Hur att nödbivackera i stan

Ingen sovsäck, ett liggunderlag och en bivacksäck, Pakistan

Börja kvällen med att se en inspirerande bildvisning om ÄVENTYR, i mitt fall Magnus berättelse om Martins och hans Patagonien resa.
Trots att det inte är snö som faller från himlen, så låtsas att det är just det, låt vinden blåsa lite och föreställ dig att du är ute på äventyr.

Ta hjälp av en sherpa och dess bil, som är på väg till annat jobb, att ta dig till insteget till ditt mål.
Acklimatisera dig försiktigt uppför trapporna upp till andra våningen och försök hålla motivationen uppe då det visar sig att du inte kommer längre.

Som det ibland blir i bergen när det blåser kan det hända att viss viktig kommunikation försvinner ut i stora rymden, även så denna kväll, där information om hemkomst av de två boende och nycklar fladdrade iväg utan för Fabben

I mitt fall så gissar jag att den ene förbättrar sina chanser att få bestiga andra berg och den andra fyller på sitt alkoholintag med andra klättrare, jag menar äventyrare.

Nöden och sömnen har ingen lag, så gör det så bekvämt och varmt som möjligt.

När jag ligger där, raklång på golvet utanför deras dörr, så konstaterar jag trött att min nödbivack är både bekvämare och varmare än min och Martins bivack i Pakistan.

Jag drar ner mössan lite längre för att behålla yttligare lite mer värme och somnar in.

Den rätta känslan

Nått känns fel.

Bilen och jag är på väg till Ramsvikslandet för att möta upp med Petter, Maja och Stefan för lite bouldring.
Sjunger högt till First Aid Kit som omsluter mig i bilen, det är vi mot världen.
Jag sitter i linne och solglasögonen vilar på näsan som skydd mot solens strålar utanför.

Mina händer vilar på min lila rattmuff som har värmt mina händer hela vintern.
Nu när vi har flyttat till landet har jag investerat både i en rattmuff och en Wunderbaum, allt för att få den rätta känslan.

Det är då jag inser att det är nog nästan är vår och rattmuffen känns lite överflödig.
Jag låter den sitta kvar trots allt, när jag kan gå i linne utomhus så kanske den åker av.

Vårskakis

Spanar på vad som är torrt på Vettekullen

- Ska vi åka till Häller eller Vettekullen?

Petter funderar en stund.. - Vettekullen, jag orkar bara motivera mig på Vettekullen en, kanske två gånger på våren, så då kan jag lika gärna lura mig själv idag..

Tänkte jag skulle lära mig av mitt misstag på Häller och snörade kängorna och på med damasker, här ska det minsann inte bli några blöta fötter!
Våren är på väg med stormsteg, knappt en decimeter snö på väg upp till Vettekulle och jag kände mig verkligen som en friluftsfjant, här hade det verkligen inte behövs mer än mina favoriter, guide Tennien.

Vi hade en snabb visit på klippan, men hann klättra allt som var torrt. Lite skakigt att lägga kil igen, crimparna tycks ha krympt och vet inte om friktionen under klätterskorna kändes lite annorlunda med























Om det är någon som saknar en klättersko och en keps så finns det att återfås hos oss på Klättertorpet!

Det som är torrt på Vettekullen för tillfället var; Tröttmössans Tystnad 6-, For you 5+, Trinda tår och trånga tofflor 7-, Nästan som Debiloff.. 7-, Physical graffiti 7-

Men igår var det lite sol och jag vet att så fort solen är framme så torkar det upp väldigt snabbt på fler leder.. även om det kanske var lite väl blött på de andra lederna

Om du är ensam

Jag fick en fråga från Tompa på förra inlägget om vad jag använder när jag cloggar.

Jag är absolut inte någon hejjare på det där med clogging, men så här gör jag iallfall, det finns säkert otaliga sätt att göra det på, kom gärna med en kommentar om du gör på något annat sätt, eller har en bättre lösning!





























Är ingen hejjare på att rita heller...

Om leden är kortare än 30-35 meter (i de flesta fallen här i Bohus) så gör jag en dubbel åtta på mitten av ett statiskt rep som jag sätter i ankaret med två skruvkarbiner. Ha ett bra repskydd (speciella, ryggsäck, repsäck, trädgårdsslang mm..) som jag brukar fästa med en prusik så de sitter fast.
På så sätt får jag ett rep att klättra på och ett att ha som back-up.

På back-up repet knyter jag dubbla åttor med jämna mellanrum, oftast precis under där jag vet att det är lite svårare. I säkringsöglan på selen har jag två skruvkarbiner så jag kan klippa in mig i nästa åtta på back-up repet innan jag klipper ur mig ur den förra. På så sätt har jag alltid en back-up.

För att säkra mig på det repet jag klättrar på använder jag ibland en Trango Cinch eller Petzl Mini traxion, beroende på vad jag hittar först.

Cinchen känns bra för den har inga "tänder" som sätter sig i repet, men den glider inte riktigt lika bra som Mini Traxionen.
I förrgår hade jag Cinchen, och då fick jag fixa lite med vikten nere på repet.
Först hade jag ingen vikt, men då gled inte Cinchen med på repet utan tog bara med sig en bukt av repet upp, även högre upp på leden. Sen hängde jag en full ryggsäck som tyngd. Det resulterade i att jag fick "dra" med mig Cinchen uppåt, med känskan av att ha en ryggsäck hängande i selen. Ett par skor och några friends var perfekt tyngd, då gled den perfekt på repet.
Cinchen har en fördel och det är bara att fira ner med den när jag kommit upp istället för att byta till en repbroms för att komma ner igen.

Till Mini Traxionen brukar jag använda en oval skruvkarbin så den inte "låser" sig fast i hålet, eller Petters DMM belay master. Dels så låser den extra över skruvkarbinen och undviker att karbinen sätter sig på tvären om man skulle trilla. Även till Cinchen.

Det kan vara en fördel att göra en bröstsele eller liknade för att hålla upp Mini traxionen så den inte hamnar långt under säkringsöglan.

Har inte provat att ha två repklämmor under varandra på samma rep, något som jag vet att bla Steph körde med, men om det är långa repor som på El Cap så är det inte läge att ha två rep till varje replängd. Då blir den undre en back-up till den övre.

Det var nog allt.. du fick ett utförligt svar Tompa =)
Som sagt, jag är ingen hejjare på det här så använd inte det här om du inte känner dig säker på vad du gör, jag kan ju ha fel..

Insnöad?

Kanske har mina tankar varit lite enkelspåriga så här under vintern,

eller som min syster Jessica sa (som håller koll på mig genom bloggen)

- Isklättring, isklättring och isklättring, det har inte varit så mycket annat..

Jaja, nu håller jag på att tina i takt med våren

Utby i söndags, Ulorna i tisdags och Häller igår.

Ajja med lilleman Noa var på besök och åkte hem på förmiddagen, så jag packade cinchen och rep för lite clogging.

-Pucko, hur tänkte du egentligen?

-Har inte du jobbat i friluftsbutik? Skulle du råda dina kunder att knata i 20 cm blötsnö i 5.10 Guide Tennie? Nä, tänkte väl det.. när du har fina kängor som håller tätt och dessutom packade du precis undan damaskerna..

Väl på toppen så är det varmare att knata runt barfota och så fort jag får ner fötterna i klätterskorna så vaknar jag igen.

Tinar.

Njuter av ensamheten

solen, lätt vind, blå himmel.

Det är ovant att clogga, jag klättrar försiktigt.

Lite rädd, inte lika koncentrerad som om jag skulle sola, men ändå med känslan av att sola. Inte lika avslappnad som på led, men ändå med ett rep, så försiktigt smyger jag upp för Mallorol så många gånger som jag önskar.

Sitter på toppen och låter strumporna halvtorka innan jag nöjt klampar hem genom snön.

Mallorol går att klättra, lika så Chapman, Trampolin, Djurgårdsfärjan, kanske fler, tittade inte så noga.

På Torline, Internationalen, Hajen och Canapé forsar det vatten.

Glöm inte ordentliga skor och damasker..

Vårpremiär

Magnus fingertoppar är mer lila än rosa från gårdagens bouldring så vi bestämmer att söndagen ska mest innehålla tussla-runt-på-lätta-leder dag i Utby.

Solen skiner när vi vaknar och lusten att lägga kil skiner ikapp med solen.

Eftersom Magnus, har en lika stor böjelse mot det perversa med klättring som jag, så får vi en alldeles utomordentligt fin dag.
Är osäker på om Johan instämmer, hans intresse för att klättra blöta, isiga och skitiga 8 meters leder i 5+ registret inte är lika stort som vårt.
Med ett trettio meters rep och två andremän inknyta med en meters mellanrum så blev det iallfall en fin utepremiär med mycket lek.

God dag på Ulorna

Idag så blev det bouldring på Ulorna, mäktig känsla att få gå ute på isen och se Petter och Ajja leka där det ska vara vatten.
Kul att få klättra areten som aldrig har fått en chans förut, inte så svår på vänstersidan, jobbigare på höger.

Storstads sjuka

Har jobbat på Fjällsport delar av denna vecka.
Padde är och roar sig bland stenarna i Font och Lars svänger loss i snön även han i Frankrike.

Stan ser likadan ut som vanligt.
Jag går samma vägar; till Fjällsport, till Fabben, hem till Lunden.
Husen står kvar, affärena är de samma.

Men någonting annat har förändras

Det har blivit mer stress
fler bilar,
mer människor
mer skräp
mer reklam
mer ljud

jag längtar till tystheten
snön
lugnet
torpet
och på måndag är jag hemma igen.

Vinterkräksjukan?

- Nä, men det kan ju inte vara -16 ute, kanske har termometern frysit på bilen?
Trots att Hanna-Kajsa slår av motorn och startar om tre gånger så står temperaturen utanför fortfarande på det samma.

Vi överväger att klättra någonting i solen men solen har ätit upp isen och det ser bara ut som slush uppe i backarna så vi åker ner till bron igen.

Äsch, vi går in och ser, vi kan ju alltid klättra Trappfossen, eller vända om det inte är roligt...

Hanna-Kajsa är lika envis som jag och roligt har vi, hela vägen upp på Juvsöyla, något vi inte vågade drömma om ens för några månader sedan.
Det enda som inte är roligt med isklättring är när jag nästan måste kräkas på toppen efter att ha fått klättra två underbart fina replängder på brant is.
Varför gör det så ont när blodet kommer tillbaka?

Mer om Rjukan kommer nog snart..

Vardagens kontraster

Petter lurar pumpen på Wild Side, Sella

Vet inte vad jag ska skriva, det står still i tankarna, tomt i hjärnkontoret.

Kanske är krocken med vardagen som har gett mig posttraumatiskt stresssyndrom, kanske behöver jag bara smälta lite ledighet i tankarna själv.

Vad ska jag säga?

Jag saknar att klättra på kalksten.

Slutet på sektor Racó de Missa får sista solen

Jag saknar de där små pocketsarna som dominerade i Montsant.

Trots att jag var skeptisk vid första anblicken, konglomeraten gav ett visst dåligt intryck, men övergick till motsatsen.

För det var ett paradis, iallfall för mig. Vackra hål på precis lagom avstånd i lagom storlek.

Saknar ensamheten och storheten, utsikten.

Erik Lundkvist gör sitt bästa att hålla ihop det när det blir svårt, Margalef

Jag saknar de smidiga rörelserna.

Min kropp som dansar upp för vertikala väggar, leker sig fram med greppen.

En smygande pump, de nervösa korta andetagen för att hålla ihop det, inte stanna, fortsätta upp mot det okända.

Lunch vid havet innan flygplatsen kallade

Jag saknar värmen.

solen.

naken hud

ledigheten

grönt gräs

blommande träd

Imorgon börjar jag packa väskan för att lasta in mig i bilen tillsammans med Hanna-Kajsa och Hilde för att efter ett hastigt stopp i Oslo med bildvisning för Oslo klätterklubb, bege oss till Rjukan för isklättring.

Hilde hävdar att vardagens kontraster gör livet värt att leva.

Jag hävdar motsatsen.

Att det jag gör just nu gör livet värt att leva, oavsett om om jag är på kalksten eller is.