STOPP!

Ring 112!

Telefonen ligger i mitt topplock!

Jag slänger av mig ryggsäcken, tar ett gigantiskt språng över diket och tänker inte ens att jag har på mig flipflops när jag börjar springa ut på klöveråkern.

Min två klätterkurselever, Sophia och Jill ser ytterst förvånade ut, eller kanske mer förskräckta på mig men gör som jag säger och börjar leta efter min telefon.

Kanske ser de lite rädda ut för jag är i färd att springa rakt mot en flock ungkalvar som har rymt från sin hage. De är nu på lyckoruset av att vara fria och kommer i full fart springande över åkern. Gräset flyger, svansarna står rakt upp i luften och de är på väg rakt mot stora vägen i full galopp.

Jag viftar med armarna som en väderkvarn och våra ögon möts, vi springer rakt mot varandra och de verkar inte ha för avsikt att låta en liten plutt låta stå i vägen för deras rymningsplan. Tillslut inser de att jag nog ändå är envisare än dem och de viker av i en båge och jag viker av och styr deras väg helt runt om.

Sen fick Ståckhålmsflickorna lära sig ett och annat både om hur man klättrar tvårepors och hur man tar hand om lösa ungtjurar. Lite gammal hedlig lantlära.