Jag och min kropp i Turkiet

Petter njuter av kalksten och sol på Geyikbayiri games

Vi har hängt ihop nu ett tag och jag tänkte att vi kände varandra, men det var tydligen inte så.

Jag vet att vi har kommit i kläm några gånger under åren, men det är så sällan att jag glömmer bort det och blir lika förvånad varje gång.

Senast var när vi var i Chamonix, då ville det sig inte alls och tänkte att det var för att vi var trötta efter Kjerag, men nu finns det ingenting vettigt att skylla på.

Turkiet; sol, värme, röd och vacker kalksten.

Jag; kan knappt vänta på att få knyta in mig och och börjar ivrigt klättra.

Min kropp; vill det motsatta, vara kvar på marken.

Jag; fortsätter uppför tuforna med glädje.

Min kropp; klättrar ryckigt och med känslan att aldrig ha varit på klippa.

Jag; kul, ta nu det stora greppet och ut med vänster handen till tufan..

Min kropp; neejjj, du kommer att dö om du gör det..

Så har vi hållt på nu i två dagar jag och min kropp.

Jag skrattar åt den och fortsätter klättra, det är vilket som, 6a+ eller 7a+, den beter sig likadant.

Ryckigt med ett stort motstånd till varje flytt, med övertalning så vinner jag flytt för flytt.

Det är ett konstigt beteende som jag inte kan göra någonting åt, det är bara att skratta åt den och fortsätta klättra, njuta av solen och den fina klättringen.

I morgon är det vilodag och vi hoppas på att kunna komma upp för backarna till lite skidåkning, får se vad kroppen tycker om det, jag tycker iallafall det ska bli kul.