Snipp, Nosen dag ett..

Hanna-Kajsa bekantar sig med hur Miss Piggy ska hissas

-Hanna, jag får inte komma upp till standplatsen...

-..jag får hänga här och vänta lite...

Det är lite av ett krig att få klättra Nosen, klättrare från alla länder slåss om att få börja klättra varje dag och mer än två replag som startar varje dag är svårt att få till, dels för sovplatser men även för att det går för långsamt. Det betyder visserligen inte att inte fem replag försöker starta samtidigt.

Engelsmännen innan oss gick upp vid 03.00 för att vara säkra på att vara före oss och men tyvärr är de inte så snabba som vi har hoppats på.

Dagen börjar komma runt hörnet på El Cap och Hanna-Kajsa får inte komma upp till standplatsen för dem.

Ett krig där den som är först bestämmer.

Dagen går sin gång och vi finner oss i att vara nr 2 på väg upp mot toppen, det är ingen idé att stressa, då vi flera gånger får vänta för att få komma upp till standplatserna.

Gissar att för åtminstone en av grabbarna framför oss så är det att få klättra Nosen en livsdröm som håller på att förverkligas och han är stressad och njuter inte särskilt mycket av att vara här.

Stressen över att inte komma upp till den planerade sovplatsen, att inte vara tillräckligt snabb, över att maten eller vattnet ska ta slut, över att man inte ska klara det.

Har läst någonstans att ca 60% som börjar på Nosen vänder och gissar att det stämmer.

Mest tror jag det är för att de inte känner sig bekväma med att vara högt uppe i väggen och tillräckligt motiverade med att slita.

För att klättra storvägg är att slita.

Vår delade sovplats, El Cap Tower

Det är någonting som som jag visste att HK är bra på, att slita och det visar sig vara rätt.

Klättringen är tung och ovan, viljan att friklättra sliter i kroppen och vi gör så gott vi kan med den saken, men med en bastkjol till rack så är det svårt. Att dra i säkringar känns som tabu, men det släpper.

Selen tyngs ner av trippel uppsättning av nästan alla säkringar, kortslingor, massa extra karbiner, skruvkarbiner, hissrepet,vanliga skor, jumars, stegar och protraxionen.

Men vi klarar oss bra, skrattar och rör oss uppåt.

Vi kommer upp till El Cap Tower och HK promenerar lugnt runt på hyllan när vi försöker komma i ordning för natten och utan att tveka lägger hon sig ytterst på den bit av hyllan vi får dela på efter att engelsmännen har slagit upp sin porta mitt på hyllan så tanken att få sträcka ut sig ödelades och vi får ligga i bredd.

Efter en liten flaska vin och chokladpudding efter sedvanlig kall -ravioli-på-burk-middag är vi mer inne på fnittrandet och det är dags för att sova.