Sitter och pillar med vår hemsida och bläddrar igenom bilder från alla våra resor. Tanken är att vi ska kunna fylla ut inspirationssidan ut till bredden, ett oändligt arbete i tid.
Två tankar dyker snabbt upp;
Hur har jag, som mest känner mig liten och rädd mest hela tiden lyckats samla mod och styrka till så många fina äventyr?
Varför försvinner minnen så fort?
Kollade igenom alla blogginlägg med etikett USA och höll på att svimma av alla minnet som sköljde över mig. Jag har nästan hunnit glömma hur vår dag på Nosen var, hur varmt det var på Salathé, hur mycket jag älskar Indian Creek och det suger till i restarmen. Längtar efter att få vara skitig, dödstrött, öm i hela kroppen, full av nya intryck, sår på händerna, spruckna nagelband, lukta svett, vänta på nästa klätterdag och vara ledig.
Men så kommer jag på att det är ju så jag har det nu, här hemma.
Tittar ut genom fönstret
dags att ut och leka
Lilla rädda jag och Bohuslän
3 kommentarer:
Man kan inte vara modig om man inte är rädd!
Tänk: så bra du har det om du kan vara både och!
hm, har inte tänkt på det på det sättet
Vet inte om jag föredrar att känna mig som tiger eller nasse, men som du säger så kan jag ju få vara både och..
Och sen är det väl såna vettiga "fegisar" som du som visar att klättring och annat lite mer avancerat friluftsliv inte bara är för kaxiga vildhjärnor, att man måste vara lite rädd/reserverad/försiktig, tänka smart och planera/förbereda?
Precis såna förebilder som behövs!
Sund skepsis, blandat med glädje!
Skicka en kommentar