Rjukanfeber

Sabortörfossen, stor, fin och lite skrämmande

Eh, Hanna??

Hanna-Kajsa är bortom synhåll från min standplats, men på hennes tonfall kan jag höra att hon är pumpad och står mitt på cruxet.
Det har kommit kaskader av is och jag har förstått att isen är brant, hård och i inte allt för bra kvalitet (om man pratar om kvalitet på is).

Ja...?

Jag vill inte störa henne i sin koncentration, inte få henne henne att backa för jag vet inte om jag vågar att ta över, men vill inte heller att hon ska göra någonting hon inte vågar.

Jag står på andra stand på Sabotörfossen, det snöar lite lätt och det pirrar i magen för vi är ute på äventyr!!

Det hela började två dagar tidigare då vi packade våra väskor på Jakobs vandrarhem i Rjukan för att topprepa i Krokan.
Vi är på tjejträffen som anordnades av svenska och norska klätterförbundet.
Lite nervösa för att klättra is igen, första gången på säsongen, inte för att det skulle göra så stor skillnad eftersom varken jag eller H-K har klättrat så mycket is.
Vi kände oss lite kaxiga båda två, mitt avslut förra året kändes väldigt bra i Romsdalen, och H-K är så bra för hon är alltid på.

Topprepningen i Krokan avslutades med att båda två vågade sig på att leda Bullen, en W3, ungefär det lättaste Krokan har att erbjuda.
Styva i kragen börjar vi planera att att våga oss på en långtur. Båda gillar äventyr med mottot; hur svårt kan det vara?




























Sjukt nöjd Hanna på första stand på Bakveien

Vi far runt som två yra höns på morgonen och är hemskt nervösa. Hur svårt är W4? Vi har uppgraderat en grad från gårdagen och vet egentligen inte riktigt vad vi ger oss in på. Hanna-Kajsa säger inte ett knyst och jag pladdrar på oavbrutet, ett kraftigt tecken på nervositet.




























My darlings, som jag bara älskade från första stund!

Dagen flyter på utan några problem och när vi återses på toppen så tittar H-K på mig och frågar;
-Var inte det här lite väl lätt?
Vi pladdrar på oavbrutet ner till bilen och har redan bestämt oss för att vi ska våga på grannen; Sabortörfossen nästa dag.




























Starten på andra repan pirrade i magen

Vi är tysta på inmarschen, vi vet inte riktigt vad vi har gett oss in på, Sabortörfossen är graderad W5, varken jag eller H-K har klättrat någonting som är så svårt.
Vi kommer fram och tittar tysta upp på det fall som ligger ovanför oss, tittar på tredje replängden högt där uppe som alla har sagt att det är den som gör leden.

Vi vill båda två få göra den repan, men jag fick leda två repor igår och H-K fick bara en, så H-K får börja.
Hon smyger snabbt och lätt uppför den första repan, den ser snäll och inbjudande ut och är en fröjd att klättra.

När jag kommer upp på stand och tittar uppåt så tappar jag hakan lite och H-K:s kommentar kommer blixtsnabbt.
- Jo, jag undrade vad du skulle tycka om den...

Det syns inte så bra på bilden, men det är bara ett tunt parti, vertikalt med lite luftig is.
Inga skruvar.. inga hårt kackande.. jag som älskar att sänka yxan minst halva bladet..




























H-K, lite nervös för nästa repa

Den repan visar sig vara inte helt enkel, det är teknisk klättring över ett överhäng, sprajsande mot klippa och min rumpa använder jag på fler en ett ställe för att kaminklättra uppåt.
55 meter senare står jag på det som jag tror är stand, spejandes efter de bultarna som ska finnas. Hittar inga och drar in tre skruv, fixar i ordning och ropar säkring klar. Slappnar av och upptäcker bultankaret 1 meter bakom mig.
Varför är man funtad så?

Här står jag då, på stand och hoppas att H-K ska hålla ihop det till toppen och hon gör en fantastisk insats, min alldeles egen ropegun ropar lättat säkring klar så småningom.

Sista repan är underbar, brant klättring, pumpande men inte omöjlig med ganska mycket luftfickor i isen att hooka i och jag är otroligt imponerad av H-K för hennes insats.





















Löjligt glada tjejer på parkeringen

Vi är emforiska på toppen, dunkar varandra i ryggen, gör high five och öser beröm över varandra. Varken jag eller H-K kan komma ihåg senast vi var så uppspelta över någonting vi har klättrat. Orden fullkomligt sprutar ut ur munnarna på oss hela vägen ner och snön som vi går på har bytts ut mot rosa små moln som är fjäderlätta.




























Hardcore Emma visar vart skåpet ska stå

Vi blir inte tysta förrens vi möter upp med Johanna och Emma som väntar på oss på parkeringen och vi ser en blodig Emma.
Hon har gjort den klassiska, sätta hammaren i pannan vid rensningsförsök och lite avundsjukt tittar vi på varandra och önskar att vi såg lika coola ut.




























Segerhoppet för en lyckad tur

Vi avslutar vår tur i Rjukan med Tungt vann med Annika som sällskap och när snön börjar vräka ner så är vi ganska nöjda med vår resa.

Tack alla tjejer som var med på träffen, ni var underbara!!