Att komma hem

Livi ser till att Jossan kommer över kanten vid ett höstigt Häller

Det är konstigt det där med att resa.
Flyga över dag och natt
vrida på dygnet och helt plötsligt vara hemma någon annanstans.

Att landa i Yosemite kändes som att komma hem
Camp 4 såg likadant ut, lukten den samma
nya klättrare i gamla skepnader
El Cap lika ståtlig, graniten välbekant

Utanför är det grått, det duggar
utsikten från köksfönstret ser likadant ut
lite mer höst än när vi åkte
Häller får fortfarande mitt hjärta att slå lite fortare
huden från Yosemite rullar av fingrarna
jag ömsar skinn från en resa som känns avlägsen

Det är skönt att komma hem
men förfäras lite över hur det andra hemma suddas ut så fort
Varför är vi så anpassningsbara?