Ett nytt liv

Fairwiev dome, kommer ej ihåg leden just nu

Klockan är halv nio och både jag och Petter stupar ner i sovsäckarna fulla, mätta och totalt färdiga.





























Vår fina Dodgevan från The great white book

Vi somnar 30 sekunder senare på campingen uppe i Toulomne Meadows, och då menar jag uppe för vi är på ca 3000 möh. Här är det kallare än i Yosemite där vi bara landade en dag innan vi insåg att när vi inte ens orkade sitta still i skuggan så var det uteslutet att klättra.

San Fran försökte vi komma ut så fort som möjligt ifrån så vi köpte den tredje bilen vi tittade på, kanske inte det mest logiska valet, men en 12 personers röd fin Dodge van som har tillhört brandkåren kändes väldigt väldigt bra. Den spinner som en katt och så är den ju som sagt röd och fin, dock ej döpt än så namnförslag mottages gärna..





























Nedstigningen från Daff Dome

Det känns som ett perfekt val att åka upp till högre höjd och svalare väder och bara leka lite bland alla högar med perfekt vit granit efter storstads stress med att köpa bil. Konstigt, så fort jag fick ta av mig skorna och sätta upp fötterna på fönsterbrädet, sätta på lite musik och Petter gasade upp på motorvägen så kände jag mig hemma.




























Svaigt och fint

Vi har klättrat fina lätta klasiska leder och bara njutit av början av vår ledighet och det känns som en bättre början kunde vi inte ha fått.

























Uppfriskande bad i Tenaya lake

Idag åkte vi ner till Yosemite igen där temperaturen har sänkts, och så dök Hilde,Linus, Ola och Jo-Arve upp, underbart att få se dom igen. Det blev kramkalas så det stog härliga till och nu måste jag springa och hjälpa till med maten och packa väskan inför Freeblast imorgon!

Hörs snart igen,

Hanna =)

gjesteinnlegg nr.1. Hilde möter Hanna!

Jeg har fått aeren av å få skrive gjesteinnlegg på hannas blogg. Skremmende! Siden hannas blogg er så fin. Og ikke minst så er det jo Hannas blogg. jeg har overhode ikke tenkt å bli noen inntrenger, men kommer kanskje i ny og ne til å få lov til å skrive noen innlegg som kanskje kan nyansere Hannas bilde på oppholdet her. Når det er sagt så vil jeg gjerne forsöke å holde Hanna-standarden på innleggene som blir skrevet. Så : Jeg pröver meg. Jeg er altså Hilde, Hannas norske venn(aka den rara fjelltösen, som det ble sagt om meg for et dröyt år siden)og vi utstötte for noen timer siden det som må vaere de mest höylytte hylene på lenge her i dalen da vi möttes i camp4. Det föles uvirkelig å endelig vaere her, stedet så mange har prata om og som til nå kun har vaert et mytisk sted for meg. litt som langtvekkistan. Og i tillegg så möter jeg Hanna og Petter her, i strålende humör begge to, mest fordi de er HER akkurat NÅ og at el cap fortsatt står der og venter på dem, men også fordi de har kjöpt verdens kuleste bil som Hanna med sikkerhet kommer til å komme med flere detaljer om seinere. Petter ble nok glad for å få flere lekekamerater(les: som han kan buldre og drikke öl med) og Hanna ble forhåpentligvis glad for å se meg også; nå har vi jo tilgang på hverandres garderober igjen..Ökosamarbeidet fortsetter. og JEG! Ble så veldig veldig glad for å möte Hanna.

For å gjöre en lang historie kort så har jeg, sammen med Jo Arve, Ola Iver og Linus hatt ei fantastisk uke i THe Needles. Et sted langt vekk fra alt. Et sted med det jeg ikke kan forstå kan vaere noe annet enn autentisk amerikansk stemning. Et sted med granitt, bombefast granitt, lite folk, klokkereine linjer, et utall fine klassikere. Jeg har gått i en hard jamme-og delvis kaminskole noe som åpenbart, iallefall for mitt vedkommende, kommer til å trenge mange flere moduler. Jeg har kanskje kommet meg forbi håndjam modul 1a. når det kommer til kaminklatring har jeg vel egentlig ikke kommet meg gjennom intro-kurset enda. Men for all del. Det hjelper å despe inne i en 30 meters kamin i et par timer med en gjennomsnittelig puls på 136. Og det hjelper å möte riss som IKKE KAN LAYBACKES, uansett fra hvilken vinkel man angriper det.

På tide for Hanna å skrive litt.
På gjensyn!
hilde

Resfeber?

Nu drar vi,
eller om fyra timmar..
Ej färdigpackad och dödstrött.

Kram på er alla underbara människor!

Svampar och spegelblankt vatten

Ännu snurrigare, virrigare och oorganiserad.

Vi åker snart och det känns som det är kortslutning i mitt huvud, jag HATAR att packa.
Jag bara är sån, jag kan inte packa förens jag bara måste, så där riktigt sent på natten innan jag ska åka, gärna slänga ner det sista i väskan precis innan avfärd på morgonen.

Igår så hade jag faktiskt ganska mycket tid att fixa allt det som jag borde fixa, men istället la jag mig i soffan, vinklade periennerna och tittade på två avsnitt av Gossip Girl. Väldigt dålig serie som tydligen går på söndagar.
Vandrade runt lite i lägenheten tills det höll på att bli kväll, då vaknar jag lite.

Snör på mig skorna och ger mig ut på en joggingtur i höstluften.
Tar djupa andetag, försöker insupa så mycket svensk höst jag kan för att rensa huvudet från allt för många tankar.

Det går ett stygn av besvikelse i kroppen, det är någonting särskilt med hösten och i år kommer jag att missa den. Jag kommer inte sakna regnet, men den klara kalla luften i Bohus tidigt på söndagsmorgonen.
Daggen som pryder varje grässtrå på morgonen.
Tårna som blir fuktiga.
Gulnande löv och skiftande färger.
Sticket på graniten.
Solnjutandet, den sista värmen i ansiktet.
Uppvaknandet av att cykla i kall luft på morgonen.
Klä på sig för att gå ut.
Flugsvampar.

Det var fullt med ståtliga flugsvampar i Skatås, det måste vara den vackraste svampen som finns. Intensiv röd, ståtlig och giftig. En farlig kombination, vacker men farlig.
Det var en magisk springtur, flugsvampar och skymmning, folk på väg hem och Härlanda tjärn låg helt spegelblank med lamporna som kastade långa sken över kolsvart vatten.
Det var givet, det var tvunget att bli ett sista dopp för året.

Ha det nu underbart här hemma i höst, det kommer uppdateringar från USA.

Kram
Hanna

Céüse

Hemkommen, snurrig, lite stressad, virrig och med lite resfeber...






















Sol och skugga på Céüse

För en rimlig summa flyger Ryanair till Marseille från Göteborg. Direkt til värmen, kaoset, fransmän, semester, vin, men framförallt världsklassig kalksten.
Konstigt, varje gång jag kommer ner till europa och sportsklättrar så blir jag överväldigad över hur skoj jag tycker att det är.
Känslan över att dansa på klippan, catcha till juggar (eller mega henkel som tyskarna säger), smyga fram på perfekt klippa, ta djupa andetag och sikta in sig på nästa bult.
Det kanske inte ger mig samma djupa intryck som en kilsäkrad led, men det ger mig lika mycket glädje.























Petter bär det tyngsta lasset

Nackdelen med Ryanair är flygtiderna, vi landar lite före midnatt och styr vår hyrbil mot Gap, en tur på ca 2 timmar med en hastighetsmätare som informerar Petter snällt varje gång han överskrider 115 km/h.
För att hålla på traditionerna så får Formula 1 våra pengar för en natt och vi blir lite förvånade över upp-hottandet på rummen, nästan riktigt trevligt.

Med en viss nervositet över hur kroppen skulle fungera så hade jag lagt ribban för, Céüses nackdel, anmarschen på några hundra höjdmeter, på en sjukt låg nivå. Var det nödvändigt att stanna vid varje steg så var det det som skulle till för att jag skulle upp.
Väldigt lättad över att det inte var några problem, ok, vi sprang inte upp för backen utan tog det med godan ro, med över en timmes promenad uppför men fram kommer man även i den takten.

Skönt att veta (för Petters del) att det är bara första morgonen som det blir ett tungt lass, vanligtvis så göms klätterutrustningen under en sten uppe vid klippan.























Försök på Super Mickey

Cascade visar sig vara lika brant, lika jobbig och lika rolig som förra gången.
Är det för att vi inte är bortskämda med stooooooooooooora grepp här i Sverige som det är så sjukligt roligt att catcha till dessa monsterjuggar?
Samla kraft, mod och vilja för att sen kasta sig mot greppen som man vet skulle kunna svälja en halv arm om det skulle behövas.
Skönt för fingras som inte har tagit i på sistone, med grepp stora som mjölkpaket så är det ingen risk att dra några fingrar utan här är det huden som tar stryk först, lite som att klättra inomhus första gången på säsongen.
Man kommer hem med värkande hud, röda händer där det gör ont att ta i allt och så trött i kroppen på ett ovant sätt.




























Njutning med kaffe och morgonsol

Det första vi såg när vi kom in på campingen utanför Sigoyer är Peter, en Skövde-Göteborgare som sitter och äter frukost i solen med hopskramlat campingbord och stolar.
Det är en väldigt skön camping, det finns rena toaletter, dusch (oftast med varmt vatten), tvättmaskin, kylskåp, drickbart vatten och massor träd som ger skugga under dagen.
För ca 5 eur om dagen/person så känns det som det är värt det, det finns även möjlighet att bo inomhus på andra ställen runt omkring.
Däremot börjar hösten göra sig påmind, campingen ligger på 1300 möh så det var lite kyligt på morgonen innan solen började värma ordentligt och påminnelsen för kyliga mornar i USA gjorde mig påmind om att ta med ett par varma långkalsonger.






















Sista dagen, sista titten på Grande Face

Det finns så väldigt varierande klättring i Céüse, inte bara brant och hårt som alla tycks tro, utan från 5c upptill svååårt, brant, svaigt, crimpigt eller juggar, det är bara att välja och vraka.
Som sagt Ryanair flyger läskigt billigt från Säve, så packa väskan och åk innan det blir för kallt...

Själv så har packningen till USA tagit över hela vår lägenhet, så jag säger som Åsas Fredrik brukar säga;
- Nej, vi har haft inbrott..

En bra värld

På väg till Frankrike i tankarna




























Trängsel för att få vara med på bild, Hushe

Underbar kväll med ett pass på Domen tillsammans med Lina och Katrin.
Positiva energin fullkomligt sprutade och jag kom hem med en lycklig känsla i kroppen, det här kommer nog att gå ändå. Frankrike resan kommer att bli bra.

Någonstans under tjitter tjattandet kom vi in på vilka hängbröst vi skulle få om vi blev trebarnsmammor och Lina sa att det kanske skulle vara bättra att adoptera ett barn från Pakistan och där fastnade jag.

I tankarna om hur orättvis världen är, här sitter jag och beklagar mig över att min kropp inte fungerar som den ska och oroar mig över min tre månaders långa ledighet.
Samtidigt i Pakistan så förbereder sig folket i Hushe för en lång och kall vinter och många barn kommer inte ens gå i skolan.
Det hugger till i magen på mig, förra året skänkte vi en bra summa till Hushes skola där vår guides barn gick i skolan, tack vare insamlade pengar från våra bildvisningar. I år så är jag självisk och vill behålla mina surt ihop samlade pengar för min egen ledighet.

Är det rättvist?

Om du skulle känna att du har för mycket pengar, gå in på http://hushewdo.org/index.php och skänk en slant.

Kram på er!

Ett bättre liv

Idag har hoppet återvänt till mitt liv.
Kanske en kortsiktig reaktion, men känner att jag måste få hålla fast vid hoppet om att kroppen ska bli bra.
Lill-Oskar följde med mig och Petter till Hylte för ett kort träningspass mellan promenad på Hönö tillsammans med Petters mamma Stina och avtalat restaurangbesök.
Det kändes fortfarande ansträngt att klättra, men Labyrint kändes overkligt bra ända upp till toppcruxet. Fingrarna kändes starka, huvudet var med mig och hela kroppen kändes avslappnad och ... glad...

Då kommer det, hoppet om att allting kanske kan bli bra trots allt. Att Levaxinen (mot för låg ämnesomsättning) som jag fick i fredags kanske kan hjälpa mig ända, att kanske kanske finns det hopp om att vår USA resa kan bli lite som jag har tänkt mig.

Så idag finns det hopp i min kropp och ett leende på läpparna som jag vill ha ända fram till på onsdag då vi åker till Frankrike.

Vänner

I bland känns livet piss.

Det har det gjort de två senaste dagarna, jag har gråtit och varit uppgiven, arg, ledsen och börjar ge upp hoppet.

Förra veckan var jag till läkaren som misstänkte att jag hade astma och jag fick Ventolin med mig hem, morgonen därefter var jag ute och sprang. Ett hopp om att min kropp kunde bli som den har varit fanns och lite molloken blev jag när jag och Hanna-Kajsa var på Välseröd och det visade sig att det inte blev lättare att klättra. Det är ju det enda jag vill just nu, är att bli bra i kroppen så jag ska orka klättra.

Frankrike närmar sig med stormsteg, likaså vår USA resa och jag orkar... ingenting...

Jag har spenderat min dag med Åsa som har varit barnledig och hon fick mig att inse värdet av vänner, hur viktigt det är att visa sina vänner hur mycket de betyder för mig.

Åsa har lyssnat på mig hela dagen, kommit med goda råd, nya insikter, stöttat mig och bara varit snäll.
Jag inser att vänner är det viktigaste som finns i livet och jag är lycklig som har en stor skara av vänner som jag uppskattar, fast jag inte alltid hinner säga det..

Så ut och ge alla vänner ni känner en lång kärleksfull kram och tala om hur viktiga dom är för er!

Porta helg

Ja, då ska vi se..

Helgen bjöd på ett underbart vardagsäventyr, som jag tyvärr tycker att det brukar bli lite för lite av ibland.
Hela fredagskvällen rantade jag runt och försökte packa efter att vi sagt hejdå till Pekka, Judit, Katrin och Rikard som varit på en för-USA-kväll med bildvisning och USA snack.
Linus bara skakade på huvudet när han försökte sova på soffan och jag fortfarande stod och vägde kök i handen, packade fram racket och klappade på min porta lite.
Eftersom jag är som jag är så kom allt med, allt från vinflaska till toapapper, men dock ej kameran, trots fyra stycken nyladdade batterier.. som tur var så är Hanna-Kajsa så high-tech utrustad med en mobil med kamera funktion..





























H-K fick ta det STORA lasset

Efter en väldigt lugn dag med klättring på Välseröd så makade vi oss till Ulorna och spanade in en lämplig plats för nattläger. Det blåste ganska mycket och vi spanade in de bultade ankaret som sitter på toppen av den högra väggen, efter tips från Petter, men vi tittade på varandra och konstaterade att vi inte ville göra någonting den lätta vägen.

Efter att ha konstaterat att sex minusen över vattnet inte heller var en så bra plats så klättrade vi upp mot stora väggen. Trots att vi hade haft en väldigt rofylld dag så var pannlamporna ett trevligt sällskap när vi skulle försöka böka ihop portan, klockan går så evinnerligt snabbt vissa gånger. Vi kan väl säga det så, att det är skillnad att sätta ihop den på marken mot en hängande stand på vertikal klippa.





















Rödvinsglad och lite trött Hanna

Det blev vattenkok på vårt upphängda kök med Petters egenkonstruerade upphängning och vid elva tiden någon gång kunde vi mumsa i oss torrfoders påse som var godkänd.
Vad som definitivt fick godkänt var chokladmoussen som smakade gudomligt, för att inte tala om rödvinsflaskan som öppnades allt för sent och sköt upp sängliggandet till två tiden.
Med lite rödvin i kroppen kan man ha oändligt roligt över att försöka kissa som tjej på en vertikal vägg, från en porta när man dessutom sitter fast i selen. Är det någon som vill ha insider information så lovar jag att delge det =)




























H-K cool lugn och glad över att vakna högt ovanför marken

Jag måste ge Hanna-Kajsa eloge för hennes coollugna attityd och anpassningsbarhet. För att aldrig ha hissat förut (även om jag gjorde det den här gången), jumarerat eller ens varit i närheten av en porta så var hon super lugn och kastade sig in i portan och kokade vatten i ett hängande kök som hon inte hade gjort någonting annat. Grisen (hissäcken) hängde på hennes sida så det var hon som fick dyka med huvudet före för att hämta alla saker och Bitchboarden (portan) rydde hon glatt runt i.




























Frukost i regnet

Vi visste att väderprognosen såg kass ut för söndagen så flyern kom väl till pass när det började droppa tidigt på morgonen. Det var riktigt mysigt att ligga inne i vårt lilla tält i sovsäcken och höra regnet droppa på flyern.. ända till jag insåg att jag var tvungen att gå upp och kissa...
Regnet kom och gick lite på morgonen och vi cabbade upp och ner i samma takt, men lite uppehåll fick vi för att njuta av frukost med havsutsikt.





























Sista natten i portan innan USA?

Tiden går och alla sagor har ett slut, vi visste att vår var kommen, äventyret fortsatte dock med mera hissning, jumarering, klättring i regn, nerfirning, bad i havet och torrfoder hos Marie och Spång.

Till alla er som tycker att livet känns lite tråkigt, underskatta inte vardagsäventyren, det är dom som sätter sig fast i minnet allra bäst.

Evig kärlek II

Jag funderade lite på evig kärlek när jag cyklade till jobbet.

Jag började nog tro på det ändå.

Jag tänkte på min skara aliens jag har hängande i garderoben,

hur den gula var med på mitt första försök att leda en 5.10b (svenk 6:a), Hand Jive i Squamish,
hur den vände min tro till kamsäkringar där på cruxet,

hur den röda satt som en förlängd arm på the great roof när jag och Petter gjorde Nosen på en dag,

hur glad jag var över min enda grå som var med när jag och Råggan övade till att gå upp till instruktörs exeminationen och hur mån jag var att den skulle känna sig hemma på racket bland dess rutinerade syskon,

hur många gånger jag och Ann-Sofie placerade den orange på Sydpillaren på Mongejura och blev räddade av den som bästa placering tillsammans med en Wallnut #1 på den luftiga standplatsen några repor från toppen,

hur väl guld sitter på sandstenen mitt på cruxet på Way rambo,

hur ont i magen jag fick när jag tappade vår offset blå/gröna på näst sista repan på Romantic Warrior och såg den segla ut över den gula klippan,

hur pressad jag var på Lobotomerad Kalkon för att få in den andra blå alien
och jag är helt övertygad över att den gröna har räddat mig otaliga gånger eftersom jag nu är inne på min tredje, eller kanske tom fjärde.

Dom har varit med mig i vått och torrt, i nöd och i lust, sett mig skratta och gråta, varit livrädd, känt mig odödlig men mest av allt har dom nog delat min glädje.

Så jag tror nog på evig kärlek, även om det är till lite metall.