För mycket energi?

Förberedelse för storväggs-kurs med Eva och Johanna

Sista tiden har jag haft för mycket energi, om man nu kan ha för mycket energi, jag vet inte?
Det har mestadels varit fokuserat på klättring,
känt mig stark trots att jag inte tränat någonting,
känt mig orädd trots att jag inte fallit så mycket.
I sommar har varit första gång jag bara varit intresserad av att projektera,
viljan över att ta i
våga satsa.
Lite som storväggsklättring.

Hallinden har funnits i mitt medvetande den senaste tiden,
tänkt på varenda flytt på Kristi brud när jag inte har haft möjligheten att vara där.
Lustigt, jag har aldrig riktigt haft tålamodet eller orken att projektera
Tyckt det varit för mycket tid att lägga på en led,
tankemässigt men även känslomässigt.

Inte gillat pressen som jag har upparbetet på mig själv att klara någonting jag jobbat på
Inte kunnat slappna av

Men som sagt, nu vill jag bara projektera
falla
jobba in flytt
få perfektion
känna varje kroppsflytt i ryggraden
få flyt och lätthet
fokus

Igår förlorade jag mot fokus,
leden
föll upp och ner
slog i rumpan ganska illa
repbränna under benet
skrapade armen

vi får se när jag vågar dit igen
flytten sitter
få se hur det går med fokuset.
Viljan att ta i
våga satsa

Fri tid

Glad över att ha luft under fötterna

Fötterna börjar bli så där klassiskt Verdon ömma och jag tänker snabbt att jag är glad över att jag och Hilde har köpt en biljett till Indian Creek i höst istället för Yosemite.
Det är lustigt det där hur tankar snubblar förbi på några millisekunder för att sen flyga vidare och poppa upp med någonting helt annat orelevant.

Vi har gjort en klassisker, åkt till Verdon, stått uppe på kanten och undrat om vi är galna som ska fira ner när solen ligger i halvmoln.
Senaste gången vi var i Verdon så fastnade vi i solen och fick så panikont i fötterna så Petter var tvungen att hänga upp sig bultarna på sista lätta replängden ett antal gånger för att ta av sig klätterskorna.
Vi firar ner trots risken för att fastna i solen, inte på den rekommenderade firningspisten utan på någon led till vänster.
Livrädd givetvis, utan prusik och med en 60 cm slinga istället för en daisy och med så mycket luft under fötterna.
Det borde gå att komma till samma stora hylla.
Det gör det givetvis inte och leden som vi har kollat ut verkar inte vara bultad.
Klassiker.

Så vi vänder näsan uppåt där vi har firat ner och Petter knyter glatt in sig i den skarpa änden och ger sig upp i det överhängande böljande grå havet av vackra linjer, små hål och en blå himmel.

Jag är styrs av känslor, inte av rationalitet, något mina fingertoppar, biceps och fötter påminner mig om.
Trots vetskapen om flygets avgång på måndagen så kunde jag inte hålla mig.
Har varit så taggad på att klättra så jag åkte till Hallinden och lyckades få ihop ett projekt till på Branta väggen på lördagen.
Söndagen med duggregn och blåst kunde varit en bra dag att vila upp sig på, men nej.

Ankan var på besök och jag tänkte bara följa med och säkra, men så ännu ett projekt som stog där och lockade. Tunna fingertoppar redan innan, men kunde inte motstå.

Kände mig som ett barn med fingrarna i kakburken när jag skyndade mig hem till Petter som packat färdigt för att hinna med flyget.
Vi har haft två underbara dagar i Ceuse, detta ställe som jag älskar, som jag ALLTID tänker att det här måste vara himlen. Massa fina grepp, vacker klippa, roliga leder och framför allt så inspirerande ställe att vara på.
Kroppen värker och den lätta leden förvandlades till en svår led, det är då det är skönt att ha med Petter.
Leendet sprider sig och när vi står på toppen så vill jag inte alls åka hem, men så kom jag på att Verdon, står kvar, Ceuse står kvar och hemma väntar Bohuslän.

Pånyttfödelse

Ännu odöpt led med kul kaminklättring

Det har hänt någonting sista dagarna
glömmer bort att jag alltid känner så när höst luften sakta sveper in på kvällen
det är som den kommer tillbaka med inspiration för att leva.

De flesta kanske lever för sommaren men kommit på att så är det inte för min del,
det är när hösten kommer som jag lever igen.

Tankar klarnar, kroppen vaknar
viljan att klättra är helt plötsligt enorm
det river i kroppen och livet kommer tillbaka.

Har haft en underbar vår och sommar med massa fina folk, resa till europa, bröllop, varma kvällar, varma dagar, fint besök, paddling, bad.
En massa saker som kanske kommer dyka upp här, vem vet.

Har haft några fina dagar med klättring och kroppen vet knappt vart den ska ta vägen
fingertopparna blir tunnare och tunnare i takt med kroppen blir mörare och leendet blir bredare.
Nu börjar det!

Hilde letar fotsteg under mossan, kul med nytt!

Tid

Bara någon sekund sen fåglarnas kvitter konstaterar att det är vår

någon minuter sen jag blev väckt av två spinnande katter

några timmar sen jag trött i kroppen fick gå och lägga mig

nästan en dag sen jag säkrade upp Petter på toppen av Hallinden i solen

några veckor sen vi kom hem och hittade snödropparna ute

några månader sen jag och HK stog blöta på toppen av El Cap

några år sen Olle dog

tiden går, rinner förbi som en forsande älv

den är svår att fånga, svår att stänga in och göra som man vill med.

Just i denna tid så är jag oinspirerad av att skriva

kanske är det för evigt eller bara för nu

vi får se hur mycket skrivande det kommer att bli,

men tack för att jag fick ta din tid.

Vara med eller inte?

Jag är uppfostrad i Örebro Klätterklubb, en liten klubb med få aktiva.

Att inte vara med i klubben var otänkbart, att inte dyka upp på städdagar var mer eller mindre förenat med livsfara, kom eller omkom som Simon brukade skriva i sin uppmaning.

Höstfesten var det man gick och väntade på.

Att vara med i klubben innebar att vara med i gänget, följa med på resor och träffas.

Mentaliteten att vara med i en klubb har följt med mig sen dess även om resor och träffar nu sker på privat basis. För mig känns det rätt att vara med och ha en möjlighet att bestämma vad som sker på klipporna på ett demokratiskt sätt. Att stödja klubben i underhåll av bultar, att främja accessen på våra klippor och att på något sätt samla många röster till en när det behövs.

Men jag är lat och vill klättra.

Är egoistisk och tänker kortsiktigt.

Vill hellre klättra en led till i solen än att sitta på möten som är uppstyrda och kan tyckas onödiga för att ta beslut.

Men någon måste göra det med.

Det var årsmöte i Bohusläns klätterklubb i söndags och för er som inte orkade ta er dit så beslutades det i demokratisk ordning att bultarna på EA inte ska upp igen, att det inte blir några toppankare på Branta Väggen på Hallinden och att det ska sättas upp två bultar på Femte Ryttaren om förstabestigarna samtycker.

Rätt eller fel?

Du hade möjligheten att göra din röst hörd på årsmötet.

Jag lämnade den sista leden i solen och struntade i hänget hemma för att åtminstone ge min röst för att bultarna inte skulle komma upp på EA.

Jag vill härmed ge en eloge till alla som viger sin fritid (och därmed sin klättertid) till klubbarbete!

Mellan två världar

Jag får lite hjälp att känna på viktlösheten

Vaknar upp i vår säng, känner på känslan av lakan som inte klibbar mot kroppen och tittar ut på snön som ligger som ett lager över världen utanför.

Myggbetten från Filippinerna kliar och jag ler när jag ser ner på huden som flagar av sig solbrännan.

Vi har haft tio underbara dagar, badat i perfekt turkost hav, haft vit sand mellan tårna, palmer som skuggat oss på stranden och druckit så många mangoshakes det nog går att göra.

Vi har snorklat, bränt oss från solen och i alla fall jag har antagit samma färg som kokta kräftor. Badat i poolen med smågrabbarna och njutit av gott sällskap med familjen Restorp.

Men det som satt det största avtrycket förutom det-perfekta-drömsemester-känslan var att få prova dyka. Vet inte varför jag har så stor respekt för vatten, men avfärdat tanken på dykning.

Ulrik föreslog att jag skulle ta ett prova-på-dyk och jag är glad för det.

Blev så fascinerad av känslan att andas under vattnet och tyngdlösheten så att jag var tvungen att prova en gång till.

Det är skönt att vara tillbaka hemma och har fått så mycket kärlek av våra två spinnande virvelvindar att jag förvånas över hur det är möjligt. Men min kropp längtar tillbaka till solen och värmen och har inte ställt om sig till snö och kyla än.

Det kommer nog.

Mellan svart och vitt

Hanna-Kajsa glad på Isdrottningen, Kärnsjön

Det är som ett knytnävsslag i magen.

Hildes röst som inte bär sig.. de lever inte längre..

Vi har haft en fin dag jag och Hanna-Kajsa, varit ute på Kärnsjön och klättrat Isdrottningen.

Skrattat men även varit lite rädda, blivit pumpade och HK vände för hon tyckte det var för svårt, att det inte skulle vara värt det att bli rädd. Jag prövade men med en inte modig känsla i kroppen. Upp kom jag, inte rädd men väldigt fokuserad med den utlösande känslan av att ha varit på gränsen. Upprymdheten som kommer när linjen mellan rädsla och övervinnande blir tunn.

Säger hejdå till HK och lyssnar av min telefon och den upprymda känslan vänder sig i kroppen, äts upp och lämnar en tomhet efter sig med en bitter eftersmak.

De är döda.. två fina underbara människor är borta..

Pratar med mamma i telefon, det är tryggt med mammor när det har hänt någonting. För första gången någonsin under den tid som jag klättrat så säger min mamma; Hanna, jag vill inte att du ska klättra. Men hon ångrar sig snabbt och jag vet att det är för att hon bryr sig om mig och inte vill att det ska hända mig någonting.

Sitter med en tom känsla och tänker att jag ska sluta klättra is iallafall. För är det värt det?

Om jag dör, är det värt det?

Vart går gränsen mellan det som är ok för att jag vill och vad som är ok om det skulle hända mig någonting?

Jag kan ingenting annat än att tänka på deras familjer och känna sorg över att de är borta.

Två fina människor är borta.

Ren enda in i själen

Hampus, den stora mössvirkaren glädjer sig till att bli ren

4o mm regn tyckte tydligen det var en bra idé att dyka upp till vår sista dag, men med YR som hjälp krämade vi ur det sista ur underarmarna igår istället.

En bättre idé än att klättra på blöta tufor var att åka ner till stora staden och tvaga våra kroppar med varmt vatten på hamamen tillsammans med Hampus.

En konstig, men skön känsla att bli intvålad, skrubbad, tvättad och masserad av en främmande man, men lätt i kroppen och en massa garner i bagaget känns det ok att lämna Hampus åt hans öde och åka hem till ett vintrigt Bohuslän.

Rykterna går om att det är feta isar hemma och tänker att handtagen på yxorna är ju nästan samma sak som tuforna här.

Som bambi

Jag får nästan till slutsvängen i Saklikent

Vår lilla hyrbil sladdar med sommardäcken över bortspolade lervägar, men fram kommer vi till slut trots att vägskyltar inte verkar var så vanligt här i Turkiet.

Sladdar gör även jag på hyrskidorna och det tar ett tag innan jag kommer på hur man svänger där i whiteouten första åket. Med ett adrenalinpåslag som inte är av dess like så sätter vi oss i korgliften (?) och åker upp till toppen.

Tänker att jag måste göra mer saker som jag är rädd för och det är nu det gäller.

Molnen lättar lite och det blir lättare och måste säga att jag är väldigt nöjd med min femte dag (någonsin) på slalomskidor. Mina lår får ingen vilodag, men vad gör det, imorgon blir det klättring igen.

Jag och min kropp i Turkiet

Petter njuter av kalksten och sol på Geyikbayiri games

Vi har hängt ihop nu ett tag och jag tänkte att vi kände varandra, men det var tydligen inte så.

Jag vet att vi har kommit i kläm några gånger under åren, men det är så sällan att jag glömmer bort det och blir lika förvånad varje gång.

Senast var när vi var i Chamonix, då ville det sig inte alls och tänkte att det var för att vi var trötta efter Kjerag, men nu finns det ingenting vettigt att skylla på.

Turkiet; sol, värme, röd och vacker kalksten.

Jag; kan knappt vänta på att få knyta in mig och och börjar ivrigt klättra.

Min kropp; vill det motsatta, vara kvar på marken.

Jag; fortsätter uppför tuforna med glädje.

Min kropp; klättrar ryckigt och med känslan att aldrig ha varit på klippa.

Jag; kul, ta nu det stora greppet och ut med vänster handen till tufan..

Min kropp; neejjj, du kommer att dö om du gör det..

Så har vi hållt på nu i två dagar jag och min kropp.

Jag skrattar åt den och fortsätter klättra, det är vilket som, 6a+ eller 7a+, den beter sig likadant.

Ryckigt med ett stort motstånd till varje flytt, med övertalning så vinner jag flytt för flytt.

Det är ett konstigt beteende som jag inte kan göra någonting åt, det är bara att skratta åt den och fortsätta klättra, njuta av solen och den fina klättringen.

I morgon är det vilodag och vi hoppas på att kunna komma upp för backarna till lite skidåkning, får se vad kroppen tycker om det, jag tycker iallafall det ska bli kul.