Påsken närmade sig och jag försökte eventuellt få till en B-plan om vädret inte skulle tillåta Bohusbesök.
Petter sätter sig tvärt emot och låter som en femåring;
- Nej, jag vill klättra i Bohuslän!
- Men, om det är dåligt väder..
- Nej, jag vill klättra i Bohuslän!!
Som tur var så fick det bli på Petters plan och vi åkte upp på lördagsmorgonen och hittade ett snötäckt Häller, men som ändå inbjöd på klättring.
- Jag klättrar som en kratta, kommer det från Petter en bit upp på Lärarlinjen och jag kan faktiskt bara hålla med,
- Men det är nyttigt för mig..
Är det nyttigt att fortsätta klättra när man känner att kroppen inte alls vill vara med vare sig fysiskt eller mentalt?
Vissa dagar så tänker jag precis som Petter, det här är nyttigt, att pressa sig lite när det känns skakigt.
Eller är det helt fel och kroppen sparar en massa minnen om att klättringen känns obehaglig och plockar fram det nästa gång man klättrar samma led?
Min kropp känns mer försiktig än rädd, det går sakta uppåt när jag leder, men det är mer på rutin som kroppen förflyttar sig än medvetet val från min sida.
Det är som om kroppen vet vad den ska göra även om jag inte riktigt vill.
På söndagen har kroppen vaknat lite och den känns mer alert och villig att röra sig på graniten på Häller.
Jag gör årets praktsäl på Doktor Feg.. igen..
Varje gång jag står inför instegsmantlingen så vet jag vad jag skulle vilja göra, jag har sett flyttet framför mig, men så ligger jag där igen på mage och kasar mig upp på magen centimeter för centimeter.
Hilde och Ankan gör oss sällskap när solen står så högt den kan på himlen och dagen avslutas med att både jag och Hilde får till flytten på Canape.
Jag kommer ihåg den som omöjlig efter att ha följt Petter på den för ett antal år sedan och inte vågat mig dit sen dess, men nu vid nästa besök så ska vi se om catchen på slutet sitter som den ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar