Sen september
luften är klar och det blir inte bättre än så här.
Vi har fixat hemma,
fejat, murat, klippt gräset och allt sånt som hör till livet som fastboende i Bohus.
Sen eftermiddag
Häller bjuder in till dans
och jag får äran att leka mig upp för Canapé.
Som jag har varit lite rädd för
varit nervös för
rädd för att misslyckas
trilla
Det är därför jag inte har tålamod att redpointa,
jag bygger upp en förväntan i mig att jag borde klara det,
att inte misslyckas
trilla
Jag inser att det inte gör någonting
leker mig upp för Canapé
trillar inte, klara det
och inser att jag har misslyckas
Nästa gång ska jag klättra någonting som jag trillar på
Dra mig själv ur prestationsfällan
Släppa mig själv fri
och leka
4 kommentarer:
Att inte forsoka ar att misslyckas
Men varför ska det då vara så svårt att försöka ibland med rädsla för att misslyckas?
Klattring i stora berg handlar till 90 procent om att hantera misslyckanden och besvikelser och saker man inte planerat for. Det ar en process med vanner replaget har en rellation med allt vad det betyder, den rellationen ar viktigare an malet. Visst man kom inte upp for turen eler till toppen. Men det spelar ingen roll om resten va kul. Jag ar expert pa att misslyckas. Vill man undvika att missyckas a valj den enklaste vagen. Vill man uppleva sa ta risken att misslykas. Bergen star kvar det ar bara att forsoka en gang till. Jag personligen tror att det inom alpinism tittas lite snett pa typer som mig som testar knepiga saker och bara kommer upp 2/3 replangder pa en expedition over 4 veckor. Sjalv ser jag det som en del av processen att lyckas. Jag forsokte allts ar jag nojd. Nagon till och med ansag att jag forsokt "boost" mitt cv geom att namna expeditioner jag inte natt toppen pa...
Klattring i mindre berg ar mer "max" fokuserat. Dvs grad fokuserat. Att klattra bra ar att klattra hart.
Jag tror manga missar poangen med klattring for att de ar fosrade i "fel" miljo. Klattringens "gen eller ursprungs DNA" ar att va ute i berg och gemensamt forskoka hitta en vag upp och ner.
Vet inte om detta flum ger nagot svar
Jo, det är just det som förvirrar mig. När jag är på längre turer så skärper jag mig till en grad som jag aldrig lyckas med på kortare turer.
På något sätt så när punkten är nådd att vända (på Ulamersortuaq eller Cat´s ear spire) så är det en känsla som är så överväldigande och riktig så att den inte går att bortse ifrån; det bara ÄR så.
Därav så kan det inte komma någon besvikelse, isåfall så är det bara en efterkonstruktion.
Men på korta leder så är förväntan mycket större, nervositeten för att trilla är större, kanske för att det är så intensivt när det blir svårt. Samtidigt som det är just att klättra svårt som taggar mig, trots allt. Även om alla som känner mig vet att jag är en komfortklättrare och drar gärna runt på de lättare lederna. Kanske för att slippa de svåra lederna..
Skicka en kommentar