Mellan två världar

Jag får lite hjälp att känna på viktlösheten

Vaknar upp i vår säng, känner på känslan av lakan som inte klibbar mot kroppen och tittar ut på snön som ligger som ett lager över världen utanför.

Myggbetten från Filippinerna kliar och jag ler när jag ser ner på huden som flagar av sig solbrännan.

Vi har haft tio underbara dagar, badat i perfekt turkost hav, haft vit sand mellan tårna, palmer som skuggat oss på stranden och druckit så många mangoshakes det nog går att göra.

Vi har snorklat, bränt oss från solen och i alla fall jag har antagit samma färg som kokta kräftor. Badat i poolen med smågrabbarna och njutit av gott sällskap med familjen Restorp.

Men det som satt det största avtrycket förutom det-perfekta-drömsemester-känslan var att få prova dyka. Vet inte varför jag har så stor respekt för vatten, men avfärdat tanken på dykning.

Ulrik föreslog att jag skulle ta ett prova-på-dyk och jag är glad för det.

Blev så fascinerad av känslan att andas under vattnet och tyngdlösheten så att jag var tvungen att prova en gång till.

Det är skönt att vara tillbaka hemma och har fått så mycket kärlek av våra två spinnande virvelvindar att jag förvånas över hur det är möjligt. Men min kropp längtar tillbaka till solen och värmen och har inte ställt om sig till snö och kyla än.

Det kommer nog.