2008-10-11

Astrowoman




























Jeg i pump-sjokk etter den knallharde "endurance corner"

Vad är klockan?

Två gånger tidigare har jag vaknat, stel och undrat vad klockan är med en känsla av att vi har försovit oss. Konstigt nog var klockan tre första gången och halv tre andra gången, nått som inte stämmer.
Åh, jag hatar att vara klockansvarig men när den ringer strax innan halv fem så hoppar jag nästan ut ur sovsäcken och smyger bort till Hildes tält.

-Hilde, sover du viskar jag och jag hör ett gnyende till svar.

Jeg våkner med et rykk, halv fem torsdag morgen, midt i et mareritt om at jeg sitter fast i noe stort og vått og mörkt og sleipt. Behöver ingen Freud for å få en forklaring på hva det er som har romstert i hodet mitt i löpet av natta - jeg har drömt om denne beryktede Harding Slot som jeg vet jeg på en eller annen måte må klare å komme meg i gjennom samme dag. O skrekk. O gru. Det er bare å komme seg opp. Astroman, eller Astrowoman som den faktisk heter på torsdager, venter på oss.

På tross av beinhard alpin start står det to taulag ved innsteget. Helt utrolig med tanke på at det fortsatt er bekmörkt. Et amerikansk lag forsvinner opp i mörket og det var det eneste vi så av dem den dagen. Det andre taulaget er et ungt, fransk taulag overdimensjonert med selvtillit som tydeligvis tror de kommer til å cruise ruta på et par korte timer. Vel. Tilbake til det senere. Et eple, litt venting og noen slurker vann senere er vi klare til dyst. Hanna forsvinner oppover og ikke lenge etter kan jeg höre henne rope "Hilde, Legg aaaav!" (Jeg pröver å innföre "Standplaaaass"..uten saerlig innvirkning) og jeg fölger henne på taulengde 1+2 som verken er lett eller velsikra. Men vi er i gang!

Yack, de två replagen före oss har bara sprungit upp och här står jag och måste koppla på mitt klättra-sakta-så-kanske-jag-inte-trillar modus på den första replängden som står som 5.7 (5-) men som visar sig bestå av två säkringar och en massa sva och grus. Sakta men säkert, övervägande varje fotflytt så kommer jag iallafall upp till stand och jag ser bara rumpan på en i det engelska replaget som smidigt smyger upp Endurance corner.

Hilde kommer glatt upp och rackar på, eller eftersom det inte är några säkringar den första biten hänger hon på sig fyra camalots och fortsätter upp.

Tredje taulengde er ekstremt kort. Men siden Hanna med frykt i blikket formidler noe om at den kanskje ikke er så godt sikra tar jeg 10a-laybacken på alvor og genererer all krimpestyrke jeg har i noen få usikra krimpeflytt. Kjenner meg hjemme med en gang jeg får tommelen plassert på pekefingeren og en gul camalot senere står jeg på stand under Endurance Corner og kan umiddelbart bekrefte det ryktene sier: Den er lang. Det er jamming. Og det ser vanskelig ut. Sukk.
























Fransmannen på stand ger sig iväg och ser ut ungefär som om han skulle dansa bugg och hamnar en liten stund senare ungefär en meter ovanför Hildes huvud svärandes och skrikandes. Trots att mina franska kunskaper är begränsade så förstår jag att han inte riktigt gillar att jamma. Förundrad skakar jag på huvudet och undrar vad han gör här, rackar på och ger mig iväg på den finaste replängden på hela turen.

Jag har tjatat till mig den skarpa änden, lite elakt då Hilde inte ens visste vad hon gick miste om, men jag har drömt om att få leda den ända sen jag var här förra gången. Den är underbar den första biten, perfekt tajta handjam i ett hörn och lite överhängande som minskar ner till grön och röd alien och tvingar ut mig i layback, med största självbehärskning håller jag ihop laybacken tills jag får krypa in i avslutningskaminen och mysa.

Pump-sjokket har begynt å gi seg etter et kvarter med stönning på standplass. Hanna mener det skal gå an å linke sammen taulengde 5 og 6, og naiv som jeg er tar jeg ikke en gang et blikk i föreren för jeg sier ja. Klatrer et godt stykke og er ganske ubekymra helt til jeg ser en kamin dukke opp. Er det virkelig på MIN lengde? Kamin altså. Min favoritt. Jaha. Tar et raskt blikk ned på sela og kan konstatere at camalot-rekka har blitt kraktig uttynna. Pumpen kommer. Må sette den siste gule jeg har, og har enda ikke kommet meg inn i kaminen som er av uviss störrelse. Pumpen har kommet. Tar enda en kikk ned på sela. Det har IKKE kommet flere Camalots siden sist. Derimot har jeg omtrent 12 kamkiler i störrelsen grönn-röd alien. Sukk. Enden på historien om denne 60meterslengden er en blanding av banning, layback, desperat kaminklatring, krimping på lister helt offroute, og tilslutt lykkelig men skjelven rigging av standplass. Det kiler i magen. Over meg ser jeg Harding Slot.























Jag försöker att psyka upp mig för Harding Slot

Åh, helsike jag vågar knappt titta upp. Om Hilde hade en stark önskan att vi skulle gå Rostrum i fri så har jag en stark önskan att Astroman ska gå i box, men Harding Slot som ligger framför mig sätter skräck i mig.
Jag vet att den är den absolut svåraste replängden på hela turen och jag kommer få kämpa tills jag spyr, ge bort mitt skinn och en god del svett.
Jag tittar upp, tar tre djupa andetag, ett, två, tre och drar på mig skorna. Fötterna skriker, protesterar högljutt och jag tar tre djupa andetag till. Bra, då har jag någonting annat att tänka på ett tag.

Jag har Mikkis (som jag klättrade med förra gången och som trillade i försöket att komma in i slotten) ord som cirkulerar i huvudet
-Ah, even the Huber brother fell here, so it´s okey.
Jag tar i för kung och fosterland, sprattlar med benen, halkar med fötter, knän, handflator och precis när jag tänker att jag är hemma och ska flytta upp foten så hänger jag i repet.
Jag har precis blivit utspottad, det är det bästa sättet att beskriva det, en halv sekund tog det från att känna sig hemma till att dingla i det fria.

Ja, ja en och en halv timme senare har jag förlorat både skinn (eftersom jag av någon anledning har klättrat i linne) och svett men inte spytt. Millimeter för millimeter förflyttar jag mig i kaminen som måste ha krympt sen sista gången och jag kämpar mot panikkänslan över att sitta fast. Hilde ropar snälla uppmuntringsrop och tiden som existerar går i slowmotion.

Hilde är smart och väljer att kasta sig ut ur kaminen och försöker laybacka så gott det går och vilar i repet för att skaffa sig überkrafter för att ta sig upp till mig.

Nästa replängd är befriande, jag klättrar utanpå klippan, i fina sprickor och njuter av luften som nästan lyfter mig uppåt.
Anledningen att jag gör två repor på rad är att jag har lurat Hilde att göra Changing Corner som är nästa replängd som jag kommer ihåg som krimpig, läskig och tunn, riktig Hilde klättring och inte Hanna klättring.























Hannas vanlige hodeposisjon. 90 grader rett ut. På vei opp Changing Corners.

Jeg forbereder meg på hjörne/stemme/spraiseklatring men har ingen aning om hvor mange typer klatring jeg faktisk skal igjennom på denne fantastiske taulengden. Et buldreflytt (som får meg til å utstöte en merkelig lyd som kommer fra mitt innerste indre - aaah!) förer meg fra et hjörne til et annet, det er tynt og fint, akkurat sånn som jeg liker det. Jeg får tid til å plassere beina og tenke og stemme og gjöre herlige diederflytt og alt er fryd og gammen helt til jeg får öye på neste del av taulengden - en OW. Hvorfor er det sånn at jeg aldri slipper unna disse suisidale OW'ene og kaminene? Jesus! Jeg gjennomförer et lynkjapt selvmestringskurs(mantra: Opp Hilde. Opp!) og ikke vet jeg men plutselig står jeg på standplass og heiser sekk. Herlig hvordan jeg kan lure meg selv. Må innrömme jeg ikke helt husker hvordan jeg kom meg opp, men det inkluderte desperat, stor jam, og stadig forflytting av camalot#4.




























Kommentar! Jeg har bare en ting å si om denne taulengden. Pass opp for "5.9 Hands" i Yosemite!

Hilde gör åter igen ett otroligt jobb och jag pustar ut när jag kommer till stand, vart denna kvinna hämtar styrka ifrån är en gåta för mig.
Jag ser fram emot nästa replängd som jag åter har lyckats lura till mig för att slippa göra den sista taskigt säkrade replängden, den ska vara lätt 5.9 hands, det är ju det jag gillar.

Efter att ha satt en av våra två #3 under ett tak så inser jag några meter senare att jag har gjort bort mig, ovanför mig reser sig en fist spricka upp i oändligheter. Nu har jag inte njutit så mycket av att fistklättra som på den här replängden, de sitter perfekt och det är tur det för nu börjar det bli långt ner till den andra #3.




























Lykke! En stor hylle!

På dette tidspunktet av turen er vi begge lykkelige. En lengde igjen. perfekt vaer. Perfekt selskap. Nesten alt har gått i fritt, vi har hatt superfin stemning, og har med noen få unntak fölt oss svaert så udödelige. Jeg har nesten glemt at den siste lengda er min. Og den er visst nokså utfordrende. Jeg forbereder meg på å sette inn et motorisk krimpegir som ikke har reversmuligheter, for heller ikke denne lengden gir seg uten motstand. Jeg klatrer fort nok til å unngå å psyke ut men på tross av fint lite sikringer klarer jeg å pådra meg århudrets taudrag. Men hva gjör vel det? Vi står på toppen av Washington column, Astrowoman er beseira, det eneste som skiller oss fra mat og vin i camp4 er noen timers retur i bratt sanddynerenne.

Åh, ge mig någonting att dra i!
Jag står på svat med en knökfull säck på ryggen (annars så har vi hissat säcken för att slippa klättra med den, men den här repan är så flack) med fötter som får mig att se stjärnor även om jag har knaprat värktabletter hela dagen.
Jag är på väg att ge upp, kasta in handduken och nu vill jag bara upp, oavsett vad.
Men det finns inte en säkring i sikte så det är bara att bita ihop, samla mod och ta i lite extra.

Jag hittar Hilde under toppen och lyckan är fullständig, nu ska vi bara ner.






















Hilde på toppen av Astrowoman

Vi hinner ner innan mörkret kommer helt, men äventyret fortsätter.
Någonstans hamnar vi fel på stigen och plötsligt omges vi av gigantiska stenblock som omsluter oss. Vi hamnar på toppen av det största, tio höjdmeter från plana marken och vi kan se stigen, men med inga andra alternativ än att famla sig tillbaka, eller vänta, är inte vi klättrare?
Repet åker fram och vi firar oss ner till vår räddning på marken och när vi kommer tillbaka till campen får vi stående ovationer och en gouré måltid tillagad av våra pojkar, trerätters middagen avnjuts med de största leende vi har haft på länge.
Tack Linus, Petter, Peter, Tore och Stefan för det!























Hanna, mörbultad, dagen efter.

13 kommentarer:

Lisette sa...

Jag säger bara Superwomen!!!

Jimbob sa...

"Bra, då har jag någonting annat att tänka på ett tag."

Ja det finns stunder då livets jävelskaper behöver rangordnas.

Go go!

Klättertorpet sa...

Tack Pyret, i förrgår kände vi oss odödliga, men idag känns kroppen mer som en dödlig och aj kommer hela tiden ut ur munnen så fort jag rör mig =)

Klättertorpet sa...

jepp, vad är värst, tight kamin eller smärta från fötterna?
När jag väl var inne i Harding Slot så tänkte jag inte överhuvudtaget på fötterna...

Magnus sa...

Sjukt kul att läsa! Härligt jobbat allihop!

Moa Wall Kubilius sa...

måste bara säga att, Wow, jag blir sjukt impad och inspirerad av er! //Moa

Sören sa...

kul läsning! verkligen.
gillade "om-vartannat-principen".
keep up the good work!

Klättertorpet sa...

Tack Magnus!
Jag försökte intala Hilde att Harding Slot inte skulle vara tightare än Great Crack, men det verkade som du hade skrämt ur henne all kaminkärlek på ett tag =)

Klättertorpet sa...

Tack både Moa och Sören, kul att se att klättringen i Värmlandsskogarna lever och frodas.
Det kanske får bli ett besök där till sommaren?
Kul att ni gillar det jag skriver, det glädjer mig som Hilde skulle ha sagt.
Kör hårt i vinter!

Anonym sa...

Grym ryggtavla Hanna! Kramar Lina!

Klättertorpet sa...

Tyckte du den var snygg?
Sjalv tyckte jag den som ut som en broilerkyckling, stor och grotesk. =)

Anonym sa...

Jeg tar av meg flosshatt, hatt, lue, sixpence, den rare gjennomsiktige greia du putter over håret når man dusjer (og som jeg til dags dato ikke har forstått vitsen med (man skal jo vaske håret når man dusjer!)), hårnettet, Davey Crocket-lua mi som jeg mistet da jeg var 11 år, sydvesten, nordvesten, samtlige vester (inkludert Moods-vesten), Smitt og Smule over denne brutalt bejublende beretningen om en beinhard bestigning. Jeg er klam i ben og armer, sliten i en sjel som jeg intil nylig bestred at jeg hadde, jeg er veldig glad på deres vegne og mikromatisk stolt over at jeg til en viss grad kan kalle meg onkel til i alle fall en av dere. Saft suse!

Kos dere med resten av ferien!
Mange hilsner fra Onkel Binge

Anonym sa...

Tak for en interessant blog