Få en smak av bergen

Hanna-Kajsa tar oss mot toppen på Guillaumet

Tranquilo, jag har ingen aning om hur det stavas, men jag har förstått innebörden.

Lika mycket som jag har förstått innebörden av väderprognoser och anmarscher.

Vi har bara hunnit vara i El Chalten en halv dag men kroppen håller redan på att krypa ur skinnet på mig. Vi tittar på väderrapporten, och då snackar vi inte att gå in på YR.no och se om det ska bli sol eller regn de nästkommande dagarna, nä här snackar vi kolla vindriktning, vindstyrka, nederbörd, molnighet, tryck och temperatur.

Sen ska allt kokas ihop till ett beslut om det är värt att gå och klättra.

För att få ur myrorna i kroppen så beslutade vi att det absolut skulle vara värt att gå upp till  Piedra Negra för att lämna lite utrustning och förhoppningsvis få klättrat någonting.

Vi packade vi väskorna, som blev allt för tunga, fick lift med första bilen bort där anmarschen börjar och sen började den mödosamma vandringen inåt. Skyddade från en vacker skog föll bara några av det inkommande regnets droppar genom lövverket.

När skogen tar slut står vi i regnet och funderar på om vi ska fortsätta upp till Piedra Negra eller om vi ska stanna och sova nere vid Piedra del Fraile för att bara gå upp och stascha utrustning.

Vi beslutar och för att stanna, men när vi ser fyra färgglada prickar skynda förbi så tittar vi på varandra och inser att om de är på väg upp så varför inte.

Jag försöker hålla rygg på HK, men hon försvinner upp backen med en rasande fart och kvar är jag, rullgruset, regnet, mina trötta ben och en ljudbok med varierande ljud när vinden tar över utanför.

Mina förtjusning om att gå upp för backe med packning kommer till en spets, men sakta sakta sakta kommer jag uppåt och tillslut når vi platsen där i där vi ska få sova. Klockan är allt för mycket, blåsten viner runt tältet och när vi äntligen har fått i oss torrmaten till middag har våra tältgrannar för länge sen somnat.

Klockan ringer vid femtiden,  vinden har mojnat, det är inte sol men inte heller regn så planen blir att se om det går att klättra Amy-Vidailhet. Uppförsbacken väntar till insteget och när snöflingorna virvlar så känns verkligen beslutet om att klättra en mer alpin tur helt rätt.

Hanna-Kajsa ger sig iväg och med förmaningen om att hålla repet sträckt när vi går löpande så blir det nästan meditativt av ljudet av stegjärn och isyxor mot snö och is.

När HK äntligen gör stand så bränner vaderna och jag är glad för en paus. Den blir kortvarig då HK är snabb som en räv och strax är det dags igen. När vi kommer upp på kammen åker syntetjackan på och vinterkänslan är total när vi står på toppen med molnen yrandes runt omkring oss och rimfrost som pryder klippan. Glad att vi inte valde att klättra någon klipptur blir det en high five innan vi beger oss ner. Ner till tältet och trots att klockan bara är tre känns det skönt med en tupplur i en varm sovsäck.

Nedturen går snabbar och med lättare ryggsäckar så är vi ute vid vägen efter tre timmar, men det räcker inte. Mörkret håller på att ta över världen och vår plan att lifta tillbaka försvinner med solen.

Vi vandrar in till El pilar och får hjälp med att ringa efter taxi. Värmen från den öppna brasan och promenaden i benen gör att jag helst vill lägga mig raklång på golvet och somna på störten.

Som tur är så påminner mig HK om att bete mig som folk, så jag nöjer med en gamnacke i en av stolarna så länge.

Taxin kommer och gamnacken med den. Det sliter det här att vara ute i bergen, nu ser vädret ut att blåsa för mycket så vi får några välförtjänta vilodagar innan det förhoppingsvis är dags att gå in igen.

Då ska vi försöka köra på konceptet light is right..

Fakta:

Allt står redan i Rolandos fina guidebok Patagonia Vertical, men här kommer det ändå:

Från El Chalten, ta en taxi (200 arg.pesos) eller lifta, det gjorde vi. Strax efter skyltat om El Pilar hoppa av vid den andra, och större bron. Bilfärden dit tar mellan 35-45 minuter.

Det går in en stig till vänster med skyltning mot Piedra del Fraile. Promenaden in dit ska ta ca 2 h på mer eller mindre plan mark, för oss tog det lite längre. Det går att tälta och äta där om man vill. Att tälta kostar i dagsläget 75 a.p och att bara passera förbi kostar 150 a.p då det är på privat mark.

Härifrån börjar stigningen, knappt 1000 höjdmeter. Det går en bra och tydlig stig hela vägen upp och området runt en stor svart sten markerar platsen för Piedra negra med plats för kanske sju tält. Det finns rinnande vatten precis i närheten ner vänster. Det ska ta runt 2 h upp, för oss tog det lite mer.

600 höjdmeter till leder till Paso Guillaumet där man ska över för att klättra på östsidan. Det går att klättra under det stora blocket, eller scrambla runt till höger på klippan. Rännan var väldigt lös men ok.

Tid upp till insteget c:a 2 h. Vi klättrade upp löpande på strax över 3 h och fortsatte till toppen som ser ut att vara längre bort än vad den är.

Vi lämnade utrustning där uppe för att kunna gå in lättare till nästa gång, men var noga med att gömma utrustningen väl då det har förekommit stölder där uppe.