2015-04-07

Vårförvirring

Vi äter frukost i solen, njuter och tittar ut över ett snötäckt Mont Blanc. Fåglarna kvittrar, solen värmer nästan lite för mycket och grannen är i full färd att trimma sin trädgård. Våren är på väg med stormsteg. Men vi har haft dimma och regn över hela påsken så vi njuter av att få sol på oss.

Regn, det betyder snö på höjd. Det känns som svårt att lära sig. När vi tittar upp mot Sommand så ligger det ett puderlager över träden ner till kanske 1200 m.ö.h, inte alls långt bort från oss.
Toppen som förut har varit brun och avtäckt är nu åter vit och ståtar i snöprakt.

Bild från årets första längdåkning blev det istället, lite mer bistert än igår..

Tightsen åker på och pjäxorna. Nu ska det åkas skidor för kanske sista gången i år. Det känns främmande att ta på sig vinterkläderna och bege sig några hundra höjdmeter upp i backen för att få vinter. Det är som om kroppen har förkastat tanken på vinter när solen börjar värma och våren håller på att ta övertaget.

Men vi får en fin tur, föret är antingen isgata, tvärstopp i skuggan eller mjukt och uppvärmt i solen, men det gör ingenting. Grenarna från granarna är snötäckta, solen skiner, himlen är blå, fjällsidorna är nyvita och.. det är vinter!
Det åker på en värmejacka och jag hasar sakta runt i det korta spåret medans Petter swischande åker förbi med en stil som får mig att vilja lära mig åka skidor på riktigt. Det går inte att inte få ett leende på läpparna. Mina höfter gillar inte skidåkning lika mycket som jag gör och jag har inte så många äventyrskläder där magen fortfarande får plats i, så det blir nog sista åker för säsongen.

Vi får besök av Øystein på kvällen och Petter rastar honom på skidor idag innan bilfärden tillbaka mot Font. Jag tar en promenad i sällskap med snön och solen istället och tänker att det kanske inte blir sista gången för säsongen ändå det där med snö och skidor.

2015-04-01

Födelsedag i det bara

Sol. Vår.
Det grönskar, forsytsian lyser gul i de flestas trädgård.
Mandel- och körbärsträden blommar vackert.
Det skiftar från vitt till mörkt rosa i trädgårdar och i vägkanter och jag studsar nästan upp och ner på sätet i iver över att möta våren.

Vi provinviger Bruno igen efter en kraftig rengöring från Petters sida för att få bort kaffe- och matoslukten som fick mig att spy när jag öppnade dörren till bussen förut. Han har gjort ett exemplariskt jobb och mitt illamående har övergått från att vilja ligga i fosterställning och spy av alla dess konstiga lukter till att bara vara som en bakgrundskänsla. Lite som att ha lätt huvudvärk, det finns där men begränsar inte livet.
Vi styr kosan mot Gorge de Verdon och våren möter oss på vägen. Här är gräset grönt, blomningen har precis tagit fart och solen skvallrar om vår.

Kanske dags att skaffa en helkroppssele snart?

Diverse fysiska åkommor förhindrar mig att röra mig för mycket, onda höfter och fötter sätter stopp för allt för långa promenader. Men det gör ingenting. Det är inte långt från parkeringen vid Carellen till där de lätta lederna går, Petter riggar från toppen och med improviserad bröstsele och förlängda benslingor på största selen vi äger så går det.
Känslan av att få röra sig på kalksten igen, i solen och med vinden som susar runt hörnen är ren lycka. Det är nästan så att jag glömmer bort att magen finns där och vildingarna verkar ta det med ro.

Petter cloggandes på den evigt populära Wide is love

Jag spanar lite på Petter när han cloggar och går sen och lugnt somnar in i Bruno några timmar. En replängd och sen är det dags för en sovstund. Ett bra upplägg, jag sover och Petter cloggar eller springer en lång sväng. Fyra dagar med sol, vår och klättring gör att det inte är så tråkigt att det är snöblandat regn här hemma idag.