Utfrysta

Vinden börjar tillta och en snöflinga landar på Hildes axel medans vi ömsom tittar ner i ravinen mellan de vackraste klipporna jag vet och horisonten åt andra hållet där mörka molnen rullar in från. Planen var att våga försöka sig på Romantic Warrior, vi har försovit oss, Oskar och Neil har försvunnit ner dit redan. Campen har inte hyst en enda amerikan, men en god samling europer och vi står där alla, villrådiga över vad vi ska göra. Något kollektivt driv tar tag i oss, alla rackar på, planer ändras och på tredje valet börjar vi klättra. Jag har på mig alla kläder jag har hamed mig över och försöker stå still medans jag säkrar Hilde som skyfflar in kammar eftersom hon inte kan dra i triggern. När det är min tur att klättra försöker jag desperat få ut säkringar som sitter för tight samtidigt som jag inte känner varken fötter eller händer. Jag tror aldrig jag varit så kall någonsin när jag har klättrat, inte på is inte vinterbestigningen av Villskudd, inte vad jag kan komma ihåg. Överallt i djupet mellan klipporna hörs klagan och skratt över det absurda, men ingen ger sig. Vi är ute hela dagen, med alla kläder vi har och tänker att det här måste vara bra träning för nått. Vi söker skydd mot vinden, värmer oss i ett desperat förasök att bli varma i solen och avslutar vår dag en replängd under toppen på en hylla i solen. Oskar och Neil kommer hem efter mörkrets inbrott nerkylda och lyckliga, de har haft en fin men kall dag och tanken på att ge sig ner dit dagen efter är som bortblåst, det blev en lätt fin tur i solen istället på Voodoo domen istället, en bra avslutning på besöket bland de gula klipporna. Nu vidare mot förhoppningsvis varmare klippor!

Lost in Needles

Det ploppande ljudet av en öl som öppnas, musik som spelar, fläkten går runt, runt och luften smeker runt de nybadade benen. Here's your order honey! Det är vilodag, vi har två dagars klättring på perfekt granit i ryggen. Den gula lavan täcker graniten och ger den en overklig lyster. Lukten av varm barrskog, vinden som viner bland de knotiga träden, chipmunksen som ivrigt letar genom väskan för en möjlig lunch, de stora kottarna, den makalöst vackra omgivningen, lugnet. Allt är sig likt, det enda som har förändrats är Watchouten som inte pryder toppen längre. Den har brunnit ner. En fin start på en semester

Ideellt arbete

Petter klättrandes på Vetteberget, startandes mitt i en fårhage.
Hur länge till är det möjligt?

Jag sitter inne framför min dator trots att höstluften talar sitt klara språk över att klätterförhållandet inte blir bättre än så här.
Jag skriver och skriver, pratar i telefon och sliter mitt hår.

Varför?
Jo, jag utför ideellt arbete.
Ideellt arbete på en vacker höst dag när jag kunde ha varit ute och klättrat.

Jag försöker uppdatera Sverigeföraren och Accessdatabasen om att det är ABSOLUT förbjudet att köra sin bil in till Hallinden på den lilla traktorstigen.
Att det INTE är ok att parkera så att markägaren till Harkaberget kan komma förbi med sina hästar när han är ute och kör med dem på sin mark.
Jag har en hel hög med virke som ska snickras ihop till nya infoskyltar som ska sättas upp på Vinternberget, Hallinden, Galgeberget, Träleberget (Harkaberget slapp jag, tack för det Micke!), skyltar som ska repareras och en hel drös med "Klättrare" skyltar som på något sätt ska dra uppmärksamhet till sig till de förbi passerande klättrarna på de befintliga skyltarna som sitter uppe på ett antal klippor.

Som boende i Bohuslän och klättrare försöker jag hjälpa till med allt accessarbete som behövs göras och sitter med i styrelsen i BKK.
På bästa möjliga demokratiska sätt bevara möjligheten att klättra i Bohuslän och med massa viljor är det inte alltid lätt.
Det behövs någon som tar hand om skiten som blir när det inte kommunicerats ordentligt med markägare, när bilar parkeras på fel ställen, när klättrare struntar i frivilliga klätterförbud på klippor som riskeras att stängas, när folk bajsar i skogen som hundar sen rullar sig i, när det bultas på ställen det kanske inte skulle bultas på.

Varför gör jag det?
Ja, det kan man undra, ibland undrar jag.
Kanske för att jag är uppfostrad i sann klubbanda i Örebro, kanske för att jag bryr mig om fortsatt klättring i Bohuslän, men framför allt för att någon måste göra det.

Bohusläns Klätterklubb består just av folk som orkar bry sig om Bohuslän och tar hand om skiten som blir efter andra.
Därför känns det extra tråkigt att få skit av små män med stora megafoner att BKK inte gör någonting.
Är du sugen på att hjälpa till för att bevara Bohuslän, så är all hjälp välkommen.
De två viktigaste är kanske accesskommitténs och bultkommitténs, all hjälp tas emot med öppna armar.

Jag har en hel hög med virke som ska snickras ihop till infoskyltar till exempel...

Bekänna färg

Vilken storlek passar dina händer och fingrar?

Trym pustar inne på Cave Route där vi gömt oss för solen.
Topprepet kommer sakta neråt och han deklarerar lite pustande att han är glad att han topprepade för att  klara av att leda det hade aldrig gått. Cave Route är graderad 5.10+, en ungefärlig översättning är svensk 6+ och är i tight röd camalot storlek.

Samme man glider uppför topprep på Ruby´s Cafe och börjar funderar på vart säkringarna ska läggas vid ett ev ledpress. 5.13- eller svensk 8+/9- och där passar bara grå camalot eller gul C3.

Allt handlar om storleken här och det är så roligt att bli påmind om det.
Vilken storlek som passar och vilken som inte passar, eller kanske rättare sagt hur bra eller dålig man är på att utstå smärta, viljan att pressa sig, teknisk färdighet och hur bra pump man upparbetat.

Vi har nästan bara klättrat röd camalot (himmel för mig men helvete för Trym), lila camalot (Hilde är en rackare på det, medan jag och Trym lär oss) och grå camalot som nog är lika slitsamt för oss alla.

Oavsett om du har stora eller små händer, tunna eller tjocka fingrar, långa eller korta så har du en fördel men även en nackdel i dessa sprickor som erbjuder motstånd.
Frågan är hur mycket motstånd man klarar innan man kommer över på den andra sidan, där färgerna inta bara blir ett helvete utan någonting att glädja sig över.

Så går dagarna

Hilde, Trym, Jossan och Mackan på väg upp till Broken Tooth innan solen tar över

Så går dagarna.
Upp och äta frukost, packa väskan, fylla vatten och långsamt ta sig till bilen.
Snacka skit med påfyllningen på campspoten,
nu har Jossan, Markus, Martin, Herr Schön och Malin dykt upp
Anton åkt men lämnat sina irländska vänner som hookat upp med någon dude från norr och sist men inte minst har Alf sitt hus hos oss med.
Full cirkus kan man säga.
För dem som varit i Creeken några gånger har med största sannolikhet stött på Alf någongång.
Tyst har vi det illafall inte på morgonen eller kvällen, dock så finns det inte så mycket att fylla in i historieberättandet för att säga så.

Försiktig körning md hyrbilen på de bumpiga vägarna,
strykandes längst skuggan för att undvika den brännande solen
få stryk på de storlekarna vi inte kan
känna sig som en drottning på de som vi behärskar
känna sig skräckslagen trots att den gröna camaloten är i knähöjd
skrapa upp armar och ben mot den fina sandstenen

Åka hem i solnedgången
laga mat så fort vi kan efter att ölen och chipsen tagit slut
eller mer tacka Hilde för att hon har lagat mat
snacka skit runt lägerelden
somna svettig i sovsäcken
och börja om.
Så går dagarna.

Sprickklättring på riktigt

Utsikt från 2nd Meat Wall

Vi slår upp tältet, fäller ut våra campingstolar, öppnar varsin öl och låter kvällssolen lugna våra själar medans blicken vilar på North Six Shooter.
Vi har flygit, landat i Vegas, uppgraderat vår minimini bokade hyrbil (Trym var övertygad om att det inte fanns små bilar i USA, de har tydligen fått det nu, bilen vi fick var i storlek med en Smart. Ingen bra kombo för tre klättrare med tre duffelbagar) och kört så länge vi orkade innan vi stupade i säng på ett motell.

Bilkörning och den sedvanliga proceduren i Moab innan vi äntligen landade på Super Bowl campingen  efter två dygn på resa.

Jag har varit ganska nervös inför den här resan, trängt undan det att jag kanske inte skulle kunna klättra överhuvudtaget.
Fick ont i foten av att klättra 4+ ett tag innan vi åkte så jag har tryckt ner förväntningarna och intalat mig själv att det går bra vilket som.
Lite för att lugna mig själv sagt att det är ok om jag bara kan klättra högervända laybacksdieder om så på topprep.
Topprepade mycket riktigt första dagen, mycket mycket försiktigt vågade jag stoppa in foten i en spricka och känna efter.
Armarna fick göra det mesta jobbet, men det gick.
Det gick!

Igår så vågade jag leda.
Fördelen med att leda är att tankarna inte kan vara på en fot, de måste vara på allt annat med, och det gick.
Så igår när kvälls solen försvunnit på väg ner från klippan, vi satt i våra campingstolar runt lägerbålet med en öl i handen och med tillskott i campen av Olli, Annti och Juha i en bil och Anton med två fina irländare så kändes det väldigt bra.

Med nya förhoppningar och mindre rädsla så gläder jag mig till att bekanta mig med sprickorna igen och jag kanske ska klättra några högervända laybacksdieder bara för att.

Katt bland hermelinerna

Jag har varit i stora staden på andra sidan
försökt smälta in, lära mig storstadsbeteende,
men jag lyckades inte så bra.

Jag tittar runt mig och möter ett svart/grått/brunt hav
ett hav av folk som skyndar förbi
skyndar för att skynda och jag sticker ut som en färgglad finne i pannan,
tittar ner på mig och ser regnbågens färger.

Jag sitter som ett barn och tittar runt på tunnelbanan,
möter folks blickar som snabbt försvinner
ler snabbt till damen snett mittemot
som till min förvåning ler tillbaka.

Förvånande hur så många människor kan titta rakt fram utan att titta på någonting
tittar rakt ut i luften med tomma blickar
försöker, men min blick landar på någon där framme
söker ögonkontakt men ser bara tomma ögon.

Packar för USA och gläds lite åt att möta motsatsen,
möta människor som spontant börjar prata med en i matbutiken
som berättar sin livshistoria innan skorna är knutna under leder
gläds till att återse öknen och Indian Creek.

Las Vegas here we come!

Höstglädje

Jaha,
så står jag där igen med skägget, om jag nu hade haft skägg, i brevlådan.
Påsen med trattkantareller dignar över och plana platser i huset för att torka dem finns inte riktigt,
tittar ner i påsen och undrar hur det här kunde hända ännu en gång.

Efter en snabb tur till Häller för att kolla hur foten funkar att klättra med så spontanhamnade vi i en vacker höstskog.

-Näe, det är ingen idé att plocka dem som är mindre än typ 2 cm, de blir ingenting när man torkar dem, bara skräp..

Tittar skamset ner i min påse, på de små trattisarna som ligger där och samsas med de stora.
Jag har dammsugit marken, gått och plockat efter Hilde som kanske var smart och bara tog de stora.

Men jag kan inte låta bli, det är någonting som händer med mig när jag får börja, för jag är en samlare.
Ja, jag kan lika gärna erkänna på en gång; en samlare.
Har jag börjat finns det ingen återvändo, då ska jag ha varenda liten plutt, ok inte varenda, för även jag har en gräns hur små svampar jag orkar släpa med mig hem, men min gräns går långt under Hildes.
Vad är det för fel på mig, varför måste jag samla saker hela tiden?

Så nu står jag här åter igen med allt för mycket svamp och med en syssla som jag hatar; att rensa och ta hand om dem.
Jag som egentligen inte är så förtjust i svamp.
Kunde jag inte bara nöjt mig med att samla på Mallorol ännu en gång?

Att vara stark

Någon som varit i Céüse på länge?

Att vara stark
att orka lyfta upp både himmel och jord
utan att falla igenom.

De sista dagarna har jag varit som en pissmyra
sur som ättika
och gjort ont att vara i närheten av.

Har inte kunnat stödja på foten och hoppat runt på kryckor
och inte orkat hålla uppe humöret.
Nästan lite skrämmande att se sig själv förfalla i humöret bara för att man inte kan röra på sig som man vill.
Att mitt välmående är beroende av att kunna göra vad jag vill med min kropp utan att någon kroppsdel protesterar.
Även om det regnar och jag ändå inte har tänkt att göra någonting.
I bakhuvudet ligger nog biljetten till USA och gnager.

Var och röntgade foten,
ingen spricka utan bara en stukning
kan gå på den väldigt väldigt försiktigt
och genast är humöret tillbaka.

Lustigt,

men nu känner jag mig stark igen.

Storstryk

Den ser så snäll ut.. 

Jag kan rörelserna
men har börjat tveka där det inte ska vara så svårt
det har satt sig i huvudet att det är svårt
kroppen vet inte riktigt vad den ska göra längre.

Får i den lilla kammen som sitter som sista säkring
Den hamnar åt andra hållet mot vad jag har satt den förut
tänker att det går nog bra ändå.

Den ser ok ut och jag pillar in tre av fyra fingrar bredvid den
nyper till med fingrarna för andra handen
går upp lite till och får foten på det steget jag vill stå på
men som kroppen inte vet om den litar på

Kroppen faller sakta bakåt

Fingrarna håller fortfarande kvar på det andra greppet
men jag klarar inte att hålla mig kvar
klarar inte att hålla in mig

Jag faller

Det går fort när man faller
mycket snabbare än man hinner tänka

Hinner knappt uppfatta att den lilla kammen floppar
eller att jag slår i foten när jag hamnar mot väggen

Smärtan kommer sakta smygande
och jag hoppar på ett ben till bilen
med svansen mellan benen
och en värkande fot

Den ser så snäll ut
men inte mot mig