Mellan två världar

Jag får lite hjälp att känna på viktlösheten

Vaknar upp i vår säng, känner på känslan av lakan som inte klibbar mot kroppen och tittar ut på snön som ligger som ett lager över världen utanför.

Myggbetten från Filippinerna kliar och jag ler när jag ser ner på huden som flagar av sig solbrännan.

Vi har haft tio underbara dagar, badat i perfekt turkost hav, haft vit sand mellan tårna, palmer som skuggat oss på stranden och druckit så många mangoshakes det nog går att göra.

Vi har snorklat, bränt oss från solen och i alla fall jag har antagit samma färg som kokta kräftor. Badat i poolen med smågrabbarna och njutit av gott sällskap med familjen Restorp.

Men det som satt det största avtrycket förutom det-perfekta-drömsemester-känslan var att få prova dyka. Vet inte varför jag har så stor respekt för vatten, men avfärdat tanken på dykning.

Ulrik föreslog att jag skulle ta ett prova-på-dyk och jag är glad för det.

Blev så fascinerad av känslan att andas under vattnet och tyngdlösheten så att jag var tvungen att prova en gång till.

Det är skönt att vara tillbaka hemma och har fått så mycket kärlek av våra två spinnande virvelvindar att jag förvånas över hur det är möjligt. Men min kropp längtar tillbaka till solen och värmen och har inte ställt om sig till snö och kyla än.

Det kommer nog.

Mellan svart och vitt

Hanna-Kajsa glad på Isdrottningen, Kärnsjön

Det är som ett knytnävsslag i magen.

Hildes röst som inte bär sig.. de lever inte längre..

Vi har haft en fin dag jag och Hanna-Kajsa, varit ute på Kärnsjön och klättrat Isdrottningen.

Skrattat men även varit lite rädda, blivit pumpade och HK vände för hon tyckte det var för svårt, att det inte skulle vara värt det att bli rädd. Jag prövade men med en inte modig känsla i kroppen. Upp kom jag, inte rädd men väldigt fokuserad med den utlösande känslan av att ha varit på gränsen. Upprymdheten som kommer när linjen mellan rädsla och övervinnande blir tunn.

Säger hejdå till HK och lyssnar av min telefon och den upprymda känslan vänder sig i kroppen, äts upp och lämnar en tomhet efter sig med en bitter eftersmak.

De är döda.. två fina underbara människor är borta..

Pratar med mamma i telefon, det är tryggt med mammor när det har hänt någonting. För första gången någonsin under den tid som jag klättrat så säger min mamma; Hanna, jag vill inte att du ska klättra. Men hon ångrar sig snabbt och jag vet att det är för att hon bryr sig om mig och inte vill att det ska hända mig någonting.

Sitter med en tom känsla och tänker att jag ska sluta klättra is iallafall. För är det värt det?

Om jag dör, är det värt det?

Vart går gränsen mellan det som är ok för att jag vill och vad som är ok om det skulle hända mig någonting?

Jag kan ingenting annat än att tänka på deras familjer och känna sorg över att de är borta.

Två fina människor är borta.

Ren enda in i själen

Hampus, den stora mössvirkaren glädjer sig till att bli ren

4o mm regn tyckte tydligen det var en bra idé att dyka upp till vår sista dag, men med YR som hjälp krämade vi ur det sista ur underarmarna igår istället.

En bättre idé än att klättra på blöta tufor var att åka ner till stora staden och tvaga våra kroppar med varmt vatten på hamamen tillsammans med Hampus.

En konstig, men skön känsla att bli intvålad, skrubbad, tvättad och masserad av en främmande man, men lätt i kroppen och en massa garner i bagaget känns det ok att lämna Hampus åt hans öde och åka hem till ett vintrigt Bohuslän.

Rykterna går om att det är feta isar hemma och tänker att handtagen på yxorna är ju nästan samma sak som tuforna här.

Som bambi

Jag får nästan till slutsvängen i Saklikent

Vår lilla hyrbil sladdar med sommardäcken över bortspolade lervägar, men fram kommer vi till slut trots att vägskyltar inte verkar var så vanligt här i Turkiet.

Sladdar gör även jag på hyrskidorna och det tar ett tag innan jag kommer på hur man svänger där i whiteouten första åket. Med ett adrenalinpåslag som inte är av dess like så sätter vi oss i korgliften (?) och åker upp till toppen.

Tänker att jag måste göra mer saker som jag är rädd för och det är nu det gäller.

Molnen lättar lite och det blir lättare och måste säga att jag är väldigt nöjd med min femte dag (någonsin) på slalomskidor. Mina lår får ingen vilodag, men vad gör det, imorgon blir det klättring igen.

Jag och min kropp i Turkiet

Petter njuter av kalksten och sol på Geyikbayiri games

Vi har hängt ihop nu ett tag och jag tänkte att vi kände varandra, men det var tydligen inte så.

Jag vet att vi har kommit i kläm några gånger under åren, men det är så sällan att jag glömmer bort det och blir lika förvånad varje gång.

Senast var när vi var i Chamonix, då ville det sig inte alls och tänkte att det var för att vi var trötta efter Kjerag, men nu finns det ingenting vettigt att skylla på.

Turkiet; sol, värme, röd och vacker kalksten.

Jag; kan knappt vänta på att få knyta in mig och och börjar ivrigt klättra.

Min kropp; vill det motsatta, vara kvar på marken.

Jag; fortsätter uppför tuforna med glädje.

Min kropp; klättrar ryckigt och med känslan att aldrig ha varit på klippa.

Jag; kul, ta nu det stora greppet och ut med vänster handen till tufan..

Min kropp; neejjj, du kommer att dö om du gör det..

Så har vi hållt på nu i två dagar jag och min kropp.

Jag skrattar åt den och fortsätter klättra, det är vilket som, 6a+ eller 7a+, den beter sig likadant.

Ryckigt med ett stort motstånd till varje flytt, med övertalning så vinner jag flytt för flytt.

Det är ett konstigt beteende som jag inte kan göra någonting åt, det är bara att skratta åt den och fortsätta klättra, njuta av solen och den fina klättringen.

I morgon är det vilodag och vi hoppas på att kunna komma upp för backarna till lite skidåkning, får se vad kroppen tycker om det, jag tycker iallafall det ska bli kul.

Israpport #1

Fallet längst in

Sprang in i skogen med stor förhoppning på väg till längdspåret igår.

Höll tummarna för möjligheten till en toppreps session med Jonatan med pannlampa, men fick sänka ambitionerna lite.

Fallet i kröken

Så här såg det ut i Munkedal igår, känns som det växer fort nu, men lite väl tidigt är det nog om vi vill att det ska fortsätta bygga.

Först fallet när man kommer in

Det såg ungefär likadant ut vid Trollhättefallet och hoppas på att det fortsätter växa tills vi kommer hem från Turkiet och isen är tjock och fin.

Monstret är väckt

Hanna-Kajsa leter efter isen under snön..

Trodde att jag var redo för våren,

för varm klippa, sol, fågelkvitter och att åka till Rjukan bara skulle vara en avvikelse i mitt beteende detta år.

Jag var lite nervös på lördagen, vet inte varför, om jag inte skulle komma ihåg hur det var att klättra is, om jag skulle tycka det var lika kul i år eller om det bara var att jag var taggad.

Lördagen spenderades på Trappfossen tillsammans med Johan och David som uppvärming.

Måste ju erkänna att jag inte tyckte att det var så kul. Blött, kallt om händerna, nära till kräkning när blodet kom tillbaka, flack klättring och inte så långt.

Hanna-Kajsa i starten på den långa rännan på andra replängden, Sabotörsfossen.

Men så kom söndagen, vi spanar på Juvsöla, som ser ut att vara i superfin kondition, men inser att vi nog inte riktigt är redo andra dagen på säsongen.

Det får bli Sabotörsfossen istället och någongång där under dagen vaknar monstret. Isklättermonstret. Det är så otroligt kul klättring, smal ränna och fin utstegspelare. Klättringen känns lätt, naturlig och vi har ett bra flow.

När vi pulsar hem i snön upp till låren så vill jag bara få komma tillbaka hit. Snart.

Vi åker till Turkiet här om några dagar och jag känner att jag är mer sugen på vinter just nu, men antar att jag kan smälta tillbaka till klättring i solen med linne och shorts.

Tills dess försöker jag hålla monstret kedjat.

Pundartendenser

På toppen av min värld

Fumlar med bilnyckeln, håller på att tappa den, men lyckas till slut starta motor och stänger av vindrutetorkaren som går igång från igår. Skrattar lite år mig själv.

Jag känner mig som en pundare, med skakig kropp på jakt efter det som gör mig lugn.

En helt vanlig morgon, dis över solen, men så händer det någonting.

Diset försvinner och kvarstår solen, vindstilla och 6 plusgrader.

Det är som en katalysator, en reaktion sätter igång i min kropp som genererar kedjereaktioner.

Det går en våg igenom kroppen, ut.. jag vill ut och klättra!

Petter är i Fontan och de andra tappra Brodalingarna är på väg till jobb.

Kroppens behov eskalerar och när jag ska packa ihop grejer för att kunna clogga så är behovet för stort för att kunna koncentrera mig.

Jag slänger i mig det jag hittar; morot och obredda knäckebröd får räcka till lunch.

När jag snör på mig skorna och börjar klättra kommer lugnet, varm granit under fingrarna, sol i ryggen och lättklätt värre i linne.

Sitter på toppen och käkar apelsin, spanar ut över det som känns som mina marker och Rjukan som är målet över helgen känns väldigt långt bort.

Distraherad

Frasse och Blixten som vägrar sitta still...

Det har varit dåligt med klättring på sistone, mest för att jag har varit sjuk men en liten liten orsak har varit de här två tufsarna.
Först var tanken att vi bara skulle ha Frasse, den lilla svarta fegisen som kröp runt på golvet hemma hos familjen Spång.
Men så gick veckorna och de två syskonen var som oskiljaktiga och känslan av att bara ta hem en av dem kändes fel.

Så nu är vi ägare till två små katter som sover i knät så fort man sätter sig ner, som följer efter en som iglar utomhus, som vänder upp och ner på huset dygnets 24 timmar och som genererar oändligt mycket kärlek från mig.

Nästan för varmt

Oskar på finfint problem, Hogen

Solen tittar fram och får mig att ta av mig mina långkalsonger, dibbla benvärmare, tjocka ullsockar, ullunderställströja, syntetväst, syntetjacka och min tjocka fleecebh.

Kanske har jag missbedömt vädret och temperaturen när Oskar ringde och frågade om jag ville hänga på och bouldra, men vanligtvis så brukar någon minusgrad och halvmolnigt innebära den klädseln för min del.

Skönt att komma ut och värmas av solen var det iallafall och lite konstig känsla att dagen innan nyår klättra i tunna byxor och fleecetröja.

Fingrarna värker ovant efter krimpandet och själen är lite lugnare.

Gott nytt år på er och massor av kärlek!