2015-05-28

Upprepningar

Jag vaknar till, det är mörkt runt omkring mig.
För en stund vet jag inte riktig vart jag är, men så rör de på sig, som att påminna mig. Hör mina tunga och korta andetag, låter som en gammal kvinna på sjukhus.
Nu vet jag även varför jag har vaknat, men försöker ignorera det ett tag. Jag vet att det är lönlöst, att jag måste ta mig genom proceduren inom en snar framtid ändå.

Jag sover numera på vänster sida, vildingarna har placerat sig på högersidan av magen, ockuperat den. I normalt tillstånd hade det varit så enkelt, bara gått ur sängen på vänster sida..
Men inte nu.

Flyttar bak höften, kommer över på rygg, dra upp benen, flytta höften till sidan, rulla över till sidan.
Ena handen greppar handtaget som är lägligt passerat ovanför sjukhussängen medan den andra pressar upp kroppen på sidan, ner med ena benet, sakta efter med andra.
Kopplar ur elen till droppmaskinen och reser mig sakta bredbent samtidigt som jag stödjer mig på droppställningen.
Gör en droppställning att man känner sig ännu mer vek, ömtålig? Det borde det forskas på.

Jag känner kylan från golvet mot fötterna och njuter. Numera är de som två element och avsvalkningen är välkommen.
Hasar fram fötterna längst golvet utan att lyfta på dem och går sakta, sakta framåt med ena handen som stöd på ställningen och den andra under magen.
Till slut är jag där, på toaletten och släpper ut det som känns som en deciliter bara och upprepar proceduren baklänges tills jag ligger i sängen igen.

Jag och det som nu är c:a 80 cm barn och drygt tre kilo tillsammans lägger oss ner. De vill, eller rättare sagt, min kropp vill väldigt gärna släppa ut dem och läkarna gör det de kan för att förhindra det. Just nu vågar jag knappt nysa eller anstränga magen för risken att trycka på dem utåt.
Men jag måste ju erkänna att jag börjar längta efter den dagen jag kan kliva ut ur sängen på vilken sida som helt och gå och kissa.
Tills dess så rättar jag till slangar och sladdar runt mig och somnar om. En liten stund. För det är snart dags att vakna igen.

3 kommentarer:

blue_swede sa...

Uff. Tur att du är van att tänka lugnt och metodiskt från klättringen!

jamtanten sa...

Skönt att glasmagen håller! Kram till er alla!!!

Klättertorpet sa...

Glasmagen håller!
Nu hoppas jag den håller i två veckor till, det känns oändligt långt bort men vecka 32 kändes ännu längre bort förut. Det får bli en dag i taget..