Den här helgen har jag spenderat med min far Olle i småland istället för att följa med H-K och Lars till Trängslet och klättra is.Ett ovanligt val för mig då klättringen nästan alltid kommer i första hand, varför är det så att klättringen kan vara viktigare än sina nära och kära?
Det är ju inte det att jag inte uppskattar eller tycker om min familj även om det kan uppfattas så. Det är bara att om solen skiner så trycker det över hjärtat om jag inte får komma ut och speciellt i början av säsongen.
Någon som känner igen sig?
Jag har funderat lite mer på det där med bra och dåliga känslor och det kommer bytas ut med jämna mellanrum höger kanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar