Heliumballong

Jag är dyblöt in på bara kroppen

det regnar

jag cyklar i mörkret mitt i natten

jag är lite småfull av gott rödvin

eller småfull av gott sällskap

men framför allt så ler jag

jag känner mig lätt och lycklig

(Om du vill läsa någonting vettigt så är det nog lika bra att sluta här, det här kommer bara bli fragment av tankar som har kommit, som har försvunnit, som har bytts ut, suddats ut, poppat upp under en cykeltur på fyllan i regnet)

Sista dagarna har jag tänkt mycket på min och Martins Pakistanresa förra året.




























Det är en resa som har påverkat mig på många sätt och som jag nu, ett år senare, kanske har smält, eller kanske inte.
Den dök upp i mitt medvetna i tisdags ganska kraftigt under vår slogan
"Dont eat the meat" efter vår oerhört kraftiga magsjuka i Skardu, den värsta jag någonsin har bvarit med om.

I tisdags blev jag matförgiftad (jag vägrar att berätta vad jag hade ätit) men kvällen spenderades hos Clara uppkrupen i soffan med en stadig blick på toalettdörren och jag förflyttades tillbaka i tiden till den ynkliga Hanna som bara ville dö på ett sunkigt motellrum i Skardu långt borta från alla bekvämligheter.

Oj, nu fastnade visst min hjärna någon annanstans























Jag tänkte på min mamma som jag tycker mycket om, som jag borde ha ringt upp idag eftersom hon har ringt mig, men jag missat att svara, visst är hon söt?

Jag sitter och lyssnar på The Feist, The Reminder, min favoritskiva just nu, den går varm på Räntmästaregatan till Petters förtret, jag är en-spela-sönder-skiva person, jag kan inte hjälpa det jag bara är sån, så nu när jag cyklade hem i regnet så log jag och nynnade på So Sorry som har stått på repeat ett antal gånger.

Jag skrev att jag kände mig lätt, lite som en heliumballong,
det var min beskrivning till Martin om hur jag skulle summera upp vår Pakistanresa,
en beskrivning om hur jag kände mig lycklig som människa, tillfreds med mig själv, med mina värderingar, men vår resa, med det som jag tillsammans med Martin hade upplevt, att vi vågat, att vi kom iväg, känslan att ingenting är omöjligt, en känsla av upprymdhet, som om kroppen håller på att sväva iväg av allt positivt som jag inte orkar hålla inne i kroppen utan bara vill skratta och ropa ut till hela världen som små fjärilar som kan flyga ut, färga himlen i regnbågens alla färger och smitta av sig på alla runt omkring mig.

(nej jag har inte rökt någonting konstigt kväll..)


Fast min känsla av lätthet just nu kanske kommer från vinet, eller en trevlig kväll tillsammans med Jossan, klättring på Domen, en känsla av tillfrisknande, en spirande känsla av att leva igen, bli starkare, orka mer, vilja mer, från besök i Bohuslän i solen tilsammans med Katrin i torsdags och kanske från Josephins outömliga egenskap av att sprida glädje runt sig.

Eller så bara var jag lättare ikväll, jag cyklade hela vägen fram till cykelrummet, uppför backarna i ett nafs, kommer inte ihåg senast jag gjorde det, men idag svävade jag uppför med tryck i benen och en bubblande glädje i kroppen.



Bubblande var en bra beskrivning om hur jag känner mig just nu.

och trött...

lycklig..