Israpport #1

Fallet längst in

Sprang in i skogen med stor förhoppning på väg till längdspåret igår.

Höll tummarna för möjligheten till en toppreps session med Jonatan med pannlampa, men fick sänka ambitionerna lite.

Fallet i kröken

Så här såg det ut i Munkedal igår, känns som det växer fort nu, men lite väl tidigt är det nog om vi vill att det ska fortsätta bygga.

Först fallet när man kommer in

Det såg ungefär likadant ut vid Trollhättefallet och hoppas på att det fortsätter växa tills vi kommer hem från Turkiet och isen är tjock och fin.

Monstret är väckt

Hanna-Kajsa leter efter isen under snön..

Trodde att jag var redo för våren,

för varm klippa, sol, fågelkvitter och att åka till Rjukan bara skulle vara en avvikelse i mitt beteende detta år.

Jag var lite nervös på lördagen, vet inte varför, om jag inte skulle komma ihåg hur det var att klättra is, om jag skulle tycka det var lika kul i år eller om det bara var att jag var taggad.

Lördagen spenderades på Trappfossen tillsammans med Johan och David som uppvärming.

Måste ju erkänna att jag inte tyckte att det var så kul. Blött, kallt om händerna, nära till kräkning när blodet kom tillbaka, flack klättring och inte så långt.

Hanna-Kajsa i starten på den långa rännan på andra replängden, Sabotörsfossen.

Men så kom söndagen, vi spanar på Juvsöla, som ser ut att vara i superfin kondition, men inser att vi nog inte riktigt är redo andra dagen på säsongen.

Det får bli Sabotörsfossen istället och någongång där under dagen vaknar monstret. Isklättermonstret. Det är så otroligt kul klättring, smal ränna och fin utstegspelare. Klättringen känns lätt, naturlig och vi har ett bra flow.

När vi pulsar hem i snön upp till låren så vill jag bara få komma tillbaka hit. Snart.

Vi åker till Turkiet här om några dagar och jag känner att jag är mer sugen på vinter just nu, men antar att jag kan smälta tillbaka till klättring i solen med linne och shorts.

Tills dess försöker jag hålla monstret kedjat.

Pundartendenser

På toppen av min värld

Fumlar med bilnyckeln, håller på att tappa den, men lyckas till slut starta motor och stänger av vindrutetorkaren som går igång från igår. Skrattar lite år mig själv.

Jag känner mig som en pundare, med skakig kropp på jakt efter det som gör mig lugn.

En helt vanlig morgon, dis över solen, men så händer det någonting.

Diset försvinner och kvarstår solen, vindstilla och 6 plusgrader.

Det är som en katalysator, en reaktion sätter igång i min kropp som genererar kedjereaktioner.

Det går en våg igenom kroppen, ut.. jag vill ut och klättra!

Petter är i Fontan och de andra tappra Brodalingarna är på väg till jobb.

Kroppens behov eskalerar och när jag ska packa ihop grejer för att kunna clogga så är behovet för stort för att kunna koncentrera mig.

Jag slänger i mig det jag hittar; morot och obredda knäckebröd får räcka till lunch.

När jag snör på mig skorna och börjar klättra kommer lugnet, varm granit under fingrarna, sol i ryggen och lättklätt värre i linne.

Sitter på toppen och käkar apelsin, spanar ut över det som känns som mina marker och Rjukan som är målet över helgen känns väldigt långt bort.

Distraherad

Frasse och Blixten som vägrar sitta still...

Det har varit dåligt med klättring på sistone, mest för att jag har varit sjuk men en liten liten orsak har varit de här två tufsarna.
Först var tanken att vi bara skulle ha Frasse, den lilla svarta fegisen som kröp runt på golvet hemma hos familjen Spång.
Men så gick veckorna och de två syskonen var som oskiljaktiga och känslan av att bara ta hem en av dem kändes fel.

Så nu är vi ägare till två små katter som sover i knät så fort man sätter sig ner, som följer efter en som iglar utomhus, som vänder upp och ner på huset dygnets 24 timmar och som genererar oändligt mycket kärlek från mig.

Nästan för varmt

Oskar på finfint problem, Hogen

Solen tittar fram och får mig att ta av mig mina långkalsonger, dibbla benvärmare, tjocka ullsockar, ullunderställströja, syntetväst, syntetjacka och min tjocka fleecebh.

Kanske har jag missbedömt vädret och temperaturen när Oskar ringde och frågade om jag ville hänga på och bouldra, men vanligtvis så brukar någon minusgrad och halvmolnigt innebära den klädseln för min del.

Skönt att komma ut och värmas av solen var det iallafall och lite konstig känsla att dagen innan nyår klättra i tunna byxor och fleecetröja.

Fingrarna värker ovant efter krimpandet och själen är lite lugnare.

Gott nytt år på er och massor av kärlek!

Nästan där

Petter på Hamburgö veckan innan, lite kyligare förhållanden

Igår gick det upp för mig att det snart är jul, en lätt bisarr känsla att stå och pyssla med julklappar när vi precis varit ute och klättrat.

Häller i sol och för varmt med fleecetröja uppför Mallorol

vindstilla med vårkänsla i luften.

Underbart att få klättra rep men julkänslan har som sagt inte kommit än.

Såg några istappar som fryst till längst vägen till jobbet

så kanske kanske..

hur som helst,

God Jul på er och hoppas ni kommer ut i solen och får lite vårkänsla..

Lina njuter av uppvärmningen i solen

Ibland känns det som mitt liv upprepar sig
resor till Indian Creek, till Yosemite
till Céüse, till Verdon
till Margalef.
Samma ställen under olika resor.

Tänker att vi kanske är tråkiga
som åker till samma ställen om och om igen
men kommer på varför det är samma destinationer som lockar mig.
Glädjen.

Det är det som jag suktar efter, glädjen över att klättra på vissa ställen.





















Petter på bra försök på en 8a innan pumpen tar honom

Margalef är en av de ställena,
jag fullkomligt bubblar av glädje att klättra där
att testa för svåra leder
att trilla långt efter att ha satsat järnet till nästa grepp
att precis klara av att hålla ihop det till ankaret
frihet och lek.

Kanske är vi tråkiga men när jag leende säger till Petter för hundrade gången
-Duu.. jag ÄLSKAR Margalef.. att klättra sport på kalksten..
så vet jag att att det är det här jag vill göra.

Drar ner mössan och kryper ner under täcket
ett kallt hus välkomnade oss och jag funderar på när vi kan åka nästa gång.

Tack och hej..

Solens strålar landar på mig när jag gör min morgonyoga
jag får en halvtimme med sol och känner att det finns hopp för dagen
de täta gråa molnen äter dock strax upp solen
och dropparna landar på vindrutan när jag åker till jobbet

Vi köpte en biljett till Barcelona och hoppas på att solen lyser där istället
fingrarna förbereder sig på pockets i Margalef och tufor i Rodellar
kan nästan inte vänta
prognosen över Spanien ser lite bättre ut än Brodalen.

Att komma hem

Livi ser till att Jossan kommer över kanten vid ett höstigt Häller

Det är konstigt det där med att resa.
Flyga över dag och natt
vrida på dygnet och helt plötsligt vara hemma någon annanstans.

Att landa i Yosemite kändes som att komma hem
Camp 4 såg likadant ut, lukten den samma
nya klättrare i gamla skepnader
El Cap lika ståtlig, graniten välbekant

Utanför är det grått, det duggar
utsikten från köksfönstret ser likadant ut
lite mer höst än när vi åkte
Häller får fortfarande mitt hjärta att slå lite fortare
huden från Yosemite rullar av fingrarna
jag ömsar skinn från en resa som känns avlägsen

Det är skönt att komma hem
men förfäras lite över hur det andra hemma suddas ut så fort
Varför är vi så anpassningsbara?

Steck Salathé utan skrapsår

Lite bökigt på repan innan The Narrows

Sista dagen i Dalen och vi har tre val på vår lista:
Nosen på en dag, West Face på El Cap eller Steck Salathé.
Det får bli Steck Salathé, en led som stått på min ticklist de senaste gångerna vi varit i Yosemite, men som bara inte blivit av.
Kanske av lite skräck för att se ut som ett paket köttfärs.
Eller för alla historier om folk som har fastnat i The Narrows, om de som har fått övernatta, eller som bara har haft allmän epik.




























Starten på The Narrows

Det visar sig vara mycket bättre och roligare än jag hade kunnat gissat.
Mycket breda sprickor, många kaminer, men av den snälla varianten.
The Narrows var lite bökig att komma in i, men med en fin fistspricka för att komma in i den och sen ganska rymlig om man nu kan säga så om en squeeze kamin?
Fina grepp med jämna mellanrum att få hjälp av, rent av kul klättring!
Har man minsta förkärlek för breda sprickor så kan jag verkligen rekommendera att klättra den, inte alls så illa som alla historier vill ha det till.





















Det är med sorg jag åker från Yosemite
inser att jag aldrig åkt härifrån utan att åka vidare till Indian Creek
nu är det hem till Bohuslän som gäller
känns lite bättre och får fjärilar i magen
dags att åka hem utan skrapsår