Patagonienrapport #4 från Magnus

Thomas och Andreas på standplats högt upp på Media Luna

Mycket klättring men inga toppar.
Andreas Bergström kom på besök. (Tack för det.) Efter en promenad till Niponino och en blåsig morgon kom jag, Thomas och Andreas i väg på en tur på Media Luna, 350 m 6c, klockan 12.

Det blev såklart mörkt. Kallt var det hela tiden, men väldigt trevligt.

Thomas klättrar replängd 6 innan busvädret på Cerro Standhart

Efter två väntedagar, eller vilodagar, gav jag och Thomas oss i kast med Cerro Standhart via nordryggen 5.11.

Vi kom nästan upp och nu vet vi vad vinden i Patagonien innebär!! Efter 2,5 timmar sömn på två nätter var i alla fall inte jag den skarpaste kniven längre.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

-ÅÅhhhahhh

-Hanna, gick det bra?

- Eeehhh, jooo ehh jag tror det..

Kroppen vill bara få ligga i fosterställning, men jag sparkar lite med stegjärnen i marken för att få ut smärtan istället.

-Eh, ska jag fortsätta, kan du säkra?

-Jo.. det kan jag nog..

-Hanna, jag håller nog på att svimma...

-VA?

- Jag håller på att svimma..

Shitpommfritt hinner jag tänka, här står jag under Undertaker och har precis fått ett stort isblock på axeln/ryggen och har så ont så jag ser stjärnor och nu tänker Nicklas svimma.

Det blir ett jobbigt räddningscenario...

- Nicklas, har du satt en skruv??

-Jo, du kan ta..

Jag försöker ta hem rep med en arm som inte är särskilt samarbetsvillig och firar ner Nicklas till marken.

Det är bara att se det komiska i det, Nicklas fick ett blodtrycksfall, höll på att svimma på led och vet inte om han vågar gå runt för att fira ner och hämta de lämnade skruvarna.

Jag fick det farande blocket på mig kan inte lyfta armen för smärtan, ett ganska tragiskt replag och ingen bestigning av Undertaker blev det..

5h på akuten konstaterade iallafall att ingenting var brutt utan bara mörbultat.

Hyffsat mörbultad.

Riglos med pump

Riglos badar i kvällsolen, gamarna har gått och lagt sig

Jag är faktiskt lite nervös när jag går och lägger mig på kvällen i refugiot i Riglos, den där positiva pirrande känslan, så förväntansfull kanske är en bättre beskrivning. Spanar ut och ser klippan färgas glödande röd av kvällssolen.

Gläder mig till att få lite luft under fötterna och att äntligen få klättra La Fiesta de los biceps. Det är en led som jag har velat klättra ända sen jag hörde om den första gången för väldigt länge sen och imorgon är det dags.

La Fiesta de los biceps följer det uppenbara vita strecket på den högra formationen

Det vita strecket slingrar sig uppför klippan och routefindingen kommer inte vara några problem tänker jag, snör skorna och ger mig iväg. Det är ovant att klättra på konglomerat, ovant att det sticker ut stenar som grepp, ovant att verkligen få klättra på mellan bultarna.

Det börjar med bergsbestigarkänsla, 6b inte så brant med spaning om vart nästa bult är att finna. Greppen visar vägen och vid första ankaret spanar jag ner och som vi bestämt så fortsätter jag uppåt 6a:n trots att jag är väldigt högt upp.
Vi planerade att dra ihop några repor och jag skulle ta de två första. Greppen är kritade men det känns lite tunt och känsligt för att vara 6a. Kallpumpen börjar komma smygande, men jag fortsätter. Gör en heelhook på vertikal klättring och sträcker mig hyffsat långt till små crimpar. Har inte riktigt mod att fortsätta när jag inser att jag har klättrat både 6b:n, 6a:n och nu är inne på 7a repan.
Blir nerfirad till ankaret och Petter kommer upp och fortsätter. Han drar ihop de två nästa, 7a och 6c+ och det känns lite snopet när jag inser att jag vänt bara några meter från ankaret.

Det börjar bli brant..

Det är nu det börjar, klippan börjar sakta hänga över och greppen blir bara större och större. Nästa repa som är min är en 6a, sjukt stora grepp och en mäktig känsla att ha gamarna i området cirkulerandes under sig. Lite som om de väntar på att någon av klättrarna ska klanta sig..

När Petter drar ihop de två nästa, 6c oc 6c+, med en monsterreplängd på 50 meter så kommer pumpen smygandes. På riktigt. De sista metrarna upp till standplatsen får jag samla mig för att komma upp. Underarmarna håller på att ge upp trots att greppen är sjuukt stora.

En verkligen fin dag, och en tur som jag verkligen kan rekommendera!

Lite fakta:
La Fiesta de los Biceps är ca 270 meter, 9 replängder.
6b(5 bultar), 6a (5 bultar), 7a (7 bultar), 6c+ (8 bultar), 6a (7 bultar), 6c (8 bultar), 6c+ (8 bultar), 6a (6 bultar), lätt.. med 1 bult
Väggen är sydvänd, så tidig vår eller sen höst är nog skönt om man inte vill bli kokt.
Vi bodde på Refugio de Riglos, 16E/person, del i 6 bäddarsrum med dusch och toalett.

Patagonienrapport om toppen #3

Glitter och glamorfödelsedagsfest på Fabben igår för Malin H, Emma och Karin och frågan kommer från Calle Martins om jag hört någonting från Magnus.

- för det har varit tyst från dem, man kan ju misstänka att de är uppe i bergen..

Helt riktigt då det här damp in från Magnus, kan inte annat än att säga grattis!!!

Thomas på pitch 10 eller så. The nice stuff

Idag är vi bakis för igår var det toppfest därför att vi faktiskt klättrade Fitz Roys nordpelare i förrgår!!!
Kul. Lååångt. Hårt. Blåsigt. Spännande.

3 dagar, ca 25 pitcher grad 6 eller hårdare, 35 totalt.

Brett och brant.

Ledrepet är slut, yxa tappad, ryggsäckar och kläder rippade.

Ingen känsel i vänster fot. Åter ibuprofen för händerna.

Största äventyret nånsin!!!

Varianten vi gjorde var Mate y Porro/Gringos Perdidios/Cassarotto.

Första pitchen på toppväggen. The nasty stuff.

Poliseskort genom Spaniennatten

Första morgonen, första kaffet i Margalef

Ögonenlocken kan inte slita sig från varandra och jag nickar till i mörkret, vet inte hur länge jag slumrat till när Petter stannar bilen. Det är mitt i natten och vi är vilse på de små vägarna som inte finns på vår karta på väg till Margalef.

Hoppar ut och kissar i vägkanten och hinner knappt in i bilen innan blåljusen på den passerande polisbilen gör en U-sväng och dyker upp bakom oss.
Åh nej, jag orkar inte få bilen genomsökt och utfrågad om varför vår bil ser ut som en knarkarkvart..

-Oh.. english? Where you going?
-Ehh, Margalef, but we are lost..

Efter lite snickesnack mellan varandra, en liten lapp med en vägbeskrivning så säger de helt plötsligt: Follow us!

Ingen ska komma och säga någonting om att de inte är serviceminded i Spanien!
Det var ett varmt återseende av Margalef, gillar verkligen klättringen där, omgivingen och lugnet. Längtar tillbaka!

Patagonien rapport #2 från Magnus

Vilodag här i Spanien och en nätt joggingtur uppför backarna runt Riglos, allt för att försöka vila upp bicepsen för klättring imorgon. La Fiesta de los biceps vita steck uppför klippan med sina åtta replängder gör att det redan börjar spritta i benen. Lite mindre anmarsch än Magnus och co.

Eriks packning försvann på resan men inte bacillerna.

Jag har just haft 40 timmars feberfrossa. 12 timmar i bivacksäck i snöstorm.

Efter en natt på vandrarhem känns det bättre.

David var för sjuk för att bli med men Erik trotsade halsont och vi packade säckarna för Piedra Negra-bivacken.
I kallt, blåsigt och mestadels klart väder klättrade Thomas, Erik och jag leden Fonrouge/Comensa på Aguja Guillamet, 6b 600meter.

Mycket snö på morgonen gjorde att vi startade framåt halv elva på förmiddagen. Eriks pannlampa var i Buenos Aires och min i tältet så vi var lite tidspressade. Med två pitcher kvar firade vi av i busväder, men inga sura miner, kosetur.
Nu ligger det en massa utrustning och väntar på att bli använt på något långt.

Patagoniarapport från Magnus

Rapport från Patagonien, måste erkänna att jag blir lite avundsjuk när jag ser hans bilder men tröstar mig med att jag åker till Spanien imorgon och får njuta av sol och kalksten istället.




























Thomas kommer upp på ryggen innan toppväggen.

Efter lite om och men kom vi till slut fram till El Chalten.
Efter en vecka med bouldering, sportklättring och fraktande av utrustning kom första chansen att klättra.
Med ca 40 timmar finväder valde vi att gå in i Torredalen och se vad som kunde vara bra. Vi ville klättra så stort och hårt som möjligt och hade gigantiska ryggsäckar och jag hade fullständigt glömt hur jobbigt det var att gå de 9 timmarna till Polacos.




























Foto från toppen på Inominata, Tomas i sista kaminen

Förhållandena var dock lite för bistra så valet föll på Rafael Juarez/Inominata och AngloAmerikanska leden (vi klättrade berget till höger på sista bilden) som är en 600 meterstur på mest klippa men lite is också, grad 5.10 A1.
Efter anmarchen dagen innan och bara nån timmes sömn är det ett under att vi kom upp i god stil.

Vädret är stadigare än förra året så vi är optimister. Tyvärr ser bergschrundet till instegsrännan nästan omöjligt ut så kanske provar vi pelaren från andra sidan Mermoz.
Lite mer klippklättring, lite bättre!!






















Inominata till höger. Poincenot i mitten

Subject: to whom it might con..

Fick mitt första medelande från Magnus i Patagonien och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...

hej på er
har stormat massor i det sista men koseligt ändå. har burit utstyr mot Niponino., kanske bra om två dagar. ska försöka på nån lite svårare klipptur på Innominata på 15 replängder. Tror nordpelaren är isig. Men godvädret kommer säkert.

Nu till ämnet.

David Lama är tillbaka. Igår berättade han om sitt projekt för Colin Haley o Zack Smith. Han låter sin egna guider aida compressor leden och de ska rapellbulta en linje till vänster som Lama ska prova.

När Colin påpekade att klättervärlden kommer bli minst sagt upprörd svarade han bara att han kan "take it".

Så... det diskuteras och smids planer här men det är också bra om det sprids snabbt och långt så, använd era kontakter och kontakta Redbull!! Seees!

För er som inte följt debatten från förra säsongen, kolla Will gadds blogg eller på Alpinist och för lite mer kött på benen.

Inför debatten den här säsongen så kolla in Colin Haley blogg den killen med mest information i dagsläget och med en väldigt bra sammanfattning.

Klipppremiär!

Petter njuter av solen och glömmer bort vintern

Det är vinter och kallt. Magnus pysslar med sin packning inför Patagonien, provklättrar sina nya stegjärn på sina nya anmarschskor, klistrar fast extra fyllning i hälen på sina nya storskor för att få dem mindre och jag står med en liten klump av avundsjuka i magen.
Han lovar att uppdatera sin resa till mig, och inser att jag får nöja mig med det.

Magnus åker och Hanna-Kajsa kommer, det är plusgrader och sol. Vår i luften och vi tar en tur till Häller, sätter topp på Trampoline.
Låter kroppen vänja sig vid att röra sig på klippa, jamma och att stå på små steg.
Det känns främmande, första vändan känns avig, tung och svår men det lossnar och kroppen kommer ihåg vad det är den brukar göra.
Känslan av lycka sprider sig, solen silar sig in mellan träden, kroppen börjar kännas trött och nu längtar jag till Spanienresan.

Tiden..

Greger glad över att han följer på sista leden för dagen

Det är konstigt det där med tid.
Att den kan tyckas gå så fort och försvinna iväg,
eller stå still,
tänjas ut i slowmotion,
sträckas,
för att sen helt plötsligt ta fart igen.

Så var det igår.
Jag ser Greger börja sitt förstemansfall på is,
ser honom sakta tippa över eftersom höger stegjärn tydligen vill sitta kvar i isen när vänster yxa och stegjärn floppar
hinner tänka; oj, oj, han trillar..
..det ska man inte göra på is..
.. jag har aldrig hållt ett förstemansfall på is..
hela världen är tyst och stilla

sen går allt i ultrarapid,
repet stramas
jag åker upp som en vante mot insteget
och Greger hänger kanske 1,5 meter ifrån mig.

Allt gick väldigt bra, en mjukt och fint fall
båda yxorna kvar i händerna
och Greger skrattar
kör upp igen och vi har en fortsatt fin dag i Munkedal.

Ryser lite vid tanken på vad som kunde ha hänt
men låter det vara kvar som en lärdom att alltid säkra försteman med ett par läderhandskar,
att sätta isskruvarna tätt
och att inte slarva vid forserande av "isbullar"