Resfeber igen..

Jag vankar av och an på tomten.

Hämtar ett prusiksnöre.

Bläddrar i föraren över Rogaland.

Kollar YR en gång till för att se om vädret har ändrat sig.

Brer en smörgås, men kan inte riktigt med att äta upp den.

Packar ner ett prusiksnöre till.

En klump växer i kroppen och jag känner igen den.

Resfebern.

Förväntan.

Det är en välbekant känsla och tänker att vid det här laget borde jag ha vant mig vid den här känslan.

Lärt mig att kontrollera den.

Men så är inte fallet.

Nu vill jag bara sätta mig i bilen, vara på väg, och få komma ner i Lysebotn och mötas av sol.

Hilde och jag har haft ögonen på Hoka Hey nu så länge jag kan minnas. Iallafall i tre år och förhoppningsvis så får vi klättra. Någon dag på en vecka borde väl YR kunna ha rätt om?

Tar ett bett av min smörgås och går ut på tomten