Bruno, käkar lunch och är redo för nästa aktivitet.
Klättring i solen är helt uteslutet, hela jag är överhettad av solen redan så det får bli en skuggklippa.
-Håller vi på att bli aktivitetsjunkies frågar jag över lunchen.
-Det är vi redan!
Vi åker till Belloset, letar rätt på klippans svåraste lättaste led och med mycket fundering och påhittighet kommer vi upp båda två. Det här med kalkstensklättring är inte bara att hysta och dra på det här stället. En bra dag avklarad, nu är det bara fyra år och tio månader kvar.