Självdiciplin måste vara en av dom ingredienser som missades eller bara glömdes bort under smetenblandningen till en Hanna. Jag har lovat mig själv att jag ska hålla mig bort från plastgrepp i en månad, dels för att låta mina axlar få en chans när det gäller rehablitering men även för motivationens skull. När Hilde då ringer och frågar om jag vill ta ett snällt reppass så börjar jag:
- Nja, nej, nja ja det vill jag gärna, ska vi ses direkt efter jobbet?
Så mycket för den återhållsamheten.
Vi får ett trevligt pass men givetvis så går det inte att ta det lugnt i slutändan, jag blir bara för taggad och kan inte riktigt att hålla igen.
Vad är det som gör det så roligt att utmana sig själv hela tiden, varför kan man inte bara klättra väldigt lätt?
Hilde tvingar mig att avslutningsvis göra en massa armhävningar men medans hon allert gör riktiga så får jag dispans att göra dom på knäna, tack för det Hilde.
Söndagen är vigd till en slappdag och jag tycker lite synd om Petter när hans väckarklocka ringer lite före 6 tiden och han har jobb att tänka på medans jag får somna om. Sovmorgon och sen en ordentlig långpromenad med Clara runt Delsjön i dagsljus känns alldeles lagom för en trevlig ledig söndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar