Ibland är livet orättvist

Petter håller sin plats i kön

-Oh, no what has happend to your foot?
-Hm.. well its a long story...

De sista dagarna har mer legat på minus sidan än plus sidan, det börjar med regn.
Mycket regn.
Hela natten efter jag och Hilde klättrade Rostrum regnade det, först så smyger sig det där nöjda tältsmilet på mig.
Jag ligger här inne och hör på smattret mot tältduken och har en bra känsla, det är ett av de ljuden jag verkligen tycker om, regn mot tältduk.

Men så fortsätter det att regna och när jag måste upp för mitt nattliga besök bakom det största trädet på campingen så kliver jag bokstavligt talat ner i ett ankeldjupt vattengrojs.
Vi har placerat vårt tält på ett av de sämre ställerna på camp 4 och det var inte så mycket som var torrt när morgonen äntligen kom.

För att göra det ännu värre så gav damen i kiosken bort vår tältplats till de före oss i kön så vi var tvugna att flytta hela vår camp i regn och jordsmet.

För att ännu mer förvärra situationen så har min vänstra fot svullnat upp och var röd, att gå på den var en pina, priset jag fick betala för att få klättra Rostrum..





















Röda piller i röda bilen

Vi flyr ner till Mariposa för att få i oss lite brunch och få ett avbrott mot ett sunkigt och blött camp 4.

Ph, jag kanske borde ändå..
nej vad jobbigt..
det kommer kosta skjortan..
nä jag har faktiskt inte råd..
fast det gör ju hemskt ont..
och så kan jag inte ens få ner foten i ett par vanliga skor..

Ja, ja, jag ger mig, vi åker upp till sjukhuset och efter ännu mer velande så bestämmer jag mig för att jag vill att en doktor ska titta på min fot.
Fem minuter senare så kommer den söta sköterskan och underhåller oss med frågor, jag får en stelkrampsspruta, någon stark pencillinliknande medicin för bakteriell infektion och piller mot fotsvampen och går därifrån 600 $ fattigare.
Ja 600 $..

-No, dont even think about it, I know what you are thinking,
dont try to puncture it with a needle, just let it be.. ok?

Det är precis som om han läste mina tankar, det var precis det jag hade bett Jenny att hjälpa mig med.. så det var bara att snällt säga ok och försöka låta det vara.

Det är mycker för ett snabbt besök på den amerikanska akuten, men men vad gör man?

När vi kommer tillbaka så är stämmningen inte allt för hög hos våra norska grannar Reimond och Sindre. De har nämligen precis brännt upp sitt tält, sovsäckar och liggunderlag i ett försök att torka sitt tält.

Så livet känns inte så illa ändå, men det är definitivt inte rättvist alla gånger.