Rätt eller fel?

Är det dags att choppa bultarna nu när Andreas Klarström har gått Electric Avenue på kil i helgen?

Det ska vara skönt

Hanna-Kajsa njuter av Birgers Borst

Jag hostar så jag nästan glider av det lilla fotsteget på Birgers Borst. Kroppen undrar lite vad i hela h.....e jag håller på med. Ut och klättra när du knappt orkar gå till klippan?

Ignorerar alla signaler som kroppen skickar ut, Hanna-Kajsa är på besök över helgen och klättersugen är abnormt.
Har satt upp regel till mig själv att jag försöka att inte ska ta i under helgen, tror faktiskt jag lyckades.

Näsan rinner när jag kommer upp på toppen, solen skiner och vitsipporna blandas med blåsipporna på marken under Välseröd. Kvällsolen värmer fortfarande och livet känns precis som det ska göra.
Dagen lider mot sitt slut och nu är det snart dags att tända grillen, göra plats i ladan för 15 personer och öppna vinflaskan

Sista solen på Villskuddväggen

Jag blir alltid lika glad varje gång HK har varit på besök, hon lämnar mig med en känsla av att ingenting är omöjligt och ett ännu större sug att klättra.
Hon har många motton i livet som jag älskar att få höra, det är speciellt två.

-Hur svårt kan det vara? Vi provar väl och ser...

Hon har en oerhörd förmåga att inte vara så "tjejig" och kastar sig gärna på saker som hon inte riktigt vet att hon klarar. Det smittar alltid över sig till mig, det är skönt att få lite boost på att våga göra saker som man inte vet redan på förväg att man klarar.

Magnus, Pekka, Rasta-Johan och Henrik njuter lite

- Livet ska vara skönt..

Hon bakar bröd till mig på morgonen, sover gärna i solen en stund mellan lederna, skrattar, älskar god mat och framför allt så är inte klättring det viktigaste som finns i hennes liv. Hon kan lika gärna ligga i solen med en god bok istället för att klättra. Bara för att det är skönare just idag.

Två saker att komma ihåg, så tack Hanna-Kajsa för att du har en bra kombination mellan att vara taggad och avslappad!

Det var en gång..

En liten flicka växer upp med sin far mitt ute i den vida skogen.

I ett litet torp utan el och vatten så slipper den lilla flickan undan alla förväntningar som ställs på henne från samhället. Hur en flicka borde vara, hur hon borde uppföra sig.

Det är bara hon och hennes Olla.

Hennes käraste ägodel är en fin traktor med släp, det är kanske så att det är hennes enda ägodel. Hon är vild och egensinnig, hennes far lägger inga värderingar i sin uppfostran hurvida hon är en pojke eller flicka.

Hon gör som hon vill, det är den enda uppfostran hon får.

Med blont hår och vilda ögon upptäcker hon världen som hon vill att den ska vara; hennes.

De flyttar från skogen och verkligenheten möter henne. Normer, regler, krav, oskrivna regler och förväntningar, någonting som hon var ovetande om men hon lär sig snabbt speglets regler.

Den lilla flickan växer upp och anpassas till ett samhälle, men hon behåller en hemlighet.

Att hon gör som hon vill, hon får dem bara tro att det är de som bestämmer.

Hon är fortfarande bara ett barn när hon börjar klättra men hon är fortfarande stark och vild.

Kärleken är total, varje tanke som fångar hennes handlar om klättring, varje dröm likaså.

Efter några år så träffar hon någon som får hennes hjärta att slå lite fortare.

Den mörke prinsen delar hennes passion, inte bara till henne men även till klättringen.

Många år och äventyr senare hittar hon sig själv sittande i sanden, sakta knytande upp sin klätterskor och insikten är överväldigande.

Det här är inte roligt,

Det här är inte vad JAG vill göra,

hur hamnade jag här?

Från den dagen bestämde hon sig för att bara klättra det hon ville klättra.

Hon lärde sig även att säga ifrån, kanske det viktigaste av allt.

Säga ifrån till någon som hade större vilja än hon.

Hur det nu var möjligt att någon hade det tänkte hon.

Då kom hon tillbaka, det lilla vilda blonda barnet.

HON kom tillbaka

med egen vilja

egna önskningar

egna drömmar

men framför allt med egen glädje.

Hon och han

The devil in red

Han har satt upp ett topprep åt henne på hans uppvärmingsled.

det är svårare än hennes maxgräns,

han säger att hon kan ju värma upp på den första biten.

Den är inte så svår.

Hon snör sakta på sig sina för små klätterskor

hon tar lång tid på sig

hennes kroppspråk visar hennes missnöje.

Hon vet att det är för svårt och har egentligen ingen lust att klättra där.

Två djupa suckar slipper ur henne när hon tar de första greppen

två meter senare slinter foten, reptöjer gör att hon står i dammet

håll tight, säger hon med ilska i rösten.

Jag gör ju det svarar han surt tillbaka.

Hon tar sig sakta uppåt

hänger vid varje bult

hon lutar huvudet mot klippan

Tar två djupa andetag och fortsätter

Nej, nej gör inte så!

hans beta till henne haglar som en kulspruta

nej, nej det är inte svårt!

Prova nu!

Jag har lust att skrika högt; Lyssna inte på honom!

han är en idiot!

klättra någonting som är lättare!

Tar ett djupt andetag men håller käften

Hon kommer ner efter tre bultar

Han drar snabbt ner repet

hon sitter med böjt huvud och tar av sig skorna, sakta

-Jag har en 7c+ jag vill göra har borta säger han

Jag ser henne sitta där i sanden

med nerböjt huvud en lång stund

hon samlar ihop repet med sänkta axlar

han har redan knytit skorna

I slutet av veckan

Månens sken sprider sig över sovrummet
jag kryper ner under två täcken med kläderna på
bäddar upp de fyra kuddarna till halvsittande
stoppar två papperstussar i näsan för att stoppa snoret
får blodsmak i munnen när jag hostar

en riktigt glamorös fredagskväll

Liten jag idag

Petter snickrar på våra tilltänkta gästers avfallsstation

Jag är sjuk.
Snorig.
Hostig.
Trött och dum.

Har kommit till det stadiet där jag faktiskt tycker synd om mig själv och då har gått långt. Satt precis igår och sa att jag inte hade kommit dit, men nu är jag där.

Tycker synd om mig för att vädret är så bra som det bara kan bli bland klipporna här i bohus när jag är sjuk.
Att solen skiner och jag inte får vara ute.
För att jag inte orkar vara med och bygga utan mest tittar på när Petter jobbar.
Att jag inte orkar klättra.

Kalla det I-lands problem, men jag tycker synd om mig ändå, i allafall idag...

I huvudet just nu

Gunn får sällskap på sin möhippa

Saker jag förvånas över:

Att poledans faktiskt var skoj. Trots totalt uteblivande av känslan av att vara sexig..
Hur hårda finnar är på riktigt
Att mina elever på årets första klätterkurs tordes göra allt jag sa åt dem
Att min kropp är så dåligt rustad för enkel skogsröjning, med armbågspaj som resultat
Att det är så torrt på klipporna i Bohuslän





















Olli, Lena, Anders och Felix, hårda finnar

Saker jag glädjs åt:

Att Gunns kunde genomföra sin poledans med galans trots misstänkt bruten tå från uppvärmingen..
Att våra första officiella gäster från Finland stannade två veckor hos oss på Klättertorpet
Att mina elever på årets första klätterkurs tordes göra allt jag sa åt dem
Att mina armbågar ska bli bra av all Voltaren jag knaprar
Att få presentera Klättertorpet på riktigt snart..

Ur led är tiden

Hur fort skulle du köra? På väg hem till oss..

Inget är sig likt här i Brodalen

Vägverket verkar lika förvirrade som den helikoptern som landade mitt i centrum (he he fyndigt va, gissa er till vart centrum i Brodalen är..) härom morgonen till allas förvåning.

Petter på sitt nya projekt på Buråsen, brant, rent, svårt och vackert!

Jag hann knappt ta av mig långkalsongerna i processen för våren innan det var tvunget att slita fram flipflopsen för att fötterna inte skulle grillas.

Hur kan det redan vara för varmt för att klättra i solen?

Både snoken och ryggen visade en lätt ton av laxrosa (Petters vackra beskrivning på min färgton) efter besök på Buråsen igår.

Bladen har inte ens hunnit titta fram innan det är dags att söka sig till skuggan, vart är världen på väg?

Nu drar vi till Skälefjäll för att inspektera skuggan.

Ha en fin dag!

I skuggan av ett år

Släcker lampan
låter mörkret omsluta mig
ensam i en säng för två
känner värmen från den första tåren

Känner trycker över halsen innan gråten kommer
vill inte somna
vill inte vakna
till dagen då Olle dog

Crackoholic?

Vi delar på en flaska skumpa med Maja och Stefan, fint komponerat till köttfärssås och spagetti innan vi smyger upp på övervåningen och slår på TV:n.

Ett litet fint paket med filmen Crackoholic hade landat i postlådan under dagen, äntligen är den klar!
Jag brukar normalt inte titta på klätterfilmer, bruka somna någonstans i ett inledande skede och vakna när filmen är slut. Den enda jag lyckats hålla ögonen öppna till är Blood, sweat and bagels, hysteriskt skön engelsk humor.

Crackoholic har en perfekt avvägning mellan historia, etikdiskussion och inspiration. Fingertopparna blev lätt svettiga och lusten att klättra blev överväldigande, jag längtar efter vitsippor och torr klippa på Galgberget, höstkrispet på Häller, det riktigt spritter i kroppen!

Jonas och Micke ska ha all eloge de kan få för alla deras timmar nerlagda i vad jag tycker är den bästa klätterfilmen som har producerats i Sverige.

Stöd Jonas och Micke för deras otroliga insats och låna inte kompisens utan köp filmen!
De är de värda!