Tiden..

Greger glad över att han följer på sista leden för dagen

Det är konstigt det där med tid.
Att den kan tyckas gå så fort och försvinna iväg,
eller stå still,
tänjas ut i slowmotion,
sträckas,
för att sen helt plötsligt ta fart igen.

Så var det igår.
Jag ser Greger börja sitt förstemansfall på is,
ser honom sakta tippa över eftersom höger stegjärn tydligen vill sitta kvar i isen när vänster yxa och stegjärn floppar
hinner tänka; oj, oj, han trillar..
..det ska man inte göra på is..
.. jag har aldrig hållt ett förstemansfall på is..
hela världen är tyst och stilla

sen går allt i ultrarapid,
repet stramas
jag åker upp som en vante mot insteget
och Greger hänger kanske 1,5 meter ifrån mig.

Allt gick väldigt bra, en mjukt och fint fall
båda yxorna kvar i händerna
och Greger skrattar
kör upp igen och vi har en fortsatt fin dag i Munkedal.

Ryser lite vid tanken på vad som kunde ha hänt
men låter det vara kvar som en lärdom att alltid säkra försteman med ett par läderhandskar,
att sätta isskruvarna tätt
och att inte slarva vid forserande av "isbullar"