Häromdagen såg jag någon dö

Dag två, allt hade gått så bra.

Vi hade klättrat alla repor i fritt, tagit beslutet att ta en oplanerad bivi under första 7+ trots att vi hade flera timmars dagsljus kvar för att ha störra chans att kunna fria resten efter ha trillat av på den.

Hilde gjorde en strålande insats vid sjutiden på morgonen och satte 7+ trots att hon skakade av köld.

Onsighten satt på nästa 7+ för min del och det kändes bra.

Vi har gått och suktat på Hoka Hey coh nu var vi där, mitt i allt, på riktigt.

Humöret låg på topp trots lite mat och lite vatten.

Allt kändes helt rätt tills då.

När jag ser en av basehopparna.

Ser att det kommer skita sig ordentligt.

Ser honom studsa mot väggen

Många gånger.

Han stannar hängandes under sin skärm på väggen inte nära, men inte heller långt från mig.

Helt plötsligt så kändes vårt projekt att fria Hoka Hey inte lika meningsfullt.

Resfeber igen..

Jag vankar av och an på tomten.

Hämtar ett prusiksnöre.

Bläddrar i föraren över Rogaland.

Kollar YR en gång till för att se om vädret har ändrat sig.

Brer en smörgås, men kan inte riktigt med att äta upp den.

Packar ner ett prusiksnöre till.

En klump växer i kroppen och jag känner igen den.

Resfebern.

Förväntan.

Det är en välbekant känsla och tänker att vid det här laget borde jag ha vant mig vid den här känslan.

Lärt mig att kontrollera den.

Men så är inte fallet.

Nu vill jag bara sätta mig i bilen, vara på väg, och få komma ner i Lysebotn och mötas av sol.

Hilde och jag har haft ögonen på Hoka Hey nu så länge jag kan minnas. Iallafall i tre år och förhoppningsvis så får vi klättra. Någon dag på en vecka borde väl YR kunna ha rätt om?

Tar ett bett av min smörgås och går ut på tomten

Snurrig värld

För att bygga på min virrighet så tog jag mig i kragen och åkte upp till Näsinge hoppfält vid lunchtid.

Tio fallskärmshopp ligger och väntar på att bli hoppade och med väldigt lite förväntingar om att få hoppa så frågade jag om det fanns några instruktörer på plats.

Förra våren så spenderade jag och Petter X antal timmar på flygfältet med en växande frustration och väntade på att få hoppa.

Det motsatta blev det idag.

Efter det tredje hoppet så var jag tvungen att avböja mig det fjärde hoppet. Jag orkade inte med mer intryck. Hjärnan hade lagt av från alla intryck från ca 45 minuters frifall i ca 200km/h gånger tre.

Overload helt enkelt.

Som hela min värld känns förövrigt.

Men jag ska inte klaga på måndag drar vi nog till Chamonix för att lugna stora-bergs sugen.

0,5 liter av själslig lycka

Det har gått i ett sista tiden.
Mycket jobb, mycket folk.
Lite klättring, lite ensamtid.

Den enda lediga dagen så duggregnar det, vi besöker Mörkrets hjärta, Jappe och Ullis nya projektklippa.

Rastlösheten kryper runt i kroppen,
börjar härja i magtrakten,
äter upp mig inifrån
lämnar mig med ett svart hål som jag inte vet vad jag ska fylla med.

Hilde och Jonas klättrar på Första kretsen 7+/8- (?) den enda leden som är gådd på klippan.
Jag toppar en gång, underbar klättring, brant, handjam, delikat teknisk klättring, knälås, stora grepp, tunna sprickor.

Men det hjälper inte. Det inne i mig lugnar inte ner sig.

Jag har med en tom Nalgeneflaska och går ut i skogen ensam. Sätter mig mitt bland blåbärsrisen och plockar istället. Lyssnar på vinden, fåglarna, tar in lugnet och låter mig fyllas av det i takt med att flaskan fylls.

Vid halvlitern är jag helt återställd. Lugn, glad, fylld av energi. Jag plockar vidare och övergår till att bli girig, lite stressad över att jag har missat något blåbär, vill plocka snabbare, vill ha mer.

Går tillbaka, toppar en gång till fylld med energi och med uppbackning från Hilde och Jonas med vilda säkringsbeta så ger jag mig iväg uppåt igen.
Med lugn i kroppen och viss nervositet så smyger jag upp bland knälåsen, handjammen, får nästan till alla säkrinsbeta och så står jag till slut på toppen med så mycket bubblande energi och glädje i kroppen.

Fylld av någonting annat.
Själslig lycka

Tvåsamhet

Nöjda på toppen av El Cap

-Du, tycker inte du att det är kul att klättra med mig?
-Ehh, joo, vad då´rå? Det vet du väl?

Petter ser lite villrådig ut innan han fortsätter;
-Jo.. det har varit ganska många som har kommenterat ditt hon&han inlägg och trott att vi inte har det så bra..

-Oj, sorry! Du vet ju att vi har det superkul när vi klättrar! Vi har en gång i tiden varit det klassiska hon&han paret, men nu funkar det ju så bra det kan göra!
-Mmh, bra!

Häromdagen fick Petter mig att kasta mig på en okänd 8:a istället för den 6+ som jag ville avsluta dagen med. Kroppen kändes trött från de föregående två klätterdagarna och jag ville ta en snäll sista tur.
-Nä, gör den här istället..
-Ja, varför inte?

Jag blev rädd, hade taskiga säkringar, gick på, var nervös, svettades, andades tungt, fick hänga flera gånger och fick till slut bli nedfirad från cruxet och kom ner till marken med ett gigantiskt leende av adrenalinpåslag. Ibland är det skönt att få en putt ut ur bekvämligheten och det är det Petter är bäst på. Putta ut mig på okänt vatten när jag börjar bli bekväm.
Tack Petter!

STOPP!

Ring 112!

Telefonen ligger i mitt topplock!

Jag slänger av mig ryggsäcken, tar ett gigantiskt språng över diket och tänker inte ens att jag har på mig flipflops när jag börjar springa ut på klöveråkern.

Min två klätterkurselever, Sophia och Jill ser ytterst förvånade ut, eller kanske mer förskräckta på mig men gör som jag säger och börjar leta efter min telefon.

Kanske ser de lite rädda ut för jag är i färd att springa rakt mot en flock ungkalvar som har rymt från sin hage. De är nu på lyckoruset av att vara fria och kommer i full fart springande över åkern. Gräset flyger, svansarna står rakt upp i luften och de är på väg rakt mot stora vägen i full galopp.

Jag viftar med armarna som en väderkvarn och våra ögon möts, vi springer rakt mot varandra och de verkar inte ha för avsikt att låta en liten plutt låta stå i vägen för deras rymningsplan. Tillslut inser de att jag nog ändå är envisare än dem och de viker av i en båge och jag viker av och styr deras väg helt runt om.

Sen fick Ståckhålmsflickorna lära sig ett och annat både om hur man klättrar tvårepors och hur man tar hand om lösa ungtjurar. Lite gammal hedlig lantlära.

Fördelen med ett gammalt hus

Jag kan lyssna på musiken som spelas inne när jag rensar rabatterna från sniglar

Fågelkvittret hörs in på morgonkvisten

Jag får användning av alla mina tjocka goa ullsockar året runt

Slipper bli förvånad över temperaturen ute, det är nästan alltid lika som inne

Jag slipper känna mig ensam, det är alltid något knarrande ljus som sällskap

Ledigt i ledigheten

De regnar

men det gör ingenting

vi har köpt biljett till Frankrike

en vecka med kalksten, lång anmarsch

siesta mitt på dagen, vin, baguette, ost, ledighet

Céüse, klippa bult, dansa upp för klippan

det gör ingenting att det regnar

Leo svarar..

Vår plan är att lägga ut en filmad intervju i månaden med mer eller mindre kända klättrare.

5 frågor till Andreas Klarström ligger redan på klattertorpet.se längst ner på inspirationssidan och nu ligger även 5 frågor till Leo Houlding där.

Har du någon fråga som du skulle vilja ställa till någon? Några förslag på klättrare?

En andremans dilemma

Fjärde klätterdagen på, Hallinden då Jossan säger; Du, jag skulle vilja göra General.. toppade den förra året en snabbis..

-Ja, kör hårt!

Hm, ska jag säga att hon kanske borde toppa in starten, den är ju ganska läskig och inte allt för bra säkrad..?

-Vill du känna på den på topp först?

Helvete, jag har ju lovat att jag aldrig ska rekomendera någon att bara hoppa på den utan ha kollat början... men även lovat mig att aldrig psyka ner någon..

-Nej, jag kör nog bara på en gång.

-Perfekt!

Ahh, hoppas det går bra.. Jossan är stabil och lugn.. det går nog bra.. igår fick hon Electric att se ut som 5+...

Lite nervöst säkrar jag Jossan som smyger uppför starten. Hon upptäcker att säkringarna inte är så bra, men lugnt och metodiskt klättrar hon förbi med is i magen och det är då frågan dyker upp.

Vad är andremannens uppgift? Att skydda förstemannen från eventuella benbrott? Att peppa trots vetskapen om skada?

Hade jag avrådit Jossan från att bara köra så hade jag peppat ner henne och vi hade gått runt och toppat den först. Det värsta jag vet är att bli nerpsykad. Inte bli trodd, samtidigt som jag inte vill stå inför ett eventuellt benbrott för att säkringarna är dåliga.

Nu gled ju Jossan uppför starten som en försiktig vessla, det gick bra och jag kunde torka bort handsvetten så fort hon la den första bra kilen. Skönt.