I skuggan av mig själv

Minuter
Timmar
Dagar
Veckor

För 20 dagar sen..

Tid som samlas ihop, bildar en ny form, längre, men aldrig kortare, även om tiden kan upplevas som båda långsammare eller snabbare. Ett föränderligt medium som aldrig kommer gå att ta på för att det hela tiden passerar.

I morgon har jag legat på sjukhuset i Geneve i sex veckor. Vissa av dagarna har gått fort, andra långsamt. De har varit fyllda med energi eller sömn. Frustration eller förväntan. Varje vecka har jag blivit större.. och större.. och större. Nu ligger det närmare 90 cm barn därinne på runt fem kilo.
De lever runt i magen, får den att bukta sig. De säger att när man väntar tvillingar så är man lika stor om magen efter 30 veckor som vid en fullgången normalgraviditet. Det var snart fem veckor sen.

Petter tog ut mig på en midsommarlunch i en park nära sjukhuset. Det vara länge sen jag la märke till känslan av vind som smeker över bar hud, hur varm solen är på vit hud, lugnet över att få sitta under skuggan av en stor lind, känns den välbekanta söta doften av dess blommor. Att äta annat än sjukhusmat. Att bara titta på människor som strövar förbi istället för vita väggar och trevliga barnmorskor. Kanske helt enkelt känslan av att vara fri.




Jag börjar längta efter känslan av att vara fri. Att få röra mig fritt (nästan). Att få vara ute (en kort stund iallafall). Att få tillbaka min kropp (lite, lite).

Nu har de passerat 34 veckor, snart 35 veckor och jag börjar önska att de ska komma ut. Trots att jag vet att för varje dag de ligger kvar därinne så blir de fetare och mer färdigutvecklade. Det är inte så länge till de är 35 veckor (på onsdag) sen är det inte så länge tills de är 36 veckor.. eller 37 veckor. Kommer de då så räknas de som fullburna och är färdigutvecklade (i den mån barn är färdigutvecklade när de kommer ut).

Hur egoistisk får man bli?
Jag börjar längta efter att få återförenas med mitt andra jag.
Men mest av allt så börjar jag bli nyfiken på de två vildingarna som rumsterar runt i min kropp och har tagit den i besittning.

Upprepningar

Jag vaknar till, det är mörkt runt omkring mig.
För en stund vet jag inte riktig vart jag är, men så rör de på sig, som att påminna mig. Hör mina tunga och korta andetag, låter som en gammal kvinna på sjukhus.
Nu vet jag även varför jag har vaknat, men försöker ignorera det ett tag. Jag vet att det är lönlöst, att jag måste ta mig genom proceduren inom en snar framtid ändå.

Jag sover numera på vänster sida, vildingarna har placerat sig på högersidan av magen, ockuperat den. I normalt tillstånd hade det varit så enkelt, bara gått ur sängen på vänster sida..
Men inte nu.

Flyttar bak höften, kommer över på rygg, dra upp benen, flytta höften till sidan, rulla över till sidan.
Ena handen greppar handtaget som är lägligt passerat ovanför sjukhussängen medan den andra pressar upp kroppen på sidan, ner med ena benet, sakta efter med andra.
Kopplar ur elen till droppmaskinen och reser mig sakta bredbent samtidigt som jag stödjer mig på droppställningen.
Gör en droppställning att man känner sig ännu mer vek, ömtålig? Det borde det forskas på.

Jag känner kylan från golvet mot fötterna och njuter. Numera är de som två element och avsvalkningen är välkommen.

Hasar fram fötterna längst golvet utan att lyfta på dem och går sakta, sakta framåt med ena handen som stöd på ställningen och den andra under magen.
Till slut är jag där, på toaletten och släpper ut det som känns som en deciliter bara och upprepar proceduren baklänges tills jag ligger i sängen igen.

Jag och det som nu är c:a 80 cm barn och drygt tre kilo tillsammans lägger oss ner. De vill, eller rättare sagt, min kropp vill väldigt gärna släppa ut dem och läkarna gör det de kan för att förhindra det. Just nu vågar jag knappt nysa eller anstränga magen för risken att trycka på dem utåt.

Men jag måste ju erkänna att jag börjar längta efter den dagen jag kan kliva ut ur sängen på vilken sida som helt och gå och kissa.
Tills dess så rättar jag till slangar och sladdar runt mig och somnar om. En liten stund. För det är snart dags att vakna igen.

Gå direkt till start..

Under observation..

Lite så känns det när insikten om att de där små rackarna verkligen vill ut, de ska inte vara här förrens om 10 veckor, inte enligt beräkningen och kanske inte i min mentala tanka heller.
Gå direkt till fängelset och stå över två kast.
Vet inte riktigt varför Monopols spelregler helt plötsligt dyker upp i tankarna, det kan jag inte ha spelat på.. 25 år?

Jag fick ialla fall komma hem ett tag, fick sova i vår säng, dock nedflyttad till vardagsrummet för att eliminera trapporna. Hann jobba en del med föraren som börjar kännas som mer eller mindre färdig. Fick äta frukost i solen på vår balkong med makalös utsikt. Började tulla lite på sängliggandet och satt en del för att kunna jobba. Fick besök av Clara som gjorde mig så glad och upprymd.

Tråkigt att inte kunna följa med ut på de turer jag funderat ut till henne, men behövde tid till att sova så en bra kompromiss för oss båda. Hon skjutsar mig till rutinundersökning på sjukhuset en dag när Petter jobbar. Dock fick hon åka bil hem själv den dagen. Jag blev snabbt skjutsad till Geneve i ambulans och grundligt undersökt hela kvällen för att utesluta risk för att de där som gärna verkar vilja komma ut skulle just det, komma ut. Samt alla andra tester som har gjorts i Frankrike som de ville ställa sin egen diagnos på.

Så nu är jag och vildingarna övervakade på schwetziskt (oj, den var svår) vis, med ordning och reda, med kontroller minst fyra gånger om dagen. Det är medicinering, blodtryck, temperatur, koll av deras hjärtljud och mina sammandragningar de antecknar med stor noggrannhet.

Igår fick vi komma ner till neonatal avdelningen och se ännu mindre rackare än våra ligga inkopplade med andningsmasker och sonder ner i näsan för matning och prata med personalen. Skönt och beroligande att se hur bra de verkar ha det och att chansen är stor att de klarar sig finfin om de kommer nu även om de (och vi) kommer få vara kvar på sjukhuset i ca två månader.

Våren, eller kanske sommaren fortsätter utanför, i förrgår var det 35 grader varmt inne i Genevé. Idag regnar det. Jag kan sitta i fängelset och stå över två kast, det gör ingenting för jag vinner ändå. Jag kommer komma ut på spelbanan med två grabbar. Förhoppningsvis inte riktigt än, tills dess ska jag njuta av vetskapen om min vinst.

Tillbaka på ruta ett

Jag tittar ut genom fönstret och inser att jag håller på att missa våren. För andra året på rad.
Det ligger ingen värdering i det, bara ett torrt konstaterande. Våren håller på att skjuta kraft, grönskan ökar för varje dag. Jag ser att körsbärsträden har nästan blommat över och äppelträden har börjat blomma. Av Elin och Magnus som är på besök får jag reda på att syrenerna redan blommar.

Jag missar våren, glädjen över att se grönskan sprida sig, att få påta i jorden, rensa ogräset, titta i rabatterna varje dag och se vad som kommer upp för varje dag. Att få plocka musöronen på björken för att plocka till te, lukta på blommorna som kommer, häggen, att sätta frön i jorden. Att få ta på våren.

Förra året så gick hela våren efter olyckan åt att.. ja återhämta mig, jag var på neurorehab 6 veckor och mitt enda mål för dagen var att orka träna en timme. Det gjorde ingenting att jag sov resten av dagen, bara jag fick en timmes träning så var jag nöjd. Lustigt hur förväntningar och prioriteringar ändras efter rådande förutsättningar. Jag hade extremt lite energi per dag att pytsa ut. I början så orkade jag kanske ta ett telefonsamtal om dagen, sen var energin slut. Men viljan att röra på sig var stark, drivkraften för varje dag.

Fransk frukost..

Den här våren har jag energin, men kroppen får inte röra på sig. Jag ligger inlagd på sjukhuset för observation. Vi var på ett rutin ultraljud och allt såg bra ut med vildingarna. Jag hade planerat att åka till Chamonix för att köpa en helkroppssele efter vi var färdiga. Våren är på antåg och det kändes så bra att klättra i Verdon så jag var sugen på mer. Barnmorskan avslutar mer att kolla.. ja det här är ett kapitel för sig, den kvinnliga anatomin. Vet inte hur mycket jag har lärt mig de senaste åren om hur jag faktiskt ser ut och hur allting hänger ihop. Men hon kollade iallafall livmoderhalsen och det var bara drygt en cm kvar. Tydligen väldigt dåligt så hon ringde till sjukhuset och skickade mig dit direkt. Jag fick prata med läkaren som vänligt sa att du behöver inte stressa hit, men vi väntar på dig.
Det fanns en överhängande risk att de skulle komma ut mycket för tidigt.

Min läkare som jag har gått till möter upp på ronden nästa dag och frågar vad jag har gjort den senaste månaden för att det skulle bli så här? -Hm.. jag har simmat en gång.. åkt längd en gång.. klättrat tre gånger.. promenerat en del..
-Ok, du har helt enkelt varit för aktiv, sa jag inte åt dig att ta det lugnt?
-Jo.. hon hade sagt till mig för en månad sen att jag skulle sluta åka skidor, om jag skulle simma så skulle jag simma lugnt och ville jag ta en promenad så skulle det vara i horisontalt plan.
Det är konstigt hur man fungerar som patient, jag noterade vad hon sa, men tänkte att det gällde nog inte mig, de är nog bara nervösa i det här landet. Vet inte hur många jag vet om som har varit aktiva helt till sista veckan av deras graviditet. Men de väntade inte tvillingar.. Att hon dessutom har påpekat för mig att en tvillinggraviditet är en riskgraviditet har jag kanske inte heller lyssnat på så väl vad det betyder.

En rymling i rosa rullstol

Jag får besök av Loti och två veckors sängliggande gör att viljan över att få komma ut och ta på våren. Jag frågar på ronden om jag skulle kunna få slippa sängliggandet för en liten stund idag och komma ut i stolen för att få lite vår. Motvilligt släpper de ut mig med Loti som chaufför för dagen.
Då slår det mig att det är nästan redan sommar. Det blir för varmt att sitta i solen efter en stund och vi rullar in mig på rummet. Tillbaka i sängen där jag ska ligga tills de kommer ut, förhoppningsvis om minst 6 veckor, men helst ytterligare 6 veckor till.

Vårförvirring

Vi äter frukost i solen, njuter och tittar ut över ett snötäckt Mont Blanc. Fåglarna kvittrar, solen värmer nästan lite för mycket och grannen är i full färd att trimma sin trädgård. Våren är på väg med stormsteg. Men vi har haft dimma och regn över hela påsken så vi njuter av att få sol på oss.

Regn, det betyder snö på höjd. Det känns som svårt att lära sig. När vi tittar upp mot Sommand så ligger det ett puderlager över träden ner till kanske 1200 m.ö.h, inte alls långt bort från oss.
Toppen som förut har varit brun och avtäckt är nu åter vit och ståtar i snöprakt.

Bild från årets första längdåkning blev det istället, lite mer bistert än igår..

Tightsen åker på och pjäxorna. Nu ska det åkas skidor för kanske sista gången i år. Det känns främmande att ta på sig vinterkläderna och bege sig några hundra höjdmeter upp i backen för att få vinter. Det är som om kroppen har förkastat tanken på vinter när solen börjar värma och våren håller på att ta övertaget.

Men vi får en fin tur, föret är antingen isgata, tvärstopp i skuggan eller mjukt och uppvärmt i solen, men det gör ingenting. Grenarna från granarna är snötäckta, solen skiner, himlen är blå, fjällsidorna är nyvita och.. det är vinter!
Det åker på en värmejacka och jag hasar sakta runt i det korta spåret medans Petter swischande åker förbi med en stil som får mig att vilja lära mig åka skidor på riktigt. Det går inte att inte få ett leende på läpparna. Mina höfter gillar inte skidåkning lika mycket som jag gör och jag har inte så många äventyrskläder där magen fortfarande får plats i, så det blir nog sista åker för säsongen.

Vi får besök av Øystein på kvällen och Petter rastar honom på skidor idag innan bilfärden tillbaka mot Font. Jag tar en promenad i sällskap med snön och solen istället och tänker att det kanske inte blir sista gången för säsongen ändå det där med snö och skidor.

Födelsedag i det bara

Sol. Vår.
Det grönskar, forsytsian lyser gul i de flestas trädgård.
Mandel- och körbärsträden blommar vackert.
Det skiftar från vitt till mörkt rosa i trädgårdar och i vägkanter och jag studsar nästan upp och ner på sätet i iver över att möta våren.

Vi provinviger Bruno igen efter en kraftig rengöring från Petters sida för att få bort kaffe- och matoslukten som fick mig att spy när jag öppnade dörren till bussen förut. Han har gjort ett exemplariskt jobb och mitt illamående har övergått från att vilja ligga i fosterställning och spy av alla dess konstiga lukter till att bara vara som en bakgrundskänsla. Lite som att ha lätt huvudvärk, det finns där men begränsar inte livet.
Vi styr kosan mot Gorge de Verdon och våren möter oss på vägen. Här är gräset grönt, blomningen har precis tagit fart och solen skvallrar om vår.

Kanske dags att skaffa en helkroppssele snart?

Diverse fysiska åkommor förhindrar mig att röra mig för mycket, onda höfter och fötter sätter stopp för allt för långa promenader. Men det gör ingenting. Det är inte långt från parkeringen vid Carellen till där de lätta lederna går, Petter riggar från toppen och med improviserad bröstsele och förlängda benslingor på största selen vi äger så går det.
Känslan av att få röra sig på kalksten igen, i solen och med vinden som susar runt hörnen är ren lycka. Det är nästan så att jag glömmer bort att magen finns där och vildingarna verkar ta det med ro.

Petter cloggandes på den evigt populära Wide is love

Jag spanar lite på Petter när han cloggar och går sen och lugnt somnar in i Bruno några timmar. En replängd och sen är det dags för en sovstund. Ett bra upplägg, jag sover och Petter cloggar eller springer en lång sväng. Fyra dagar med sol, vår och klättring gör att det inte är så tråkigt att det är snöblandat regn här hemma idag.

Svart och vitt med inslag av blått

Jag går i sakta mak på den bekanta stigen upp mot kapellet. Det är så välbekant, men ändå annorlunda. Vi har varit hemma i Sverige i tio dagar med fokus på att slutföra vårt arbete med den nya föraren över Bohuslän. Vi har även haft lyckan att ha fint väder och träffat nästan alla de fina vänner och familj som jag har önskat. Så skönt, livet är bekant det mesta är sig likt och en känsla av ro sprider sig. Det är energibesparande att röra sig i en miljö där jag vet hur allting fungerar.

Frankrike glömdes nästan bort när jag åkte runt i Bettan på välbekanta vägar. Lika så glöms hemmavistelsen nästan bort när jag sakta går i den välbekanta bokskogen utanför vårt hus här. Det är dock med en känsla av förändring i luften. Jag har sovit middag och kvällssolen håller sakta på att gå ner. Fåglarna sjunger som om morgondagen inte räknas, de blommande blommorna som fanns här i vintras är kvar, men nu blommar gullvivorna så att marken är gul, med tillskott av scilla och snödroppar. Det börjar grönskas med blad som sticker upp ur det bruna täcket, de ser ut som kallablad, men vågar inte ens gissa. Växtligheten här är så annorlunda, hela floran känns obekant. Men att det är vårtecken på gång går inte att ta miste på. Någon har med grankottar ritat ARCE hjärta på stigen. Solen värmer och jag fylls av hoppfullhet, glädje och trötthet.

Jag vilar i en sluttning med prasslande boklöv i solen en stund. Blundar och njuter. Vaknar till av att det rör sig i min numera utputande mage. Nu har det gått så långt som fyra månader sen jag fick ett inslag av två blå streck i min vardag. Att det kan göra så stor skillnad. Ett streck eller två streck.
För er som har stirrat ner på en sticka med ett, eller två streck vet skillnaden.

Det svarta och vita i livet

Det finns mycket i livet som kan kännas som svart eller vitt men jag tänker att det mesta av det rör sig i gråskalorna. Kanske är jag präglad men gränsen mellan att vara gravid eller inte är absolut, det finns ingen gråskala mellan. De senaste tre åren har det inslaget funnit, att inte vara gravid. Jag lägger mig ner i solen igen, njuter av att vara just det, gravid och känner hur den andra rackaren rör på sig och jag kan inte låta bli att le. Här ligger vi tre och lyssnar in våren och förändringen.

Vitt ute, ett litet tag iallfall

Vinterlandskap i vy från balkongen

Det är lite som en drömvärld ute, eller rättare sagt det var innan regnet kom.
Vitt och fluffigt ett tag. Nu är det vårtjock snö som ligger i sjok med tydliga tecken på att försvinna. Spåren ligger kvar uppe i Sommand som tur är så det går att ta sig en tur upp dit om man vill ha vinter, men fluffsnön från träden är borta där med.
Vi åker till Svea rike igen på onsdag och hoppas ha samma utsikt från köksfönstret hemma hos Petters mamma i Bohuslän som här.

Vi letar förresten hus med den här utsikten, eller varför inte Mont Blanc som ligger lite till vänster i utsikt. Morgonsol och givetvis kvällssol. Lagom stor för besök. En trädgård som man kan odla på, en gräsmatta att hänga på. Kanske en liten lada att bygga en klättervägg på. Helst på över 800 meters höjd för att slippa höstdimman. Inte för nära motorvägen och smoggen nere i dalarna. Lite avskilt men ändå nära. Inte allt för dyrt. Helst inte så där lågt som det verkar vara i de flesta franska husen så man nästan slår huvudet i taket. Helst EN toalett med ett handfat och gärna dusch istället för tre toalett/badrumsutrymmen, men där de inte återfinns tillsammans. Någon som har ett ess i kortärmen? Hör av er!

Balsam för själen

Stina letar snäckor på Paradise beach, Koh Ngai

Det finns känslor som lugnar.
Sand under tårna, den speciella känslan av att vara fast, men ändå mjukt
Turkost vattnet som sakta omsluter kroppen, låter mig vara en del av det. Gungar, smeker, förflyttar.
Ljummen vind som smeker över bar hud, precis lagom varm så att den inte kyler. Den rör sig över kroppens alla hår, leker tafatt med sig själv och lämnar en känsla av beröring.
Solen som sakta stiger upp, eller ner i havet. Färgar himlen blodröd och ger en känsla av frid.
Ljudet från havet som sakta kommer in, silar genom sanden och ger ett svischande ljud när det drar sig tillbaka genom sand och snäckrester innan nästa våg kommer in. Ibland sakta, sövande och trolskt, ibland med kraft som att påminna om att det finns en anan sida.
Ljudet av longtailbåtar, puttrandet från en motor långt bort.
Hundar som leker längst stranden innan turisterna kommer och ockuperar den, äger världen.

Tio dagar känns som en evighet.
Dagarna sträcks ut, förlängs, fylls med nya intryck i en lagom takt mellan avslappning och nya upplevelser. Vi bor på Koh Ngai, byter till Koh Kradan där vi bor på två olika ställen. Bor mitt inne på ön med djungelkänsla, bor precis vid stranden med havet dånandes utanför fönstret. Vi snorklar vid stranden, åker på snorkelutflykter, spanar in Emerald cave och Koh Muk. Kombinerat med många sovstunder på stranden, snäckletning, mangoshakesdrickande och god mat.

Den sista morgonen går vi upp innan solen, går sakta på lågvattnets efterlämningar i form av den gigantiska sandbanken, låter den ljumna vinden ta med den sista känslan över att någonting annat än att vara just här, just nu är viktigt. Lyssnar på vattnet som sakta kommer in, försiktigt som att det inte vill störa den nyvaknande känslan som omger värden. Fåglarna har för länge sen deklarerat att det är morgon, men resten av världen ligger fortfarande inbäddad i nattens bomull. Någon enstaka turist syns på stranden. Solen går sakta upp, färgar himlen röd och kommer med värmen. Som balsam för själen.

Nya perspektiv

Petter spanar ut mot Vernazza

Ok, it´s been a while..
Jag skulle kunna skriva om vad som har hänt den sista tiden. Om vår Italien besök, med lite klättring i Finale, hur jag spenderade timmar i Bruno snörvlandes, hostandes och illamående efter första natten. Hur Petter ensam fick leka, springa på den avstängda, av anledning av ras, mellan byarna vid Cinque Terre. Att han simmade i Medelhavet för att hålla trimmen uppe för sina lopp nästa sommar medan solen stekte utanför bussen. Om goda italienska glassar, tillfrisknande och ett litet besök till i Finale. Om de fantastiska små butikerna med nygjord pasta, eller hur förrådet av gourmémat återfinns på varje liten hörnbutik. Om ett återbesök på Sportsbaren i Cisano Sul Neva med alla dess karaktärer.

.. eller mitt hemmabesök i Sverige, med ett glatt födelsedagsfirande på årsdagen från olyckan med fina vänner. Om inställd operation för uttagning av skrotet jag bär och min ickeböjbara tumme. Mina tankar om det gångna året. Om vänner. Om saker som förändrar livet. På gott och ont. Om känslan att inte riktigt vara så bra som jag kanske hade tänkt att jag skulle vara ett år senare. Men få ett glädjande besked som gör att det inte spelar någon roll.

Emma, Martin, Petter och Oskar lapar vintersol på julafton.

.. eller  julfirande hemma med hela familjen på Havreängen helgen innan för att få ihop allas scheman. Om vinterpromenader och att jag är glad i min familj. Samt i St Leger med Oskar, Magnus, Emma, Martin och Petter. Om dunjackor och vintersol som framkallar linnebärande. Om kaffelukten i Bruno som gör livet surt för mig. Om bastukrångel och resturangmiddag.

.. eller nyårsfirande hos oss med fina vänner som gör mig glad ända in i själen. Fullt pådrag i lägenheten och som alltid god mat och snöfall som kom dagen innan. Om avsaknaden av firande och fyrverkerier i Frankrike av det nya året och en av de bästa dagarna på länge. Om Hilde och hennes syster Hannas quiz om det gångna året och gissningarna på Petters nya besatthet. Om Haggan och Maggans lag, sorry Magnus.. det är vi.

Hilde på toppen av Haute Pointe

... eller att få gå upp på en topp i solsken med de två jag är väldigt glada i. Om hur Hilde köpte en ny biljett hem till Sverige för att stanna en halv extra dag själv med oss. Om befrielsen att få vara ute i solen och snön. Att få gå upp på en ny topp till fots i skaren. Att få röra på sig. Att få en ny vy över en molnklädd dag. Att få Hilde själv en dag. Hur glad jag är över hennes vänskap.

...eller om växlingen mellan vinter och vår. Att få se både maskrosor, Bellis, julrosor och gullviva blomma. Höra hur fåglarna vårkvittrar och solen värmer. Hur snön kommer. Hur de snöklädda träden ser ut som de i Walt Disney filmerna. Känslan över att få klicka i längdskidorna i skorna och glida fram över isiga, eller pudersnöfyllda spår. Glädjen över att vara ute, i vinterlandskapet, att få, men även kunna röra sig. Den befriande känslan att få komma ut ur en matosfylld lägenhet. Se hur snöflingorna färgar världen i regnbågens färger när de möter solen i sin flykt ner från en gren. Känslan av kyla mot kinderna men värme i kroppen. Pulsökningen.

men det kommer jag inte göra för jag har haft någonting helt annat som har upptagit all min lediga tankeverksamhet.

Nu drar vi till Thailand för att få simma i turkost vatten, snorkla, få sol och värme på en strand och befrielsen att få, kanske ta på sig ett par tunna tunna byxor när kvällen kommer för att det känns lite kyligt i tjugogradig värmeskala. Att få äta mango och god mat.