Dag två, allt hade gått så bra.
Vi hade klättrat alla repor i fritt, tagit beslutet att ta en oplanerad bivi under första 7+ trots att vi hade flera timmars dagsljus kvar för att ha störra chans att kunna fria resten efter ha trillat av på den.
Hilde gjorde en strålande insats vid sjutiden på morgonen och satte 7+ trots att hon skakade av köld.
Onsighten satt på nästa 7+ för min del och det kändes bra.
Vi har gått och suktat på Hoka Hey coh nu var vi där, mitt i allt, på riktigt.
Humöret låg på topp trots lite mat och lite vatten.
Allt kändes helt rätt tills då.
När jag ser en av basehopparna.
Ser att det kommer skita sig ordentligt.
Ser honom studsa mot väggen
Många gånger.
Han stannar hängandes under sin skärm på väggen inte nära, men inte heller långt från mig.
Helt plötsligt så kändes vårt projekt att fria Hoka Hey inte lika meningsfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar