Petter med sin fin fina mössa
Jag vaknade upp i fredags med en ny känsla i kroppen, en bekant men bortglömd känsla.
Jag är frisk.
Känslan av att kroppen och huvudet hänger med är som att vakna ur en dvala.
Livet lite lättare och när Lars frågar mig om jag skulle kunna tänka mig att jobba på lördagen fast jag skulle vara ledig så känns det inte omöjligt.
En snabb koll på SMHI säger storm och dåligt väder, så varför inte, söndagen är ändå min.
Ankan smyger försiktigt
När jag slår upp ögonen på lördagsmorgonen slår solen emot mig och det knyter sig lite i magen när Petter kommer hem och berättar om Sandsjöbacka och denna otroliga bouldringen, men men snart är det min tur med.
Kvällen avslutas med att Erik, Malin, Jossan och Markus kommer över och Jossan får oss att vrida oss av skratt när hon berättar om sin jamteknik i Australien. Det får jag återkomma om.
Söndagsmorgon kommer och jag hoppar upp ur sängen innan klockan har hunnit blivit sju för idag ska vi till Bohuslän. Det är det här jag har gått och längtat till och hela min kropp håller på gå i bitar efter tre veckors dvala.
När solen går upp så kan man med lite god vilja skönja en fin dag med lite sol i mellan molnen.
Vi plockar upp Clara, Magnus och Johan innan vi beger oss mot bergen och är ute från stan innan nio.
Hilde i det lilla solsken som kom
Det är precis som om solen har bestämt sig för att stanna kvar i stan, för ju längre mot Bohus vi åker, ju mer tätnar molnen för att till slut täcka hela himlen. Ingen säger någonting i bilen om vädret utan vi låtsas som ingenting tills vi svänger av motorvägen mot Dingle, då det kommer en svag:
Ja.. det ser ju inte så toppen ut det här...
Tungt molntäcke och sex grader stoppar inte våra Vettekullenplaner och även Hilde och Ankan sluter upp.
Vår förhoppning om att gårdagens storm skulle ha torkat upp varenda led, slås sönder, men några få leder är ändå klätterbara så det är bara att racka på.
Tröttmössans tystnad får ta årets oskuld på kilplaceringar och med helt bortdomnade fingrar och tår kommer jag upp på toppen och får kräkkänslor när blodet kommer tillbaka men det även som om livet kommer tilbaka.
Det är det här jag har gått och väntat på i allt regn och all förbannelse över att bo i Göteborg och allt regn är som bortblåst.
Vinden biter i mig och jag skakar av köld och jag förbannar min eviga optimism och drömmen om klättring i linne och värme när det är januari och lovar mig sjäv att ta med mer kläder til nästa gång.
När solen sen tittar ut för en liten, liten stund så är min dag gjord och jag kommer att leva på den här dagen till nästa soldag.
Pizza i Dingle och bastu med hela gänget avslutar dagen och jag kommer gå och lägga mig alldeles stax med ett brett leende på läpparna.
God natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar