2010-05-27

Fragment av en tid som flytt




























Jag tittar på klockan, 04:45
kan inte sova, dansen sitter i kroppen från efterfesten hos oss i Ladan efter Crackoholicfesten på Röegård. Hjärtat slår i takt med musiken som har slutat spela och jag hör fåglarna kvittra utanför det öppna fönstret.
Jag tackar Ståckhålmarna för en minnesvärd kväll och sluter ögonen.

Jag tittar på klockan, hur är det möjligt att det är så här varmt nu på kvällen?
Svetten tränger fram och jag ropar Säkring klar till Hilde som bara står och väntar på att få börja klättra. Inte ens Skälefjäll kan ge oss svalka, men vad gör det? Hildes leende håller på att spricka ut på varje sida om hennes ansikte och vi kör en led till. Snart bor hon här hinner jag tänka innan hon snabbt har försvunnit upp.

Jag tittar på klockan,
om 10 minuter måste jag sitta i bilen på väg till Gunn och Fredriks renässansbröllop och armarna på min egenknåpade klänning är allt annat än färdiga

Sladdar in på grusparkeringen och hoppar ut ur i bilen iförd endast trosor och topp. Klänningen krängs på och jag hoppas att den ska hålla ihop hela dagen. 3 minuter innan vigseln börjar.

-Du är en ganska självständig tjej va?
Jag förstår piken och slutar upp med att försöka föra brudgummens bastanta svärfar och slappnar av. Jag blundar och förs lätt över golvet i hans armar, foxtrotens ett, två, tre ihop har suddats ut och världen rör sig runt oss. Jag lurar mitt öra mot hans och vill inte att tonerna till Sommartiders ska ta slut. Vi är ett och rör oss på dansgolvet som om världen bara tillhör oss.

Jag tittar på klockan och inser att jag nästan har sovit nonstop i 36 timmar, en konstig upplevelse, som att vaka upp som Törnrosa. Världen pågår utanför, jag ska på jobb och matförgiftningen är förhoppningsvis ute ur kroppen. Några potatisar på 36 timmar är tydligen lite för lite och jag kör skakis till matbutiken. Ler och undrar vad kassörskan tänker. Skakis och sliten så här på torsdagsmorgonen.

4 kommentarer:

John Liungman sa...

Hanna, det är härligt att det finns människor i klättersverige som vågar leva ut sin litterära ådra! Fortsätt!

John

Klättertorpet sa...

Tack John,
fingrarna skriver av sig själva utan att jag har så mycket att göra med dem. Ibland kan jag bli förvånad själv när jag läser mina inlägg, ibland bra, ibland väldigt dåligt.

=)

jenso sa...

"...leendet håller på att spricka ut på varj sida ansiktet"
Det där var en formulering jag har letat efter länge!!! snyggt, instämmer med John (hallå din gamle pirat, varför är vi aldirg uppe i ottan och simmar iland för en löprunda nu för tiden egentligen???")

Gunn sa...

Vilken härlig beskrivning av dansen med Lennart. Jag lovar, han uppskattade den lika mycket som dig! "Hon är ju skitduktigt på att dansa ju! Hälsa henne det!"

Och din klänning var alldeles urtjusig:)