Vardagens kontraster

Petter lurar pumpen på Wild Side, Sella

Vet inte vad jag ska skriva, det står still i tankarna, tomt i hjärnkontoret.

Kanske är krocken med vardagen som har gett mig posttraumatiskt stresssyndrom, kanske behöver jag bara smälta lite ledighet i tankarna själv.

Vad ska jag säga?

Jag saknar att klättra på kalksten.

Slutet på sektor Racó de Missa får sista solen

Jag saknar de där små pocketsarna som dominerade i Montsant.

Trots att jag var skeptisk vid första anblicken, konglomeraten gav ett visst dåligt intryck, men övergick till motsatsen.

För det var ett paradis, iallfall för mig. Vackra hål på precis lagom avstånd i lagom storlek.

Saknar ensamheten och storheten, utsikten.

Erik Lundkvist gör sitt bästa att hålla ihop det när det blir svårt, Margalef

Jag saknar de smidiga rörelserna.

Min kropp som dansar upp för vertikala väggar, leker sig fram med greppen.

En smygande pump, de nervösa korta andetagen för att hålla ihop det, inte stanna, fortsätta upp mot det okända.

Lunch vid havet innan flygplatsen kallade

Jag saknar värmen.

solen.

naken hud

ledigheten

grönt gräs

blommande träd

Imorgon börjar jag packa väskan för att lasta in mig i bilen tillsammans med Hanna-Kajsa och Hilde för att efter ett hastigt stopp i Oslo med bildvisning för Oslo klätterklubb, bege oss till Rjukan för isklättring.

Hilde hävdar att vardagens kontraster gör livet värt att leva.

Jag hävdar motsatsen.

Att det jag gör just nu gör livet värt att leva, oavsett om om jag är på kalksten eller is.