Händer

Vänster tumme

De rör sig av sig själva i vanliga fall, lekande lätt och utan någon tanke på vad jag gör med dem, klappar katter sätter upp håret, stoppar in ett vedträ i spisen.
Nu, precis avskalade från sitt skyddande gips som omslutit dem i mer än fyra, veckor känns de nakna.
Som fågelungar, nyfödda, blåa, sköra.

Höger hand

De vill inte vara med än, som de inte tillhör min kropp än utan har blivit ditsatta, orörliga och lite skrämmande. Jag sträcker försiktigt på dem och ser blodet som sakta rinner ut från hålen där stiften har suttit. Med en handfast rörelse har hon gjort det jag har bävat lite för sen operationerna av händerna.
Hur ska de lyckas att dra ut stiften i händerna? Att ha dem i gips har sina fördelar, man vet vart man har dem, de är säkert förvarade i en stor förpackning.

Utan gips eller stift

Vi kommer säkert bli vänner igen, mina händer och jag.
I förrgår tog jag bort gipset på dem, ett stort steg att få tillbaka min kropp till hur den var innan olyckan. Med Petters mammas hjälp har jag fått dem att fungera lite bättre, mina skador verkar stämma perfekt i rehablitering för virkning. De börjar fungera igen, klappa katterna, sätta upp håret i en tofs, få tvätta håret själ för första gången. Små vardagliga saker som du inte tänker på att du gör varje dag.
Så passa er, det finns risk att det kommer ett gäng grytlappar i försenade julklappar..