
Sitter och pillar med vår hemsida och bläddrar igenom bilder från alla våra resor. Tanken är att vi ska kunna fylla ut inspirationssidan ut till bredden, ett oändligt arbete i tid.
Två tankar dyker snabbt upp;
Hur har jag, som mest känner mig liten och rädd mest hela tiden lyckats samla mod och styrka till så många fina äventyr?
Varför försvinner minnen så fort?
Kollade igenom alla blogginlägg med etikett USA och höll på att svimma av alla minnet som sköljde över mig. Jag har nästan hunnit glömma hur vår dag på Nosen var, hur varmt det var på Salathé, hur mycket jag älskar Indian Creek och det suger till i restarmen. Längtar efter att få vara skitig, dödstrött, öm i hela kroppen, full av nya intryck, sår på händerna, spruckna nagelband, lukta svett, vänta på nästa klätterdag och vara ledig.
Men så kommer jag på att det är ju så jag har det nu, här hemma.
Tittar ut genom fönstret
dags att ut och leka
Lilla rädda jag och Bohuslän