Många har frågat mig varför det har tagit så lång tid med begravningen, det verkar finnas så många oskrivna regler som gäller vid död av nära anhörig. Jag har säkert brutit mot de alla.
Jag ville inte ha en begravning innan vår Grönlandsresa, det hade varit för jobbigt att ta farväl så tidigt. Sorg är mer en känsla av saknad och jag ville låta den växa, gro in och fullt blomma ut innan jag sa farväl.
Tror visseligen inte jag var redo nu heller fyra nästan fem månader senare, när det äntligen var satt ett datum. En dag som börjar som vilken ledig dag som helst, frukost, njuter av solen, plockar lite blåbär på väg till sjön.
Men vet att det inte är vilken dag som helst.
Jag ska snart åka och hämta honom.
Hämta Olle.
Jag drar ut på det så länge som möjligt, så länge det går innan mötet med Henriksson på krematoriet måste ske. Väl där så är det så konstigt att få sin far i en liten papplåda med ett nummer på att det är svårt att förstå.
Tor Olle Christiansen i en box
Jag har grämt mig lite för den här dagen, dagen då jag ska få hämta min far i en papplåda.
Vet inte vad jag hade föreställt mig, men den var tyngre än vad jag trodde.
Vördnadsfullt håller jag honom, stryker lite på kartongen och kan inte låta bli att le lite.
Se det komiska i det.
Här sitter jag med min Olle i knät, det som är kvar av hans kropp, benrester och tar försiktigt på pappen.
Som om han vore där.
Syster Mia lägger ut sina blommor
På vägen ner till sjön så måste jag tjyvkika innan vi ska hälla upp askan i hans vattenkruka.
På vägen ner till sjön så måste jag tjyvkika innan vi ska hälla upp askan i hans vattenkruka.
Hur ser den ut?
Ungefär som jag skulle kunna tänka mig, grå, grovt blandat med lite fin aska.
Känner på det.
Min far.
Ylva tar sitt farväl
Hur tar man farväl av en far?
Vi gick ner till sjön där jag och Ylva har lekt otaliga timmar när vi var små, ut på den lilla ön ett liten skara på 15 personer som på ett eller annat sätt höll av Olle.
Först så sa vi att vi skulle vara bara barnen, men hur värderar man en vänskap, är det mer värt än blodsband.
Jag tror inte det.
Vänskap kan vara långt starkare än mycket annat även om blodsband är förvånandsvärt starka när det kommer till likheter och samförståelse.
Två systrar med varsin sorg
Det blev en fin dag, mycket finare än vad jag hade föreställt mig och inte alls så hemsk som jag tänkt.
En sorgsen vackerhet över vårt sällskap och anledningen till att vi träffades, sjön, lite blåst och duggregn.
Som Ylva sa, det hade varit jobbigt om solen sken.
En brasa att elda upp någonting som Olle samlat på sig, en egen barkbåt att segla iväg, tid för att sprida aska i lugn och ro ute bland stenarna.
Sorgligt men vackert med ett lugn i kroppen. En känsla av kärlek till min far sprider sig djupare än sorgen.
Det var rätt tid med en begravning.
Rätt tid att gå vidare.
Låta vinden få föra honom vidare
Att se det fina med att få leva och ha rätten att sakna.
Ett sista farväl, jag och Ylva sprider det sista ur krukan
8 kommentarer:
en sån fin begravning skulle jag önska mig en dag.
jag fick tillbaka min själsfrände (och hund) i en vit plastburk, locket var trasigt i kanten så askan läckte ut lite. det tog mig över ett år innan jag klarade av att begrava henne. det går absolut inte att jämföra, inte på något vis, men faan vad livet kan vara hårt ibland. kramar!
Jag gråter stilla tårar för att du berättar så vackert, osentimentalt, rationellt och skönt. Både om Olles sista tid, hans efterlämnade texter, själva döden, kroppen som blev kvar och nu askan.
Var stolt över hur du skriver, verkligen fantastiskt uppfriskande och bra, om stort och smått!
En kommentar bara om oskrivna regler och begravningar: helt rätt att de närmaste gör precis som de känner och vill, och när de vill. Stereotypa ceremonier "enligt traditionellt schema" men utan tanke, nej tack. Det som känns rätt i hjärtat: ja tack.
(Om man orkar, vill säga. Det får man ju också respektera, att alla inte klarar att vara lika personliga som ni var, utan gärna "gömmer sig" bakom en "bekväm" "färdig kristen ceremoni".)
tack båda två,
för att ni tar er tid att lämna en kommentar
för att ni glädjer mig i min stilla ensamhet
tack
för at ni ger mig en anledning att fortsätta skriva
som jag känner
lite då och då
om smått och stort
ocencurerat
virrigt
ärligt som den Hanna jag är
inte den Hanna jag borde vara
Jag tror att du redan är den du borde vara - heja heja!
Äkthet är en bristvara idag, var stolt!
tack för ditt glädjande tillrop i en vuxens kamp med sig själv. Du har gjort min kväll fin.
Lite från Olle, som funkar för mig närsomhelst..
Ständigt undrande, blundande
inför vardagsverklighetens
triviala naturtrogenhet
sökte hans(hennes) själ sig
till allt högre rymder
byggda på oklara ord
och på ständiga stimmet
av dimmiga tankar
och plötsliga infall.
Och ord som får eka
ensamma och länge
antingen mister all mening
eller får en bara för dig.
Ordmagi. Jag ryser av njutning, särskilt av slutraderna.
Med risk att verka påflugen, ursäkta isåfall. Allvarligt: borde du inte försöka ge ut en del av hans texter?
Jag ser framför mig vad som skulle vara en fantastisk läs-njutning, hans och dina texter blandade i en bok: tänk att få sitta i lugn och ro och ta sig en dikt eller två och fundera på innebörden, skapa sin mening, precis som Olle beskriver. Ojoj.
Eller bara dina egna, åtminstone. Måste ju finnas små och sympatiska förlag som inte kräver massupplagor? Go girl!
vi syskon har pratat om det,
att göra en bok av Olles texter och bilder.
Vi har så mycket material så jag vet inte ens vart jag ska börja.
Kanske när lusten faller på så kommer det en mattpappan och Hanssonbok.
Mattpappan, då han bodde i en röd matta i ett år och Hansson för hans smeknamn till mig då han misstänkte att mor min kanske hade haft trevligt med hans vän Hansson.
En misstanke som snabbt slogs undan då han såg storleken på mina tår efter födseln. Gigantiska precis som hans.
Kanske en dag, inte idag, men en annan dag.
:)
Skicka en kommentar