Katt bland hermelinerna

Jag har varit i stora staden på andra sidan
försökt smälta in, lära mig storstadsbeteende,
men jag lyckades inte så bra.

Jag tittar runt mig och möter ett svart/grått/brunt hav
ett hav av folk som skyndar förbi
skyndar för att skynda och jag sticker ut som en färgglad finne i pannan,
tittar ner på mig och ser regnbågens färger.

Jag sitter som ett barn och tittar runt på tunnelbanan,
möter folks blickar som snabbt försvinner
ler snabbt till damen snett mittemot
som till min förvåning ler tillbaka.

Förvånande hur så många människor kan titta rakt fram utan att titta på någonting
tittar rakt ut i luften med tomma blickar
försöker, men min blick landar på någon där framme
söker ögonkontakt men ser bara tomma ögon.

Packar för USA och gläds lite åt att möta motsatsen,
möta människor som spontant börjar prata med en i matbutiken
som berättar sin livshistoria innan skorna är knutna under leder
gläds till att återse öknen och Indian Creek.

Las Vegas here we come!

Höstglädje

Jaha,
så står jag där igen med skägget, om jag nu hade haft skägg, i brevlådan.
Påsen med trattkantareller dignar över och plana platser i huset för att torka dem finns inte riktigt,
tittar ner i påsen och undrar hur det här kunde hända ännu en gång.

Efter en snabb tur till Häller för att kolla hur foten funkar att klättra med så spontanhamnade vi i en vacker höstskog.

-Näe, det är ingen idé att plocka dem som är mindre än typ 2 cm, de blir ingenting när man torkar dem, bara skräp..

Tittar skamset ner i min påse, på de små trattisarna som ligger där och samsas med de stora.
Jag har dammsugit marken, gått och plockat efter Hilde som kanske var smart och bara tog de stora.

Men jag kan inte låta bli, det är någonting som händer med mig när jag får börja, för jag är en samlare.
Ja, jag kan lika gärna erkänna på en gång; en samlare.
Har jag börjat finns det ingen återvändo, då ska jag ha varenda liten plutt, ok inte varenda, för även jag har en gräns hur små svampar jag orkar släpa med mig hem, men min gräns går långt under Hildes.
Vad är det för fel på mig, varför måste jag samla saker hela tiden?

Så nu står jag här åter igen med allt för mycket svamp och med en syssla som jag hatar; att rensa och ta hand om dem.
Jag som egentligen inte är så förtjust i svamp.
Kunde jag inte bara nöjt mig med att samla på Mallorol ännu en gång?

Att vara stark

Någon som varit i Céüse på länge?

Att vara stark
att orka lyfta upp både himmel och jord
utan att falla igenom.

De sista dagarna har jag varit som en pissmyra
sur som ättika
och gjort ont att vara i närheten av.

Har inte kunnat stödja på foten och hoppat runt på kryckor
och inte orkat hålla uppe humöret.
Nästan lite skrämmande att se sig själv förfalla i humöret bara för att man inte kan röra på sig som man vill.
Att mitt välmående är beroende av att kunna göra vad jag vill med min kropp utan att någon kroppsdel protesterar.
Även om det regnar och jag ändå inte har tänkt att göra någonting.
I bakhuvudet ligger nog biljetten till USA och gnager.

Var och röntgade foten,
ingen spricka utan bara en stukning
kan gå på den väldigt väldigt försiktigt
och genast är humöret tillbaka.

Lustigt,

men nu känner jag mig stark igen.

Storstryk

Den ser så snäll ut.. 

Jag kan rörelserna
men har börjat tveka där det inte ska vara så svårt
det har satt sig i huvudet att det är svårt
kroppen vet inte riktigt vad den ska göra längre.

Får i den lilla kammen som sitter som sista säkring
Den hamnar åt andra hållet mot vad jag har satt den förut
tänker att det går nog bra ändå.

Den ser ok ut och jag pillar in tre av fyra fingrar bredvid den
nyper till med fingrarna för andra handen
går upp lite till och får foten på det steget jag vill stå på
men som kroppen inte vet om den litar på

Kroppen faller sakta bakåt

Fingrarna håller fortfarande kvar på det andra greppet
men jag klarar inte att hålla mig kvar
klarar inte att hålla in mig

Jag faller

Det går fort när man faller
mycket snabbare än man hinner tänka

Hinner knappt uppfatta att den lilla kammen floppar
eller att jag slår i foten när jag hamnar mot väggen

Smärtan kommer sakta smygande
och jag hoppar på ett ben till bilen
med svansen mellan benen
och en värkande fot

Den ser så snäll ut
men inte mot mig

För mycket energi?

Förberedelse för storväggs-kurs med Eva och Johanna

Sista tiden har jag haft för mycket energi, om man nu kan ha för mycket energi, jag vet inte?
Det har mestadels varit fokuserat på klättring,
känt mig stark trots att jag inte tränat någonting,
känt mig orädd trots att jag inte fallit så mycket.
I sommar har varit första gång jag bara varit intresserad av att projektera,
viljan över att ta i
våga satsa.
Lite som storväggsklättring.

Hallinden har funnits i mitt medvetande den senaste tiden,
tänkt på varenda flytt på Kristi brud när jag inte har haft möjligheten att vara där.
Lustigt, jag har aldrig riktigt haft tålamodet eller orken att projektera
Tyckt det varit för mycket tid att lägga på en led,
tankemässigt men även känslomässigt.

Inte gillat pressen som jag har upparbetet på mig själv att klara någonting jag jobbat på
Inte kunnat slappna av

Men som sagt, nu vill jag bara projektera
falla
jobba in flytt
få perfektion
känna varje kroppsflytt i ryggraden
få flyt och lätthet
fokus

Igår förlorade jag mot fokus,
leden
föll upp och ner
slog i rumpan ganska illa
repbränna under benet
skrapade armen

vi får se när jag vågar dit igen
flytten sitter
få se hur det går med fokuset.
Viljan att ta i
våga satsa

Fri tid

Glad över att ha luft under fötterna

Fötterna börjar bli så där klassiskt Verdon ömma och jag tänker snabbt att jag är glad över att jag och Hilde har köpt en biljett till Indian Creek i höst istället för Yosemite.
Det är lustigt det där hur tankar snubblar förbi på några millisekunder för att sen flyga vidare och poppa upp med någonting helt annat orelevant.

Vi har gjort en klassisker, åkt till Verdon, stått uppe på kanten och undrat om vi är galna som ska fira ner när solen ligger i halvmoln.
Senaste gången vi var i Verdon så fastnade vi i solen och fick så panikont i fötterna så Petter var tvungen att hänga upp sig bultarna på sista lätta replängden ett antal gånger för att ta av sig klätterskorna.
Vi firar ner trots risken för att fastna i solen, inte på den rekommenderade firningspisten utan på någon led till vänster.
Livrädd givetvis, utan prusik och med en 60 cm slinga istället för en daisy och med så mycket luft under fötterna.
Det borde gå att komma till samma stora hylla.
Det gör det givetvis inte och leden som vi har kollat ut verkar inte vara bultad.
Klassiker.

Så vi vänder näsan uppåt där vi har firat ner och Petter knyter glatt in sig i den skarpa änden och ger sig upp i det överhängande böljande grå havet av vackra linjer, små hål och en blå himmel.

Jag är styrs av känslor, inte av rationalitet, något mina fingertoppar, biceps och fötter påminner mig om.
Trots vetskapen om flygets avgång på måndagen så kunde jag inte hålla mig.
Har varit så taggad på att klättra så jag åkte till Hallinden och lyckades få ihop ett projekt till på Branta väggen på lördagen.
Söndagen med duggregn och blåst kunde varit en bra dag att vila upp sig på, men nej.

Ankan var på besök och jag tänkte bara följa med och säkra, men så ännu ett projekt som stog där och lockade. Tunna fingertoppar redan innan, men kunde inte motstå.

Kände mig som ett barn med fingrarna i kakburken när jag skyndade mig hem till Petter som packat färdigt för att hinna med flyget.
Vi har haft två underbara dagar i Ceuse, detta ställe som jag älskar, som jag ALLTID tänker att det här måste vara himlen. Massa fina grepp, vacker klippa, roliga leder och framför allt så inspirerande ställe att vara på.
Kroppen värker och den lätta leden förvandlades till en svår led, det är då det är skönt att ha med Petter.
Leendet sprider sig och när vi står på toppen så vill jag inte alls åka hem, men så kom jag på att Verdon, står kvar, Ceuse står kvar och hemma väntar Bohuslän.

Pånyttfödelse

Ännu odöpt led med kul kaminklättring

Det har hänt någonting sista dagarna
glömmer bort att jag alltid känner så när höst luften sakta sveper in på kvällen
det är som den kommer tillbaka med inspiration för att leva.

De flesta kanske lever för sommaren men kommit på att så är det inte för min del,
det är när hösten kommer som jag lever igen.

Tankar klarnar, kroppen vaknar
viljan att klättra är helt plötsligt enorm
det river i kroppen och livet kommer tillbaka.

Har haft en underbar vår och sommar med massa fina folk, resa till europa, bröllop, varma kvällar, varma dagar, fint besök, paddling, bad.
En massa saker som kanske kommer dyka upp här, vem vet.

Har haft några fina dagar med klättring och kroppen vet knappt vart den ska ta vägen
fingertopparna blir tunnare och tunnare i takt med kroppen blir mörare och leendet blir bredare.
Nu börjar det!

Hilde letar fotsteg under mossan, kul med nytt!

Tid

Bara någon sekund sen fåglarnas kvitter konstaterar att det är vår

någon minuter sen jag blev väckt av två spinnande katter

några timmar sen jag trött i kroppen fick gå och lägga mig

nästan en dag sen jag säkrade upp Petter på toppen av Hallinden i solen

några veckor sen vi kom hem och hittade snödropparna ute

några månader sen jag och HK stog blöta på toppen av El Cap

några år sen Olle dog

tiden går, rinner förbi som en forsande älv

den är svår att fånga, svår att stänga in och göra som man vill med.

Just i denna tid så är jag oinspirerad av att skriva

kanske är det för evigt eller bara för nu

vi får se hur mycket skrivande det kommer att bli,

men tack för att jag fick ta din tid.

Vara med eller inte?

Jag är uppfostrad i Örebro Klätterklubb, en liten klubb med få aktiva.

Att inte vara med i klubben var otänkbart, att inte dyka upp på städdagar var mer eller mindre förenat med livsfara, kom eller omkom som Simon brukade skriva i sin uppmaning.

Höstfesten var det man gick och väntade på.

Att vara med i klubben innebar att vara med i gänget, följa med på resor och träffas.

Mentaliteten att vara med i en klubb har följt med mig sen dess även om resor och träffar nu sker på privat basis. För mig känns det rätt att vara med och ha en möjlighet att bestämma vad som sker på klipporna på ett demokratiskt sätt. Att stödja klubben i underhåll av bultar, att främja accessen på våra klippor och att på något sätt samla många röster till en när det behövs.

Men jag är lat och vill klättra.

Är egoistisk och tänker kortsiktigt.

Vill hellre klättra en led till i solen än att sitta på möten som är uppstyrda och kan tyckas onödiga för att ta beslut.

Men någon måste göra det med.

Det var årsmöte i Bohusläns klätterklubb i söndags och för er som inte orkade ta er dit så beslutades det i demokratisk ordning att bultarna på EA inte ska upp igen, att det inte blir några toppankare på Branta Väggen på Hallinden och att det ska sättas upp två bultar på Femte Ryttaren om förstabestigarna samtycker.

Rätt eller fel?

Du hade möjligheten att göra din röst hörd på årsmötet.

Jag lämnade den sista leden i solen och struntade i hänget hemma för att åtminstone ge min röst för att bultarna inte skulle komma upp på EA.

Jag vill härmed ge en eloge till alla som viger sin fritid (och därmed sin klättertid) till klubbarbete!

Mellan två världar

Jag får lite hjälp att känna på viktlösheten

Vaknar upp i vår säng, känner på känslan av lakan som inte klibbar mot kroppen och tittar ut på snön som ligger som ett lager över världen utanför.

Myggbetten från Filippinerna kliar och jag ler när jag ser ner på huden som flagar av sig solbrännan.

Vi har haft tio underbara dagar, badat i perfekt turkost hav, haft vit sand mellan tårna, palmer som skuggat oss på stranden och druckit så många mangoshakes det nog går att göra.

Vi har snorklat, bränt oss från solen och i alla fall jag har antagit samma färg som kokta kräftor. Badat i poolen med smågrabbarna och njutit av gott sällskap med familjen Restorp.

Men det som satt det största avtrycket förutom det-perfekta-drömsemester-känslan var att få prova dyka. Vet inte varför jag har så stor respekt för vatten, men avfärdat tanken på dykning.

Ulrik föreslog att jag skulle ta ett prova-på-dyk och jag är glad för det.

Blev så fascinerad av känslan att andas under vattnet och tyngdlösheten så att jag var tvungen att prova en gång till.

Det är skönt att vara tillbaka hemma och har fått så mycket kärlek av våra två spinnande virvelvindar att jag förvånas över hur det är möjligt. Men min kropp längtar tillbaka till solen och värmen och har inte ställt om sig till snö och kyla än.

Det kommer nog.