Mellan svart och vitt

Hanna-Kajsa glad på Isdrottningen, Kärnsjön

Det är som ett knytnävsslag i magen.

Hildes röst som inte bär sig.. de lever inte längre..

Vi har haft en fin dag jag och Hanna-Kajsa, varit ute på Kärnsjön och klättrat Isdrottningen.

Skrattat men även varit lite rädda, blivit pumpade och HK vände för hon tyckte det var för svårt, att det inte skulle vara värt det att bli rädd. Jag prövade men med en inte modig känsla i kroppen. Upp kom jag, inte rädd men väldigt fokuserad med den utlösande känslan av att ha varit på gränsen. Upprymdheten som kommer när linjen mellan rädsla och övervinnande blir tunn.

Säger hejdå till HK och lyssnar av min telefon och den upprymda känslan vänder sig i kroppen, äts upp och lämnar en tomhet efter sig med en bitter eftersmak.

De är döda.. två fina underbara människor är borta..

Pratar med mamma i telefon, det är tryggt med mammor när det har hänt någonting. För första gången någonsin under den tid som jag klättrat så säger min mamma; Hanna, jag vill inte att du ska klättra. Men hon ångrar sig snabbt och jag vet att det är för att hon bryr sig om mig och inte vill att det ska hända mig någonting.

Sitter med en tom känsla och tänker att jag ska sluta klättra is iallafall. För är det värt det?

Om jag dör, är det värt det?

Vart går gränsen mellan det som är ok för att jag vill och vad som är ok om det skulle hända mig någonting?

Jag kan ingenting annat än att tänka på deras familjer och känna sorg över att de är borta.

Två fina människor är borta.