Tjejligan på tur

Tuffa tjejer på tur norröver

Bilen var packad vid sjutiden och väderprognosen såg inte så värst lovande ut, Hilde som är vår eviga källa av positivitet visade helt plötsligt en annan sida.
-Nej, eg drar ikke til Romsdalen med dokker i regn, eg nekter!!
Prognos om 10 mm med regn på både fredag och lördag gjorde visserligen ingen av oss särskilt peppade så då började den stora diskutionen om vart vi skulle åka istället.
Hilde kunde tänka sig att stanna i Bohuslän där prognosen såg strålande ut, men det vägrade Ann-Sofie, Oslo var på tal tills den tredje prognosen såg dålig ut, Bergen var nog den mest lockande B-planen och Stavanger eller sörlandet låg på tal.
Innerst i oss alla så låg längtan till Sydpillaren, så många känslor senare så bestämdes det att stanna hos syster Jessica utanför Oslo för att spana in prognosen på morgonen och bestämma då.

Hilde brottas med buskarna

När vi vaknade så rådde det stor förvirring, ena prognosen sa strålande solsken och på en annan sida sa det regn. Vi körde på det vi ville tro på och styrde kosan norröver, när det började regna kraftigt efter Dombås blev det tystnad i bilen och ingen ville säga den första negativa kommentaren.
Lyckliga som vi var så ville vädret vara på vår sida och vägen torkade upp desto närmare vi kom.
Lite lunch hos Jenny i Isfjorden och en erbjudan om sängplatser som vi gärna tog emot packade vi våra små väskor med vatten för att spana in insteget.

Insteget på Sydpillaren en halvreplängd upp

Ca 45 minuter senare och stekta i solen så hittade det vi trodde var insteget. Jag och Hanna-Kajsa var där och spanade i regn för två år sen så jag trodde jag visste var det var och Hilde hade klättrat den för några år sen. Två snöfält fick Lina att inse att hennes joggingskor kanske inte var perfekta, och Ann-Sofie i sandaler blev övertygad om att det var skor som gällde på nedstigningen.
Nöjda och lite nervösa åkte kikarna fram på parkeringsplatsen för att få en uppfattning om vilka formationer att lägga på minnet.
Det svänger in en norsk bil på parkeringen och killen i bilen drar fram hans kikare och vi sätter i halsen, tänk om han med ska klättra i morgon?

Hilde går fram och fiskar lite, men det visar sig att han spanar för någon gång i framtiden och då är det hans tur att sätta i halsen.
-Ska dokker jenter klatre Sydpillaren?
-Bara dokker fire jenter?
Han upprepar denna fråga fyra gånger och jag ser att Hilde flinar lite och ser extra nöjd ut;
- Ja, vi fire jenter ska klatre imorgen.






















Ann-Sofie försöker få upp värmen på första offwidthen, replängd 6

Klockan tre ringer klockan och alla hoppar upp ur sängen och halv sex börjar vi klättra.
Ann-Sofie och jag har fått äran att börja och det visar sig att vi har valt rätt insteg och det flyter på. Traversen på gräshyllan som vi funderat på hur svårt det skulle vara att hitta, visar sig inte vara några problem utan bara rolig och vår comradio som vi införskaffat fungerar perfekt efter lite justering. Morgonen är kylig och det är skönt att röra på sig, fingrarna vill inte riktigt vid replängd 6 vid offwidthen och det är tur att sprickan är stor och inte så crimpig.
Camalot #4 får jag ingen användning för, antingen är den den för stor eller för liten, så när jag kommer upp till stand så får den snällt sitta där, jag vill ju inte ha släpat med den i onödan.





















Jag njuter av solen på 10:e standplatsen

Jag njuter av att få komma högre och högre upp, den nervositeten som flickorna har lyckats smitta av sig rinner av mig. Det är som om min kropp bara har längtat efter att få vara i bergen, jag känner mig helt orädd, nästan lite odödlig och på replängd 10 vid den andra offwidthen som är blöt har jag två mantran som rullar i huvudet.

Kom igen Hanna, vad bra det går...
Kom igen Hanna, att trilla finns inte på kartan...

Det är skönt att äntligen få komma upp i solen och njuta av att bli uppvärmd igen.
Hilde och Lina har hamnat efter lite och vi får oss en liten tupplur på hyllan innan Hilde tittar upp över kanten.
Vi kommer överrens att vi ska försöka hålla kontakten hela vägen upp och kastar oss ut bland gräshyllorna igen.

Ann-Sofie gräver fram en av fyra säkringar på replängd 13

Jag ger mig ut på gräshyllejakt och råkar dra ihop 11 och 12 utan att tänka på det och skulle sett fram emot en härlig 50 meters susare om jag skulle snubblat.
Topon åkte upp och ner från byxfickan, men vi var på rätt spår och lyckades faktiskt hålla oss rätt nästan hela vägen upp.
Det är fin klättring där det är klättring, men det känns mest som bergsbestigning med stora formationer och klippan påminner mig om Gandalfväggen i Lofoten.
Det är absurda grepp på många ställen, oväntade lister och hål med roliga former.






























Ann-Sofie på det "nydliga diedret", replängd 15

Vi håller humöret uppe och dagen flyter på och Ann-Sofie får MVG på exemplarisk repföring, trots att hon var lite nervös över att inte ha klättrat med dubbelrep på länge.
Jag vet inte om hon var så lyckligt lottad att hon fick dom raka replängderna eller om min repföring inte var lika exemplarisk då jag får steta och dra med repdrag efter mig på ett antal replängder. Mer träning försöker jag tänka positivt, men blir lättad så fort hon kommer upp mot mig och repdraget minskar. Vi säkrade med varsin Black Diamond ATC Guide, perfekt för att kunna ta av sig skorna och ta en Powerbar medans man säkrar.
Fötterna klarar sig hyfsat bra, antagligen för jag i ett desperat ögonblick när jag insåg att jag inte hade några stora bekväma skor raffsade åt mig Petters 41:or.




























Tuffa tjejen på den luftiga traversen innan 22:a standen

Odödlighetskänslan fick sig en törn sista biten på replängd 22, inte för att den var svår, men nog för att den var mycket mycket luftigare än någon annan replängd vi hade gjort under dagen. Jag hade bara några timmar tidigare nöjt konstaterat att jag inte påverkades av exponeringen, så tji fick jag.
Psyket försvagades och standplatsen kändes extra trång och läskig, säkringarna blev dubbelkollade innan jag lutade mig tillbaka för att känna vinden komma farandes upp i byxbenen. Inte ens benvärmarna hjälpte här och när Ann-Sofie hade delat upp sin replängd så jag skulle få leta rätt på den skjulte rennan som skulle leda oss till toppen genom det stora lösa överhängande kristallbandet så steg lyckan i min kropp.
Jag hann igenom hela balladen om en myra för full hals när jag sicksackade mellan blocken och hörde överhuvudtaget inte Ann-Sofies försök att kontakta mig på comradion för att kolla om det gick bra.
Lycklig med solen i ansiktet säkrade jag upp henne med hela världen under fötterna och jag fick en plötslig lust att lära mig Base hoppa för att få njuta av luften ännu mer.





























En lite trött Hilde kommer äntligen upp

Jag kunde inte förstå varför Hilde inte dök upp så jag kunde börja följa efter Ann-Sofie mot toppen och kylan börjar komma med höjden och den sena timmen. Det visar sig att deras comradio slutat fungera och våra fungerad inte emellan så blir det fram med mobiltelefonerna.
Hilde har sprungit ut till höger och hamnat i dödshorror istället för rakt upp och til vänster, så lite skakad kommer hon upp ur rännan efter mycket rop och lokaliserande.
Det blir en massa löpande klättring mot toppen och nu vill jag bara upp.
Jag är trött, har ont i fötterna, men framför allt är jag kall.
Tålamodet tryter, men återfår det med Ann-Sofies lugna röst när jag ilsket frågar hur länge jag ska vänta frysande och med ömmande fötter.
-Bara en liiiten stund till...
Ja, ja, jag tar en tugga powerbar till och så kommer leendet tillbaka.
Vi har klättrat Sydpillaren tillsammans, allt har gått bra och det har inte regnat på oss trots att molnen två gånger har tornat upp sig i öst med gigantiska stora mörka moln

Nedstigningen har vi bävat lite för efter Jennys berättelse om firning över istäckta branta snöfält. Turen ligger kvar på vår sida och korsande över snöfälten är en baggis, då det ligger nysnö ovanpå och det är mjuk och fin snö vi kan springa över. Det sipprar mellan tårna i varje steg och knäna vill ge upp, men tillslut så står vi nere i dalen igen.
Hilde, vår norska fjälltös har tagit sin överskottsenergi och sprungit bort och hämtat bilen och tacksamheten är stor klockan ett på natten.

Det har varit en lång dag, och at få lägga sig ner i en säng istället för ett tält är obeskrivligt!




























Lite kortfakta:

Sydpillaren är 24 replängder, vi hittade inte riktigt dom två sista och gick löpande snett upp mot höger i kanske 150 meter istället.
Vi hade dubbelrep, 60 meter, kan vara skönt att ha lite längre då många replängder var 50 meter.
Insteget kan vara bra att hitta dagen innan, det är en stor öppet diederformation, där man får klättra upp kanska fyra meter till en halvstor björk, lite gräs och sen ett klätterflytt upp på en stor gräshylla.
Spana efter en rampformation som går ut till höger på höger väggen i starten av två sprickor.
Comradio är ovärdeligt (om dom funkar) då man sällan ser varandra på standplats.

Vi hade ett ganska stort rack;

• ett set wallnut och ett set rocks (då jag och Ann-Sofie är oense om vilka som är dom bästa)
• Dubbelt set med aliens från grön till orange, vi hade även en guld och en silver och en lila. Dom tre sista hade vi nästan kunnat lämna på marken, men orange sattes på varje repa.
• En #0,75 camalot, dubbelt av #1,2 och 3, en #4, kanske en av varje hade räckt, men det beror på hur säker man känner sig på dom storlekarna.
• 10 st 60 slingor och dom gick åt på några av dom långa replängderna och en vanlig, men lång kortslinga.

Personligt så hade vi;

• ATC Guide, samt två skruvkarbiner till den
• Jag hade två skruvkarbiner, Ann-Sofie hade en
• Tre prusikar
• Cordellet och en 120 cm slinga
• Kniv
• Kilpetare
• 2 liter vatten med resorb i vätskesystem
• 8 st powerbars, men Ann-Sofie kom ner med 4st, jag med 1, 3 gick åt på nedstigningen
• 1 ostmacka
• Kläder
• Varsin liten väska, en Bullet och en RPM

Ja, det var nog allt, finns det frågor så tveka inte att ställa dom!