Det har gått i ett sista tiden.
Mycket jobb, mycket folk.
Lite klättring, lite ensamtid.
Den enda lediga dagen så duggregnar det, vi besöker Mörkrets hjärta, Jappe och Ullis nya projektklippa.
Rastlösheten kryper runt i kroppen,
börjar härja i magtrakten,
äter upp mig inifrån
lämnar mig med ett svart hål som jag inte vet vad jag ska fylla med.
Hilde och Jonas klättrar på Första kretsen 7+/8- (?) den enda leden som är gådd på klippan.
Jag toppar en gång, underbar klättring, brant, handjam, delikat teknisk klättring, knälås, stora grepp, tunna sprickor.
Men det hjälper inte. Det inne i mig lugnar inte ner sig.
Jag har med en tom Nalgeneflaska och går ut i skogen ensam. Sätter mig mitt bland blåbärsrisen och plockar istället. Lyssnar på vinden, fåglarna, tar in lugnet och låter mig fyllas av det i takt med att flaskan fylls.
Vid halvlitern är jag helt återställd. Lugn, glad, fylld av energi. Jag plockar vidare och övergår till att bli girig, lite stressad över att jag har missat något blåbär, vill plocka snabbare, vill ha mer.
Går tillbaka, toppar en gång till fylld med energi och med uppbackning från Hilde och Jonas med vilda säkringsbeta så ger jag mig iväg uppåt igen.
Med lugn i kroppen och viss nervositet så smyger jag upp bland knälåsen, handjammen, får nästan till alla säkrinsbeta och så står jag till slut på toppen med så mycket bubblande energi och glädje i kroppen.
Fylld av någonting annat.
Själslig lycka
2 kommentarer:
Ha ha! Som småbarnspappa med tre barn kan jag inte låta bli att le när du klagar på för lite egentid . En annan får ju inte ens gå på dass i fred :-)
jo, allt är ju relativt.. ;)
Skicka en kommentar