Vägen tillbaka

Oj, nu händer det saker med min kropp varje dag, den växer, blir starkare, modigare och det känns som jag börjar leva igen.





















I vitsippehavet nedanför Hallinden

I ondags så åkte jag och Petter upp till Bohuslän och jag fick en hårdstart på Bohusklipporna.
Petter motivation låg på Furuberget med Puss på morfar i tankarna så det blev första stoppet.
Det kan summeras ganska kort; Puss på morfar är en hård uppvärmning.

Uppvärmning ska just handla om att värma upp kroppen lite för kommande svårigheter, men här blev det tvärtom, vi började med det hårdaste jag någonsin provat att klättra på.
När man kommer upp till klippan så går där en spricklinje som ser ganska beskedlig ut, kanske 7- eller 7:a, det ser ut att vara bra grepp och bra säkringar, men ack den som låter sig luras får en knäpp på näsan.
9-/9 står den som i guideboken, inte helt enkel uppvärming, men den plockade fram kämparviljan i mig och ett flertal gånger blev jag hängande i repet viftandes med fötterna i frustration över att det var för svårt.





























Puss på morfar, visst ser den lätt ut?

Svår start betydde även en svår fortsättning och när kvällen började närma sig så var fingrarna sönderslitna av Hallindens grova granit på branta väggen och det var dags att åka hem.

Fredagen bjöd på en underbar avslutning med Hildes hemmagjorda pizza och vin medans Engla, sötaste lilla systerdottern låg och sov i vårt sovrum.

Så var det helg, humöret var på topp och Bohuslän är en given destination tillsammans med Robin som hämtade mig efter jobbet.
Hallinden får besök igen och när Robin har hunnit tio meter upp på Rapé så kommer det.

Regnet.

Jag vägrar att säga någonting av två anledningar; jag vill inte sprida dåliga vibbar och jag VILL klättra någonting nu när vi ändå har åkt upp.
Regnet tilltar ju högre upp Robin kommer och det blev ett äventyr att följa, men det var det värt.

Hilde, Magnus, Robin och jag får en fin fin kväll med god mat, rödvin och Grappa i Linus stuga innan det är dags att sova sött och drömma om solsken och Häller.

Tyvärr vill inte vädergudarna uppfylla våra drömmar utan straffar oss med regn på söndagsmorgonen och jag får deja vú.
Jag har suttit i Linus stuga på en söndagsmorgon efter ha åkt upp efter jobbet på en lördag med Hilde.. och det var senaste helgen jag var uppe.





















Hilde sträcker ut sina långa armar på Svanvik

Ja, ja, det finns alltid hopp när det regnar och svaret är Svanvik.

70+Petter, SkallePer-Erik, Tjock-Johan, Poa och Adam hade tänkt samma sak och det blev nästan som att vara på Fabben, fast med lite regn, vind och riktig klippa istället.

Underbart!

Vårtecken

Skål för vänner och solen

Nu är våren här, på riktigt.
Eller det känns nästan som man kan säga att sommaren är här, fast det känns lite vågat än så länge
Idag har jag nämligen haft grillpremiär tillsammans med Gunn och Linn, mina ickeklättrande vänner, jo det är faktiskt sant, jag har några få sånna.






















Grillmästarna Hanna och Linn

Dom är några få, jag är allt för dålig på att träffa dom så mycket som jag skulle vilja och jag berättar inte hur mycket jag tycker om dom tillräckligt ofta, men jag försöker.
På köpet får jag lära mig massor om graviditet, födslar, barnuppfostran, barnkärlek, dilemmat med kärleken och familj, samt ställa alla de frågorna som man "inte får" fråga om.
Jag tänker att det kanske gör mig mogen för en framtid som en god mor, maka eller nått när, om den tiden infaller jag är beredd att ge upp min allt för egocentriska tillvaro.
Tick tack, tick tack säger dom med ett finurligt leende och tittar på varandra.






















Linn myser i min lånade kläder

Mina fingrar luktar fisk
påmind över hur jobbigt det är med engångsgrill
mätt och glad
med lite mindre livskris
ser jag fram emot en ledig dag i Bohuslän imorgon
tack tjejer för ikväll, ni är underbara!

På väg tillbaka

Solnjutning i Nora

Det är så frustrerande över att ha en kropp som inte vill någonting och skulle den mot förmodan följa efter hjärnans vilja så funkar den inte tilräckligt ändå.
Det blev en vilohelg, ett sätt att börja komma tillbaka till det riktiga livet som inte bara innefattar horisontalläge i soffan.
När Petter kom hem från job på fredagsmorgonen packade vi bilen i fullt solsken, satte på musik och körde norrut till Nora.
Vi plockade upp Petters far, Anders och åkte till Stockholm för en väldigt trevlig familjehelg





























Ågelsjön erbjuder massor med alternativ

Söndagen fick en lugn start men vi hamnade till slut i Ågelsjön och all min iver att få komma ut och klättra piskades ner i barren så fort som jag såg klippan.
Det händer nått med mitt ledpsyke när jag har varit sjuk, det ligger på minus.
Jag fick en bok i födelsedagspresent som heter Nya Bäst när det gäller där Willi Ralio tar upp begreppet psyksk energi och jag tror att det är precis det som det handlar om.
Min kropp tar nog extra lång tid på sig att ladda om efter jag har varit sjuk och jag blir rädd som en liten harpalt, allting känns superläskigt, kroppen är skakig och stå på fötterna känns helt omöjligt.

Är det någon annan som känner så här och vad gör ni isåfall för att ladda om så snabbt som möjligt?
Jag har kommit till den insikten att för mig så gäller det att inte stressa fram någonting och pressa mig, utan bara ta det lugnt och lyssna på kroppen.




























Petter nöjd med livet

Det var iallfall helt magiskt att vara vid Ågelsjön med vattnet precis nedanför klippan, sol, fin klättring och fågelkvitter.
Det var med visst motstånd vi lämnade solnedgången och satte oss i bilen för hemfärd.

Ynkling

Jag är sjuk.
Bronkit.
Snuvig.
Feber.
Feber i fyra dagar och i fyra nätter.
Huvudet funkar inte alls.
Kroppen funkar inte heller.
Rösten är nästan borta.
Det är för varmt.
Eller för kallt.
Jag har dragit ut en visdomstand.
Solen skiner ute.
Det är vår.
Jag drar för gardinerna.

Det suger, ursäkta ordvalet, men det ungefär på den nivån som min hjärna orkar arbeta på just nu.
Den här gången kan jag inte förstå det, förra året så kan jag definitivt se varför dom små äckliga bakterierna kunde krypa ner så långt i min kropp.
Då var jag så inställd på att träna inför Pakistan och struntade fullständigt om kroppen var sjuk och skrek nej varje gång jag klättrade eller sprang.
Denna gång så står jag lite mer undrande hur dom kom in.














Jag vägrar och ligga i sängen hela dagen, då känns det som jag är ännu sjukare, så jag har intagit soffan.
Jag ligger där och , hostar,snorar och tycker synd om mig.
Kraxar någonting ohörbart till Petter när han kommer hem den fjärde dagen på rad efter att ha klättrar i underbart vårväder med sol.
Jag vill att han ska tycka synd om mig, men som tur är så är han inte så lättpåverkad.
Hade han ömkat mer med mig så hade jag börjat grina, varför är det så att jag blir så mycket känsligare när jag är sjuk?
Någon annan?
Igår när Petter var på armytraining (efter att ha klättrat hela dagen) så tittade jag på någon sötsliskig kärlekskomedi och grät så att tårarna sprutade.
Petter kommer hem, ser mig och säger:
- Men älskling, det är ju bara på film.














Det känns skönt att gråta, men så måste jag tänka lite på det positiva som har hänt.
Jag fyllde år förra måndagen och hade en trevlig middag med tårta som Hilde och Petter heroiskt hade hjälpt (snytpaus) till att fixa.

Jag och Petter var upp en vända till Välseröd i veckan och det var nog min första riktiga vårdag i solen en hel dag.

Hildes syster Hanna var på besök i helgen och vi åkte upp till Galgberget efter jobbet på lördagen och hann köra några gånger var på Masken i kvällsolen, underbart för själen.
Dessutom lyckade vi få punktering på vägen tillbaks til stugan, lite mer äventyr på dagen.



När vi däremot fick punka en andra gång på vägen hem på söndagen i regnet var det inte riktigt lika skoj.
Nu ska jag lägga mig på soffan och vila lite..

Extremvardag

Ja, jag vet att bilden är av urkass kvalite, men kisa lite så där


som man gör när man cyklar mot snö som kommer yrandes.
Ser det fortfarande för taskigt ut, ta några öl och prova att kisa igen.

Det visar iallfall slutet på min extremvardag idag.
Det börjar med ett ruskigt snöfall och eftersom jag av ren princip alltid cyklar till jobbet så var det inte läge att bryta mot invanda rutiner.
Med en snigelfart och bredsladd mest hela tiden så lyckades jag iallafall komma ner till jobbet efter ha styrketränat.
(Inte illa att lyckas klämma in så mycket adrenalin i kroppen redan, om jag får säga det själv)

Väl nere på Fjällsport så kastas jag in i nästa extrema situation.
Glasdörrar som blåser sönder till arbetsplatser tar tydligen mycket längre tid att få nya än vad glasmästarna säger.
Insikten om att jag hade varit lite virrig på morgonen och glömt långkalsongerna hemma bättrade på min alpinist träning, dvs konsten att frysa och ändå gilla läget.

Sen var det dags att anta samma utmaning ännu en gång, ut i snön med cykel, men denna färd blev ännu mer spännande eftersom snön hade pyst ner från himlen hela dagen.

Som avslutning på en redan äventyrsfylld dag så lät jag mig övertalas av den galne alpinisten Per att det säkert var superba förhållanden för mix-is-ler-mossa-snö klättring uppe i Delsjön.
Sagt och gjort, på med pannlamporna och fram med isyxorna, här ska det klättras.
Dessvärre så var inte förhållanderna optimala så Per började med att joxa runt, svära, skrapa lite med yxorna, dra ner lite mer snö och konstatera att det här var ju helt befängt.
Hur kan någon tycka att det här är skoj, det handlar ju bara om att bli rädd och bli skitig.

Det kommer då från Per, som precis har övertalat mig att följa med ut istället för att klättra ett lugnt, säkert och trevligt reppass med Patrik på Domen.
Till råga på allt så lyckas han övertala mig om att ta över leaden, fast jag har varit bombsäker på att jag inte ens överhuvudtaget skulle komma i närheten av den skarpa änden på repet.

Här sitter jag dock med ett leende på läpparna efter ha tryckt i mig lite varma mackor i hpp om att få upp blodsockret och tycker nog att dagen har varit trevlig idag med.

Häller, Häller du vackra Häller

Påsken närmade sig och jag försökte eventuellt få till en B-plan om vädret inte skulle tillåta Bohusbesök.
Petter sätter sig tvärt emot och låter som en femåring;
- Nej, jag vill klättra i Bohuslän!
- Men, om det är dåligt väder..
- Nej, jag vill klättra i Bohuslän!!

Som tur var så fick det bli på Petters plan och vi åkte upp på lördagsmorgonen och hittade ett snötäckt Häller, men som ändå inbjöd på klättring.

- Jag klättrar som en kratta, kommer det från Petter en bit upp på Lärarlinjen och jag kan faktiskt bara hålla med,
- Men det är nyttigt för mig..

Är det nyttigt att fortsätta klättra när man känner att kroppen inte alls vill vara med vare sig fysiskt eller mentalt?
Vissa dagar så tänker jag precis som Petter, det här är nyttigt, att pressa sig lite när det känns skakigt.
Eller är det helt fel och kroppen sparar en massa minnen om att klättringen känns obehaglig och plockar fram det nästa gång man klättrar samma led?

Min kropp känns mer försiktig än rädd, det går sakta uppåt när jag leder, men det är mer på rutin som kroppen förflyttar sig än medvetet val från min sida.
Det är som om kroppen vet vad den ska göra även om jag inte riktigt vill.

På söndagen har kroppen vaknat lite och den känns mer alert och villig att röra sig på graniten på Häller.
Jag gör årets praktsäl på Doktor Feg.. igen..
Varje gång jag står inför instegsmantlingen så vet jag vad jag skulle vilja göra, jag har sett flyttet framför mig, men så ligger jag där igen på mage och kasar mig upp på magen centimeter för centimeter.

Hilde och Ankan gör oss sällskap när solen står så högt den kan på himlen och dagen avslutas med att både jag och Hilde får till flytten på Canape.
Jag kommer ihåg den som omöjlig efter att ha följt Petter på den för ett antal år sedan och inte vågat mig dit sen dess, men nu vid nästa besök så ska vi se om catchen på slutet sitter som den ska.

Mysvinter

Oj, nu är det allt för mycket som ligger och väntar på att bli skrivet om, min Romsdalsvecka som var helt underbar, sista delen av vår Frankrike resa och för att inte tala om ett underbart Vettekullen besök i söndags som fortfarande gör att jag går med ett brett leende.

Men, för det finns alltid ett men, så måste jag få berätta om min gårdag för just ny så är det den som ger mig gåshud på armarna.
Efter ha kommit i säng efter med ett leende på läpparna i söndagskväll så vaknar jag upp på morgonen och det känns att det är någonting annorlunda med världen idag.
Jag gläntar på rullgardinen för att se om det är solsken eller regn som gäller och döm till min förvåning så möter jag en vit värld.

Det är snö ute.
För några timmar sen så såg jag solen gå ner efter ha värmt oss och klippan hela dagen i Bohuslän, fåglarna har kvittrat och det börjar komma gröna små knoppar över allt.
Det är vitt ute, snö som yr åt alla möjliga håll och jag kan inte riktigt slita mig från fönstret.
När var det snö senast i Göteborg?
Jo, just det, jag och Petter var ute och traskade i Sandsjöbacka, då var det snö, men det var länge sen och det var den enda gången den här vintern.

Dagen flyter på och kvällen kommer, som vanligt så är det måndagsspringning med tjejerna. Det är kyligt, men Clara, Jessica och jag ger oss ändå ut på lite extrem springning och skatar runt på snöisen innan vi kommer upp till Skatås.

Det är då det uppenbarar sig på riktigt.
Hur vacker världen blir av lite snö, alla träd är täckta med ett snölager som lossnar med jämna mellanrum och små snötussar lossnar och svävar sakta neråt.
Marken är täckt med detta vita fluff, världen är stilla och det enda som bryter denna magiska värld är våra flås.
Månen lyser på oss i mörkret och jag känner mig lycklig.
Jag är fri i en vintervärld och det har aldrig känts så lätt att springa.
Det är som om snön lyfter mig framåt och jag vill inte riktigt att det ska ta slut utan överväger att fortsätta springa, men vill inte missa en bastu och tjejsnack.

Gorge du Tarn

Efter en halvkass frukost på vårt favoritmotell, Formula 1, bestående av chokladflingor i soyamjölk och skumgummifrasiga rostbröd med sylt på så är vi redo att möta världen.
Solen skiner och det känns helt rätt att ha lämnat ett regnigt Göteborg bakom sig och istället ha landat i Marsielle tack vare vårt trevliga flygbolag Ryanair.

Vår hyrbil går som en racerbil på dom slingriga vägarna mot Gorge du Tarn, speciellt då vi åkte lite vilse och Petter var tvungen att avreagera sig lite på ratten.
Vi är helt förstummande över alla vackra, stora och imponerande väggar som omsluter oss i dalen och vi vrider blickarna åt alla håll samtidigt för att hinna se alla potentiella leder.

Lite oruttade resenärer visar det sig att vi är då allt är stängt för säsongen och efter ett otaliga försök med min knaggliga franska så verkar det inte finnas ett enda gîte att bo på som har ett kök.
Eftersom vi har ett litet gaskök med oss och två väldigt små kastruller till så blir det en hotellnatt med den bedrövligaste middagen jag skådat.
Efter ha skakat på huvudet åt två döda fiskar som förslag så blir alternativet kött och gratäng. Vi sitter hungriga och väntar på vad det franska köket har att erbjuda och vet inte om vi ska skratta eller gråta när en seg liten köttbit kommer ut i sällskap med den förfärligaste makaronipuddingen jag sett. Vi tuggar tysta i oss vår middag och smyger up på rummet för att slippa för många förfrågningar om maten smakade bra av ägaren.
Patrik och Magnus delar sött säng men vi alla får dela på Patriks snarkningar.
Ska det vara billigt så ska det vara billigt.

Dag två bjuder på lite sol, men även en termometer som säger sju grader och kall vind så det är svårt att komma igång.
Ann-Sofies rekomendation att gå upp till sector L´amphie visade sig vara bara kvalitetsleder i 35 meter.
Det är dock lite kyligt så det är lite knaggligt att hålla värmen uppe, men det löstes genom dubbla långkalsonger och alla andra extra kläder jag hade med mig.
Ångesten jag hade när jag skulle packa med beslutet om vilka linnen jag skulle ta med mig var ju lätt överstökat iallafall.

Patrik på en superfin 7a

Oj, jag fyller visst år idag utbrister Magnus efter att ha blivit upringd och grattad av sin flickvän.
Jaha, då får det bli tårta på äkta franskt vis, med mycket socker och klet.
Magnus var den ända som fick i sig sin fjärdedel av denna kaloribomb, som slog det mesta med hästlängder, efter att ha blåst ut sin väldgt fina 39 prydnad som tjejen på konditoriet glatt ordnade åt oss.

Vårvinter kalksten

Min förhoppning om att möta våren i Frankrike blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Vetskapen om att solen skiner ovanför molnen gjorde det lite lättare när det andra paret långkalsonger åkte på ovanpå dom första för att tackla kylan.

Men vi kom för att klättra och klättrat har vi fått till den milda grad att jag knappt orkar öppna dörren med all mjölsyra som är kvar i underarmarna, men mer om det imorgon.

Just nu vill jag bara sova och drömma om sol och granitsprickorna i Bohuslän.

Tidsbrist

Oj, tanken var att jag skulle hinna skriva en massa om vårt underbara grannland.
Som vanligt så visar det sig att jag är en obotlig tidsoptimist och jag kommer inte hinna med hälften av det jag hade tänkt.
Det får bli en toppbild från Skorgedals Skarven tillsammans med Kristin istället.

Imorgon åker jag, Petter, Strömhäll och Patrik till Frankrike för att njuta av sol, kalksten och vin i en vecka.
Romsdalen kommer att värma i mitt hjärta ett tag till så jag lovar att berätta lite mer så småningom, men nu ska jag packa och krypa ner i sängen så småningom.

God natt och ha en underbar vecka, det ska jag iallafall ha!

Optimist Hanna