Att hålla sig kvar
- Det jag gillar med bouldring är att det inte är lika mycket prestationskrav som kilklättring. Det gör inte så mycket om jag inte klarar en boulder, du ska bara veta hur många boulders jag har lämnat och gått vidare.
Det finns en poäng i Linas tanke om att bouldra, att det är mera lek i det och mindre prestationsinriktat.
Helgen har varit helt fantastikt även om den solen som YR lovade tidigt i veckan inte var framma så mycket. Lina, Lina, Henke och Ajja fann varsin sängplats och var sugna på att bouldra och förgyllde helgen.
Jag funderade lite på mitt förhållande till prestation och klättring. För många år sen hade jag sjukt prestationsångest, i.o.m att jag blev sponsrad, syntes mer på bilder i tidningar osv.
Min glädje av att klättra byttes ut mot känslan av att jag borde klättra de svåra lederna, att folk förväntade sig att jag skulle vara så bra som de trodde, att jag "borde" klara den här leden för att den har en viss grad.
Fick mycket småpikar om "du som är så bra vill väl inte klättra med mig", hörde på omvägar om folk som blev glada för de klarade den där blå leden som jag inte klarade inomhus och massa andra konstiga saker.
Jag brottades ganska mycket med min motivation till att klättra och hade svårt att axla den förväntningen som jag själv la på mig.
Lina och Lina med sikte på Hogen
Vändpunkten blev att jag blev medveten om att jag faktiskt grämde mig att klättra bland folk och bestämde mig för att ändra på det. Skrev en lång ticklist på leder i Bohus som jag skulle prova. Allt från 6- till 9- som jag tyckte var lite läskiga eller som jag hade förväntningar på.
Om jag ärligt gav dem ett försök på led så fick jag stryka dem från listan, oavsett om jag klarade dem eller inte. Allt för att släppa lite på kravet att klara dem.
Jag kan fortfarande brottas med mig själv, men mest för att jag så gärna vill klara någonting istället för vara orolig för vad någon annan ska tro. Jag kan fortfarande bli lite nervös för det okända eller för det kända istället för att bara ta det som det kommer.
Den här helgen har verkligen varit lek och så mycket glädje. Den känslan i kroppen som jag alltid vill ska vara där; glädje, oändlig glädje över att klättra och en god uppdrift som de säger i norge.
Utan prestation och med bara en padda och vänner.
7 kommentarer:
F.i.n.t.
g.l.ä.d.j.e
Bra skrivet. En vän sa tidigt i min klätter "karriär": Man får bestämma sig för om man ska klättra för sin egen skull eller för nån annans.
Tycker det är bra att tänka på då å då när pressen smyger på. För det gör den även nere i 5+t.r.ä.s.k.e.t...:)
Ja, tänk att steget upp till 6- ska vara så stort, tror nog att det är en av de svåraste gränserna att komma över.
För min del så är jag lika imponerad över någon som pressar sig på sin gräns, vare sig det är 5- eller 9-. Prestationen är ju lika stor och på sin gräns oavsett grad, har fortfarande väldigt starkt minne av när jag skulle leda min första 5:a, Kryckan i Gärdsås.
Stog säkert på cruxet i 45 minuter och vägrade att backa trots att Ann-Sofie Andersson som säkrade erbjöd sig att ta över. Envis som en åsna stog jag där innan jag äntligen vågade köra och den glädjen över att klara det och adrenalinet i hela kroppen.
Faktiskt en av mina starkaste kläterminnen, lustigt.
Så glöm som sagt inte bort för vem du klättrar, ett väldigt bra tips.
Mm..den där gränsen är nog, som de flesta andra, mest psykologisk. Vilket ofta kan va kämpigare än rena fysiska utmaningar.
Har ju klättrat sporadiska 6- å 6or, men som Dave Birkett sa (fast de var tvungen att texta hans mummel): Man är bara så bra som sin onsightgrad, (eller nåt sånt.)
Grader schmader, är äventyret å sällskapet bra, får det gärna va 4or också för min del.
Fortsätt det fina värvet med bloggen, det är en fröjdefull läsning.
Tack Johan, blir lika glad varje gång någon orkar lämna en kommentar :)
klättra så det ryker, det är nu det är som bäst, nästan lite skamligt att flyga över till sandsten nu
Skicka en kommentar