Hanna virrpanna

Som bambi

2012-02-03T17:10:00.005+01:00

Jag får nästan till slutsvängen i Saklikent

Vår lilla hyrbil sladdar med sommardäcken över bortspolade lervägar, men fram kommer vi till slut trots att vägskyltar inte verkar var så vanligt här i Turkiet.

Sladdar gör även jag på hyrskidorna och det tar ett tag innan jag kommer på hur man svänger där i whiteouten första åket. Med ett adrenalinpåslag som inte är av dess like så sätter vi oss i korgliften (?) och åker upp till toppen.

Tänker att jag måste göra mer saker som jag är rädd för och det är nu det gäller.

Molnen lättar lite och det blir lättare och måste säga att jag är väldigt nöjd med min femte dag (någonsin) på slalomskidor. Mina lår får ingen vilodag, men vad gör det, imorgon blir det klättring igen.

Jag och min kropp i Turkiet

2012-02-02T16:01:00.005+01:00

Petter njuter av kalksten och sol på Geyikbayiri games

Vi har hängt ihop nu ett tag och jag tänkte att vi kände varandra, men det var tydligen inte så.

Jag vet att vi har kommit i kläm några gånger under åren, men det är så sällan att jag glömmer bort det och blir lika förvånad varje gång.

Senast var när vi var i Chamonix, då ville det sig inte alls och tänkte att det var för att vi var trötta efter Kjerag, men nu finns det ingenting vettigt att skylla på.

Turkiet; sol, värme, röd och vacker kalksten.

Jag; kan knappt vänta på att få knyta in mig och och börjar ivrigt klättra.

Min kropp; vill det motsatta, vara kvar på marken.

Jag; fortsätter uppför tuforna med glädje.

Min kropp; klättrar ryckigt och med känslan att aldrig ha varit på klippa.

Jag; kul, ta nu det stora greppet och ut med vänster handen till tufan..

Min kropp; neejjj, du kommer att dö om du gör det..

Så har vi hållt på nu i två dagar jag och min kropp.

Jag skrattar åt den och fortsätter klättra, det är vilket som, 6a+ eller 7a+, den beter sig likadant.

Ryckigt med ett stort motstånd till varje flytt, med övertalning så vinner jag flytt för flytt.

Det är ett konstigt beteende som jag inte kan göra någonting åt, det är bara att skratta åt den och fortsätta klättra, njuta av solen och den fina klättringen.

I morgon är det vilodag och vi hoppas på att kunna komma upp för backarna till lite skidåkning, får se vad kroppen tycker om det, jag tycker iallafall det ska bli kul.

Israpport #1

2012-01-26T12:34:00.007+01:00

Fallet längst in

Sprang in i skogen med stor förhoppning på väg till längdspåret igår.

Höll tummarna för möjligheten till en toppreps session med Jonatan med pannlampa, men fick sänka ambitionerna lite.

Fallet i kröken

Så här såg det ut i Munkedal igår, känns som det växer fort nu, men lite väl tidigt är det nog om vi vill att det ska fortsätta bygga.

Först fallet när man kommer in

Det såg ungefär likadant ut vid Trollhättefallet och hoppas på att det fortsätter växa tills vi kommer hem från Turkiet och isen är tjock och fin.

Monstret är väckt

2012-01-24T17:15:00.003+01:00

Hanna-Kajsa leter efter isen under snön..

Trodde att jag var redo för våren,

för varm klippa, sol, fågelkvitter och att åka till Rjukan bara skulle vara en avvikelse i mitt beteende detta år.

Jag var lite nervös på lördagen, vet inte varför, om jag inte skulle komma ihåg hur det var att klättra is, om jag skulle tycka det var lika kul i år eller om det bara var att jag var taggad.

Lördagen spenderades på Trappfossen tillsammans med Johan och David som uppvärming.

Måste ju erkänna att jag inte tyckte att det var så kul. Blött, kallt om händerna, nära till kräkning när blodet kom tillbaka, flack klättring och inte så långt.

Hanna-Kajsa i starten på den långa rännan på andra replängden, Sabotörsfossen.

Men så kom söndagen, vi spanar på Juvsöla, som ser ut att vara i superfin kondition, men inser att vi nog inte riktigt är redo andra dagen på säsongen.

Det får bli Sabotörsfossen istället och någongång där under dagen vaknar monstret. Isklättermonstret. Det är så otroligt kul klättring, smal ränna och fin utstegspelare. Klättringen känns lätt, naturlig och vi har ett bra flow.

När vi pulsar hem i snön upp till låren så vill jag bara få komma tillbaka hit. Snart.

Vi åker till Turkiet här om några dagar och jag känner att jag är mer sugen på vinter just nu, men antar att jag kan smälta tillbaka till klättring i solen med linne och shorts.

Tills dess försöker jag hålla monstret kedjat.

Pundartendenser

2012-01-20T01:02:00.004+01:00

På toppen av min värld

Fumlar med bilnyckeln, håller på att tappa den, men lyckas till slut starta motor och stänger av vindrutetorkaren som går igång från igår. Skrattar lite år mig själv.

Jag känner mig som en pundare, med skakig kropp på jakt efter det som gör mig lugn.

En helt vanlig morgon, dis över solen, men så händer det någonting.

Diset försvinner och kvarstår solen, vindstilla och 6 plusgrader.

Det är som en katalysator, en reaktion sätter igång i min kropp som genererar kedjereaktioner.

Det går en våg igenom kroppen, ut.. jag vill ut och klättra!

Petter är i Fontan och de andra tappra Brodalingarna är på väg till jobb.

Kroppens behov eskalerar och när jag ska packa ihop grejer för att kunna clogga så är behovet för stort för att kunna koncentrera mig.

Jag slänger i mig det jag hittar; morot och obredda knäckebröd får räcka till lunch.

När jag snör på mig skorna och börjar klättra kommer lugnet, varm granit under fingrarna, sol i ryggen och lättklätt värre i linne.

Sitter på toppen och käkar apelsin, spanar ut över det som känns som mina marker och Rjukan som är målet över helgen känns väldigt långt bort.

Distraherad

2012-01-13T12:31:00.005+01:00

Frasse och Blixten som vägrar sitta still...

Det har varit dåligt med klättring på sistone, mest för att jag har varit sjuk men en liten liten orsak har varit de här två tufsarna.
Först var tanken att vi bara skulle ha Frasse, den lilla svarta fegisen som kröp runt på golvet hemma hos familjen Spång.
Men så gick veckorna och de två syskonen var som oskiljaktiga och känslan av att bara ta hem en av dem kändes fel.

Så nu är vi ägare till två små katter som sover i knät så fort man sätter sig ner, som följer efter en som iglar utomhus, som vänder upp och ner på huset dygnets 24 timmar och som genererar oändligt mycket kärlek från mig.

Nästan för varmt

2012-01-01T12:38:00.006+01:00

Oskar på finfint problem, Hogen

Solen tittar fram och får mig att ta av mig mina långkalsonger, dibbla benvärmare, tjocka ullsockar, ullunderställströja, syntetväst, syntetjacka och min tjocka fleecebh.

Kanske har jag missbedömt vädret och temperaturen när Oskar ringde och frågade om jag ville hänga på och bouldra, men vanligtvis så brukar någon minusgrad och halvmolnigt innebära den klädseln för min del.

Skönt att komma ut och värmas av solen var det iallafall och lite konstig känsla att dagen innan nyår klättra i tunna byxor och fleecetröja.

Fingrarna värker ovant efter krimpandet och själen är lite lugnare.

Gott nytt år på er och massor av kärlek!

Nästan där

2011-12-20T14:06:00.003+01:00

Petter på Hamburgö veckan innan, lite kyligare förhållanden

Igår gick det upp för mig att det snart är jul, en lätt bisarr känsla att stå och pyssla med julklappar när vi precis varit ute och klättrat.

Häller i sol och för varmt med fleecetröja uppför Mallorol

vindstilla med vårkänsla i luften.

Underbart att få klättra rep men julkänslan har som sagt inte kommit än.

Såg några istappar som fryst till längst vägen till jobbet

så kanske kanske..

hur som helst,

God Jul på er och hoppas ni kommer ut i solen och får lite vårkänsla..

2011-11-17T11:37:00.004+01:00

Lina njuter av uppvärmningen i solen

Ibland känns det som mitt liv upprepar sig
resor till Indian Creek, till Yosemite
till Céüse, till Verdon
till Margalef.
Samma ställen under olika resor.

Tänker att vi kanske är tråkiga
som åker till samma ställen om och om igen
men kommer på varför det är samma destinationer som lockar mig.
Glädjen.

Det är det som jag suktar efter, glädjen över att klättra på vissa ställen.

Petter på bra försök på en 8a innan pumpen tar honom

Margalef är en av de ställena,
jag fullkomligt bubblar av glädje att klättra där
att testa för svåra leder
att trilla långt efter att ha satsat järnet till nästa grepp
att precis klara av att hålla ihop det till ankaret
frihet och lek.

Kanske är vi tråkiga men när jag leende säger till Petter för hundrade gången
-Duu.. jag ÄLSKAR Margalef.. att klättra sport på kalksten..
så vet jag att att det är det här jag vill göra.

Drar ner mössan och kryper ner under täcket
ett kallt hus välkomnade oss och jag funderar på när vi kan åka nästa gång.

Tack och hej..

2011-11-04T13:14:00.005+01:00

Solens strålar landar på mig när jag gör min morgonyoga
jag får en halvtimme med sol och känner att det finns hopp för dagen
de täta gråa molnen äter dock strax upp solen
och dropparna landar på vindrutan när jag åker till jobbet

Vi köpte en biljett till Barcelona och hoppas på att solen lyser där istället
fingrarna förbereder sig på pockets i Margalef och tufor i Rodellar
kan nästan inte vänta
prognosen över Spanien ser lite bättre ut än Brodalen.

Att komma hem

2011-10-31T10:38:00.001+01:00

Livi ser till att Jossan kommer över kanten vid ett höstigt Häller

Det är konstigt det där med att resa.
Flyga över dag och natt
vrida på dygnet och helt plötsligt vara hemma någon annanstans.

Att landa i Yosemite kändes som att komma hem
Camp 4 såg likadant ut, lukten den samma
nya klättrare i gamla skepnader
El Cap lika ståtlig, graniten välbekant

Utanför är det grått, det duggar
utsikten från köksfönstret ser likadant ut
lite mer höst än när vi åkte
Häller får fortfarande mitt hjärta att slå lite fortare
huden från Yosemite rullar av fingrarna
jag ömsar skinn från en resa som känns avlägsen

Det är skönt att komma hem
men förfäras lite över hur det andra hemma suddas ut så fort
Varför är vi så anpassningsbara?

Steck Salathé utan skrapsår

2011-10-20T21:49:00.005+02:00

Lite bökigt på repan innan The Narrows

Sista dagen i Dalen och vi har tre val på vår lista:
Nosen på en dag, West Face på El Cap eller Steck Salathé.
Det får bli Steck Salathé, en led som stått på min ticklist de senaste gångerna vi varit i Yosemite, men som bara inte blivit av.
Kanske av lite skräck för att se ut som ett paket köttfärs.
Eller för alla historier om folk som har fastnat i The Narrows, om de som har fått övernatta, eller som bara har haft allmän epik.

Starten på The Narrows

Det visar sig vara mycket bättre och roligare än jag hade kunnat gissat.
Mycket breda sprickor, många kaminer, men av den snälla varianten.
The Narrows var lite bökig att komma in i, men med en fin fistspricka för att komma in i den och sen ganska rymlig om man nu kan säga så om en squeeze kamin?
Fina grepp med jämna mellanrum att få hjälp av, rent av kul klättring!
Har man minsta förkärlek för breda sprickor så kan jag verkligen rekommendera att klättra den, inte alls så illa som alla historier vill ha det till.

Det är med sorg jag åker från Yosemite
inser att jag aldrig åkt härifrån utan att åka vidare till Indian Creek
nu är det hem till Bohuslän som gäller
känns lite bättre och får fjärilar i magen
dags att åka hem utan skrapsår

Vilodagar

2011-10-17T05:07:00.003+02:00

Det har blivit en hel del av den här varan

hänga i gräset på The Meadows och med lystna blickar längta tillbaka upp på El Cap

legat på stranden och solat

vilat

låtit infektionen i foten lägga sig.

I morgon är vår sista klätterdag

om värktabletterna gör sitt jobb så blir det en tur upp på Steck Salathé med Petter

Si så där 10 repor kamin/offwidths av 17 möjliga

Blir en bra sista dag

så kan jag åka hem och slicka såren

Ta några till vilodagar

och längta tillbaka innan jag har landat på Landvetter

Snut, så var Nosen slut

2011-10-15T21:01:00.007+02:00

Hanna-Kajsa på stand efter Changing Corner

-Mikey, do you know if it´s gone rain today, those clouds doesn´t look to good..?

- No, thats no rainclouds and there hasn´t been anything about rain on the forecast..

Hanna-Kajsa har nöjt gett sig iväg på Changing Corner och aidar på som en gudinna när regndropparna börjar singla ner i ansiktet på mig.

-Regnar det kommer det från HK med en viss oro i rösten.

-Eh.. nej då, tror inte det fortsätt du..

Blöt Hanna-Kajsa snart på stand innan bultstegen

Till slut kan jag varken övertyga mig själv eller HK om att det inte regnar, de droppar som kommer rinnandes från toppen landar med jämna mellanrum på miss Piggy och ljudet påminner om en bongotrumma.

Utsikten är borta och vi befinner oss mitt i regnetmolnet, sakta men säkert klättrandes uppåt. Det tar tid och ett par regnbyxor hade inte gjort saken sämre. Vet inte riktigt vad vi tänkte när vi bara packade ner varsin regnjacka. Väderprognosen såg strålande ut? Det regnar aldrig i Kalifornien?

Vi kommer upp i mörkret, pissblöta och ganska hungriga, glada över att äntligen stå på toppen efter ha släpat Miss Piggy de sista 40 metrarna över slutsvaet.

Lusten att knata ner i 5 h är inte överhängande så vi joggar runt på toppen för att hitta två bra sovplatser, skjuta upp problemet till morgondagen känns helt rätt.

Helt rätt tills vi packar upp våra blöta dunsovsäckar ur Miss Piggy och inser att alternativet att sova i en blöt sovsäck för att gå upp i morgon bitti och ta på oss våra pissblöta kläder för att sen gå i 5h inte är mycket roligare.

Två blöta dårliga arslen..

-Vi är två dårliga arslen säger vi till varandra på finlandssvenska, refererande till Ollies översättning av bad asses, skrattar och fortsätter ut i regnet och mörkret.

Vi har två bördor att släpa på, Miss Piggy, som är stor, otymplig och svajjig, men med höftbälte eller Chain of Pain som är vår utrustningslinga med allt skrot samt ett blött rep; obekvämt och blodstypande till armarna men lättare och kompakt.

Vid två tiden på natten snubblar vi in i camp 4, illaluktande efter tre dagars svett och fortfarande pissblöta stupar vi ner i drömmarnas värld i torra sovsäckar.

Snapp, Nosen dag två

2011-10-13T21:09:00.008+02:00

Hanna-Kajsa på bultstegen på väg till Bootflake

-What time is it?

-Oh, shit, it´s six o´clock.. our alarm hasn´t done of..

Engelsmännen som har legat och fist ovanför mitt ansikte hela i sin porta skulle gå upp vid fem, men deras alarm funkade tydligen inte.

Inte bra, det betyder köbildning idag igen..

Min fötter vill inte vara med, mitt hål mellan tårna har blivit inflammerat och foten ser ut som en golfboll. Att ha på sig klätterskorna känns outhärdligt.

Vi tittar på varandra och Hanna-Kajsa säger snällt att det är helt ok om jag vill vända.

Jag tar några av vårt starka värktabletter, tänker att det bara är smärta och konstaterar att jag är inte typen som vänder.

Att få äta Texasflake till frukost istället för tänkta efterrätten igår gjorde iallafall att vi kom igång ordentligt, och ja.. jag klippte kycklingbulten..

Kiwikille på Kingswingen

Jag såg fram emot The Kingswing från Bootflake med blandad förtjusning, Petter gjorde den förra gången vi var här och när vi gjorde Nosen på en dag klättrade vi Jardintraverse så det pirrar lite i magen.

Jag svingar mig fram och tillbaka, springer längst klippan men får inte till det på första försöken.

-HK, jag tror jag måste ner lite, lite, lite till.. jag saknar typ tre meter...

Det är innan jag inser att jag faktiskt måste kravla lite på klippan i det horisontala läget för att komma åt det magiska greppet som ska ta mig över till andra sidan.

Jag kravlar, sprattlar med fötterna på klippan och kommer äntligen över och hör tutandet från The Meadows.

Jag tackar och bockar inte utan fortsätter uppåt, för att kiwigrabbarna som gör nosen på en dag ska ha en chans att få komma förbi.

HK på väg upp under the Great Roof

Vid Camp 4 är det rena rama festen, våra två engelsmän har bestämt sig att stanna där, plus tre amerikaner. 5 personer är mer än tillräckligt på Camp 4, 7 skulle vara en katastrof, så vi har inte så mycket val.

Jag fortsätter upp, leapfroggandes röd och gul C3:a och när HK ska rensa så kommer det en lång harrang ut ur henne som inte passar sig i skrift här. Kontentan var att hon inte ville vara här och gärna ville fira ner.

Vi har inte direkt förberett oss enligt McNamaras rekomendation och HK:s tre replängder med aidträning hemma hade inte direkt innehållit traversrensning i mörkret och med lätt blodsockerfall.

Det är inte så mycket jag kunde göra förutom att slå dövörat till, ge henne en stor kram när hon kom till stand och fortsätta upp i mörkret.

Väl uppe på sitt liggunderlag på Camp 5, med en vinflaska i handen och sin nyöppnade kalla lasange på burk så såg hon lika nöjd ut igen. Dags för att få lite sömn!

Snipp, Nosen dag ett..

2011-10-11T21:06:00.007+02:00

Hanna-Kajsa bekantar sig med hur Miss Piggy ska hissas

-Hanna, jag får inte komma upp till standplatsen...

-..jag får hänga här och vänta lite...

Det är lite av ett krig att få klättra Nosen, klättrare från alla länder slåss om att få börja klättra varje dag och mer än två replag som startar varje dag är svårt att få till, dels för sovplatser men även för att det går för långsamt. Det betyder visserligen inte att inte fem replag försöker starta samtidigt.

Engelsmännen innan oss gick upp vid 03.00 för att vara säkra på att vara före oss och men tyvärr är de inte så snabba som vi har hoppats på.

Dagen börjar komma runt hörnet på El Cap och Hanna-Kajsa får inte komma upp till standplatsen för dem.

Ett krig där den som är först bestämmer.

Dagen går sin gång och vi finner oss i att vara nr 2 på väg upp mot toppen, det är ingen idé att stressa, då vi flera gånger får vänta för att få komma upp till standplatserna.

Gissar att för åtminstone en av grabbarna framför oss så är det att få klättra Nosen en livsdröm som håller på att förverkligas och han är stressad och njuter inte särskilt mycket av att vara här.

Stressen över att inte komma upp till den planerade sovplatsen, att inte vara tillräckligt snabb, över att maten eller vattnet ska ta slut, över att man inte ska klara det.

Har läst någonstans att ca 60% som börjar på Nosen vänder och gissar att det stämmer.

Mest tror jag det är för att de inte känner sig bekväma med att vara högt uppe i väggen och tillräckligt motiverade med att slita.

För att klättra storvägg är att slita.

Vår delade sovplats, El Cap Tower

Det är någonting som som jag visste att HK är bra på, att slita och det visar sig vara rätt.

Klättringen är tung och ovan, viljan att friklättra sliter i kroppen och vi gör så gott vi kan med den saken, men med en bastkjol till rack så är det svårt. Att dra i säkringar känns som tabu, men det släpper.

Selen tyngs ner av trippel uppsättning av nästan alla säkringar, kortslingor, massa extra karbiner, skruvkarbiner, hissrepet,vanliga skor, jumars, stegar och protraxionen.

Men vi klarar oss bra, skrattar och rör oss uppåt.

Vi kommer upp till El Cap Tower och HK promenerar lugnt runt på hyllan när vi försöker komma i ordning för natten och utan att tveka lägger hon sig ytterst på den bit av hyllan vi får dela på efter att engelsmännen har slagit upp sin porta mitt på hyllan så tanken att få sträcka ut sig ödelades och vi får ligga i bredd.

Efter en liten flaska vin och chokladpudding efter sedvanlig kall -ravioli-på-burk-middag är vi mer inne på fnittrandet och det är dags för att sova.

Att få stryk

2011-10-04T23:30:00.004+02:00

HK på väg ner från Higher Cathedral i sista ljuset

-Jag ska sälja klättergrejerna..

...sälja dem och köpa kiteutrustning istället..

Jag hör Hanna-Kajsa mumla ur kaminen, blandat med lite stånkande, stönande och skrapet från ryggsäcken.

-She´s not to happy is she?

Amerikanen som jag delar standplats med verkar ha ett ett gott öra för språk, även om HK:s mumlande nog är universiellt.

Vi är uppe på Northeast Buttress på Higher Cathedral, startat sent på dagen, gått 2h i anmarsch och klättrat de 6 första replängderna simultant. Rört oss snabbt bland handjam och fina sprickor, blockig men lätt terräng.

Så fastnade vi i kaminreporna och de bökiga breda sprickorna.

Det går långsamt och skrapmärkerna från squeezekaminen på Half Dome känns på ryggen och valet med korta shorts känns inte helt genomtänkt.

Petter har sagt att han tycker det är sexigt med jamsår, undrar om han tycker det om skrapade knän med?

Vi kommer upp innan solen går ner och snubblar ner i mörkret bland snår och rasbranter, ännu en dag med för lite vatten och mat.

A full body workout som det stod i föraren, ännu en dag med stryk.

Tre timmar senare snubblar vi in i camp 4 där Ollie och Adrian har lagat mat till oss, somnar innan huvudet har landat på kudden och slipper känna hur alla muskler värker.

- Det är hårt här va?

HK ser på mig över frukostbordet för att få en bekräftelse på att jag med tycker att Yosmite är hårt.

-Ja, det går ju att göra det lätt, klättra en repors utan anmarsch...

- Jo, men det är ju inte därför vi är här..?

När vi hämtar Stefan och Petter på morgonen så verkar det som de har fått ett släng av stryk de med på sitt försök att klättra Zodiac fritt.

Det är nog så, det är inte för att ha det lätt som vi är här i Yosemite, det är för att vi vill ha lite stryk. Det tål vi.

Även om HK mumlar om att hon ska sälja sina klättergrejer och köpa kiteutrustning med jämna mellanrum.

Half Dome, från mörker till mörker

2011-10-01T22:03:00.007+02:00

Vyn som möter en på morgonen från I-120

-Left or right?

Två pannlampor lyser ner på mig från ovan, det ser ut som de är oändligt långt bort, men jag vet att de bara är en replängd bort.

En replängd bort och på toppen av Half Dome.

-You go right there and then back left, go Hanna!

Jag och Hanna-Kajsa rullade in i Yosemite tidigt på morgonen fyra dagar tidigare, stannade bilen och ylade rakt ut, jag av glädje att vara tillbaka. HK blev väldigt tyst när vi åkte förbi El Cap men fick några dagar på sig att förhoppningsvis lära känna klippan lite innan vi packade väskan för att gå upp till Half Dome.

HK följer innan de många kamin reporna

En lång promenad upp för Death Slabs, som inte alls är så mycket death, förutom för våra lårmuskler, för oss upp till klippan i mörker på kvällen.

Besviken tittar jag upp och ser fasta rep uppför starten, men det kompenseras av en brasa och två trevliga grabbar.

Vi har en lång dag framför oss och vi börjar klättra i mörkret vid fem på morgonen samtidigt som grabbarna börja jumarera. De försvinner upp i mörkret som fallande stjärnor i omvänd bana.

Det är konstigt det där med att klättra i mörker. På morgonen så är det nästan skönt, innesluten i min egen lilla bubbla av ljus. Det enda jag ser är nästa ställe jag ska sätta handen eller foten, fokus är bara på de närmsta flytten och världen runt omkring mig finns inte.

Vi klättrar på bra, klättrar lite simultant och lite shortfixing och vi är ifatt grabbarna. En liten önskan om att försöka klättra allt i fritt övergår med tröttheten från anmarschen i kroppen till att vilja ha en bra dag och komma upp innan mörkret.

Vi klättrar det mesta i fritt och lägger ner planerna om att andremannen skulle jumarera när vi inser att det går väldigt mycket fortare att båda klättrar. Dessutom är det mycket roligare.

HK på väg upp till Big Sandy Ledge

Dagen går och det känns aldrig som det är läge att försöka passera grabbarna. Vi är konstant ifatt dem, men har svårt med där där; vi-är-bara-lite-snabbare-än-er-och-därför-ska-vi-få-passera..

Vi pitchar istället resten av dagen, men har det bra och känner hur kroppen börjar bli trött. I takt med att vi kommer högre och högre så ökar även svårigheterna på replängderna och orken att friklättra minskar.

Toppen ser så nära ut, men det tar tid och när vi kommer upp till Thank God Ledge så är det ett trevlig avbrott.

Kommer ihåg att jag var livrädd när jag följde Petter på den här replängden när vi gjorde den förra gången. Nu njuter jag och väljer det krypande alternativet. Att gå över vågar jag inte och att hangla som många gör känns inte heller bra, så jag kryper på alla fyra, sakta men säkert över.

HK fick nog samma upplevelse som jag förra gången och jag hör henne mumla för sig själv när mörkret faller över henne.

Thank God Ledge i sista solen

Vi är två repländer från toppen och vi följer spåren av grabbarnas pannlampor, med guidning den sista biten.

First right and then left, det är som ett tyst mantra för mig.

Så långt bort, men ändå så nära.

Mörkret känns mörkare och 23 repländer känns i kroppen men vi sprintar upp på toppen nästan 15 h tröttare.

High Five Hanna-Kajsa, nu börjar nerstigningen..

Resfeber

2011-09-15T08:54:00.002+02:00

Det regnar, massor.
Måste vara den värsta hösten på länge.
Det är allt för kort tid till vår USA resa och någon mängdträning inför resan har det inte blivit att tala om.
Massor regn och massor jobb.
Vi får ta det som det kommer helt enkelt.

Det vi däremot har hunnit med är en sväng till Hallinden för att förfina hissningsteknikerna för Hanna-Kajsa.
Hon klarade det galant och jag fick åka hissäck, inte varje dag man får det.
Nu vill jag bara till USA, få stå under El Cap och blicka uppåt.
Börja klättra, och fortsätta, och fortsätta.
Nu.

Som det ska vara

2011-08-31T23:32:00.004+02:00

Petter på en välkänd spricka..

Det har regnat lite för mycket nu i det sista
det är ju NU jag vill klättra
nu när luften börjar bli krispig
och klätterlusten kommit tillbaka

Har haft några fina kvällspass efter jobbet
klippan är sval och friktionen som den ska
solen står lågt och värmer precis lagom
kroppen bubblar av lycka

Börjar ladda för USA
men då får det allt sluta regna
och solen får ta över
för lite mer lycka
höstlycka

Döden gör sig påmind

2011-08-24T09:03:00.003+02:00

Den överfaller mig bakifrån helt oväntat,
Sorgen.
kastar sig över mig
och sliter bort det skal jag byggt upp
drar mig ner på djupet
lämnar mig blottad
utan möjlighet att kunna andas

Ligger där en stund innan
jag samlar ihop det som ska vara jag
och börjar försiktigt andas igen.
Men det svarta ljuset från sorgen
lyser genom skarvarna på mitt skal
som helt plötsligt känns för litet.

Spontanresa till Frankrike

2011-08-22T11:21:00.005+02:00

Petter är glad och i sitt rätta jag, Verdon

-Jag vill bara klättra..

Kollar YR. Bohuslän regn hela veckan. Oslo regn hela veckan. Västervik regn hela veckan. Stavanger regn hela veckan.

Min blivande mans röst är som ett eko i mitt huvud. Han har en veckas ledighet och jag har massor jobb, men kanske kan få ledigt en dag eller två och föreslog att vi skulle hitta på någonting. Kanske paddla och sova över någonstans.
Petter låter som en treåring som blivit av med sin leksak i sandlådan och jag ser framför mig en lång vecka i regn i Bohuslän med en sur Petter.

Han är rolig han Petter, just när det kommer till behovet att få klättra så är det som en treårings behov. Får han inte klättra så blir han rastlös, med en växande irritation och orationellt betendee, han som annars är rationell.

Kollar YR igen. Nice, sol och 28 grader hela veckan. Kollar Norwegian, det går ett billigt flyg imorgon bitti. Börjar ringa runt. Ettrigt och målmedvetet.

Céüse, kanske bästa klippan i världen?

Kanske en av min sämre och bättre egenskaper, när jag vill någonting så vill jag det och ger mig inte i första taget. Många samtal senare och packning, organiserande och mailande så kunde jag se fram emot några fina dagar med en glad Petter.

Verdon är sig likt, gamarna seglar på uppåtvindarna, hängpilarna skuggar tältet, klippan är lika grå och vacker, tårna får lika mycket stryk och sannorlikheten att man firar ner på fel ställe är lika stor. Vackert. Stort.

Även Céüse var sig likt, ännu en gång kom kommentaren; det här måste vara den bästa sportklippan i världen! Lika mycket folk som trängs vid Super Mickey, den stigande solen på morgonen, siestan i skuggan mitt på dagen, det nervösa pillandet efter det perfekta hålet, balanserandet för att hålla sig kvar på klippan, det extra andetagen för att kunna slappna av för att hitta viloposition, segelflygen, utsikten.

Jag är ledsen Perra att jag tänjde på alla gränser som fanns för att få komma iväg, men tackar dig för fem fina dagar i Frankrike, Axel för att du kunde jobba på tisdagen, Jonas att du kunde jobba torsdag,fredag och lördagen och Janne för att du kunde ta min kursdag på lördagen!

Tillsammans

2011-08-12T11:22:00.005+02:00

High five för Linda och Brolle som lärde sig vad det betyder att vara ett replag

Underbar och rolig dag igår på Skälefjäll tillsammans med Jonas Paulsson. Hade tänkte att åka till Hallinden själv för att clogga och jumarera, lite Yosemite träning helt enkelt, när det pep till i telefonen. Gick inte att motstå.

Har fått frågan hela sommaren om jag fått klättrat mycket. Får svara ärligt varje gång; Nä du, knappt nått alls, jag är inte ens intresserad av att klättra på sommaren. Alltid fått en förvånad min till svars. Men i takt med att temperaturen sjunker så ökar mitt klättersug. Nu vill jag bara klättra.

Jag och Jonas diskuterade två intressanta saker igår medan solen värmde våra ryggar på stora stenen vid Skälefjäll efter en fin klätterdag.
Det ena var varför soloklättring upprör så många människor, och det andra var att känslan av att vara två.

När jag började klättra så var en stor del av klättringen för mig att vara 2 stycken i ett replag. Känslan av att sitta på toppen av den led man lett upp och säkra upp sin andreman. Lite trött och stolt. Se leendet på den andra när toppen närmade sig. Gemenskapen och banden som blir mellan två när man blir rädd, glad, arg eller ledsen, allt beroende på hur klättringen gick under dagen. Att vara ute tillsammans. Att klättra tillsammans.

För min del så är det inte så ofta det händer längre och fler med mig känns det som. Det åker upp topprep på den tilltänkta leden, eller så får den andre rensa leden för att båda vill leda. Nu så är det effektivitet som gäller och det är sällan som jag följer om det bara är en vanlig kort replängd. Det känns som fokusen har ändrats till den mer egoistiska sidan av klättringen. Fokusering på jaget och prestationen. Den egna upplevelsen istället för den delade.

Kanske därför jag tycker om att klättra långturer så mycket. Känslan av att vara ett replag ute på äventyr. Klättring tillsammans. Det krävs två för att komma upp och det är en upplevelse som man delar. Blev så glad när jag såg ett norsk replag göra En liten bit granit och fortsättningen på Hassan Chop i två replängder med stand ovanför En liten bit granit. Tänker att det finns hopp om replagstraditionen.

Kärlek och dans

2011-08-08T21:28:00.002+02:00

Maja och Stefan ska snart säga ja...

Sitter och dinglar med benen uppe på kanten vid Sjöhäller

solen håller på att gå ner och den dansar med molnen

det skiftar i guld som övergår till rosa

vattnet är spegelblankt

världen är tyst

Det har varit en fin dag

jag och Oskar har lekt

fått smisk på Sjöhäller

åkt och badat vid en tom badplats

ätit middag

sovit middag på Oskar och Hildes soffa

ätit björnbärspaj

och nu sitter jag och dinglar med benen med två liter nyplockade blåbär.

Det har varit så mycket glädje och kärlek i det sista

underbara systrarna Mia och Petra och syskonbarn Tilia på besök

fin klätterdag med Simon och Ingelin

soldag med bästa Loti på besök från Frankrike

Maja och Stefans bröllop med dans in till morgontimmarna

med underbara människor som gav massa energi och inspiration

Åsa med familj på besök

höstenluften som börjar komma

Hanna-Kajsa och jag som ska köpa biljett till USA

Ser ut över det spegelblanka vattnet

och åker med ett leende hem till torpet

Tack världen för att du är så fin!

Med brinnande fackla uppåt.

2011-07-29T12:53:00.003+02:00

Bästa utsikten över Baugen

Vi vaknar helt färdiga efter den låånga dagen på Blåmannen. Kroppen värker, lederna vill inte riktigt vara med. Såren på fingrar och händer värker. Fötterna är ömma. Ögonen vill bara sova mer.

Om vi ska få gjort något de två sista dagarna så är det nu det ska ske. Så vi packar väskan. Tar bussen ut till Grötfjord, avverkar anmarschen upp till Holländarehyttan, försöker sova bland alla inkommande gäster mitt i natten, går ner på snön till insteget, snör på oss skorna, klättrar Thanatos i skiftande väder.
Första replängden klättrar Hilde fel, andra replängden regnar det på mig när jag förskräckt förbannar vårt extremt slimmade rack, den tredje replängden är tyvärr blöt, men på det fjärde händer det.

Spanar upp mot Thanatos på Baugen

Jamhandskarna är tejpade, motivationen har ökar och jag sneglar upp mot den spricka som jag hört så mycket historier om. Ser hur den ringlar sig som en orm uppför den lätt överhängande skölden.
Jag ger mig iväg, lite för koncentrerad men det släpper när jag får börja kämpa. I ledbeskrivningen står det nått om hand/fistjam och jag har en bild hur det ska se ut. Den stämmer inte med verkligheten.

Vi har slimmat racket för vi trodde inte vi skulle få klättrat nått, YR sa regn och vi tog med 2 blå, 2 gula (ifall det skulle bli Thanatos) och en av varje av de resterande och ett minimerat kilset då vi råkat bli av med 4 kilar.
Jag letar efter fistsprickan men hittar den inte, istället så har jag tighta handjam i en flärad spricka. Desperat letar jag efter den röda eller gröna som vi lämnade kvar på sängen.

Jamhandskarna går sönder, korvar sig mitt på handen, men jag har inte tid att fixa det, inte tid att släppa en hand för att riva av dem. Jammar mig desperat upp och lyckas med nöd och näppe komma upp de sista metrarna innan stand då pumpen har spridit sig i hela kroppen.
Kravlar upp till nästa hylla och skriker glatt; Lägg av!
Hanna-Thanatos 1-0, tack för att du inte vände på facklan.

Ta den natt som kom

2011-07-22T16:43:00.001+02:00

Hilde och Björn-Eivind väntar på finväder

Den är stor, mäktig och vacker.
Brant, spetsig med så många fina linjer att välja mellan.
Den har legat inbäddad i ett tjockt moln mest hela tiden sen vi kom, men några glimtar har vi fått.
Vi har varit uppe vid väggen en gång och nästan blivit överväldigade av den.

Duggregnet landar på tältduken där vi ligger under Blåmannen eller Store Blåmann som norrmännen envisas att säga.
Vi ligger och väntar på att dimman ska lätta, duggregnet ska sluta så att vi kan få komma upp och börja klättra på den led vi väntat på; Ultima Thule. Vi vill friklättra, kanske ett mål lite högt satt, men vågar man inte satsa så får man inga svar.

Hilde och Björn-Eivind på väg upp till Store Blåmann, Ultima Thule går i skiftet mellan mörk och ljust i vänster kant

Planen är att klättra på natten för att få den underbara midnattssolen att värma oss lite. Det är kallt uppe vid väggen i skuggan. Snön kyler och utandningsluften kondenseras.
Vi försöker få lite sömn innan vi går upp för att kompensera för den stundande vakna natten, men det går inte riktigt och rastlösheten tar över.

Prognosen säger klart och jag tänker att man får findagar eller nätter tilldelade till sig. Tar man inte vara på dem så är de borta för alltid.
Vår dag på Storpillaren var en sån dag, ett uppehåll som var för oss.

Det här är en till sån natt som vi måste ta, det ska bli sämre väder igen och Björn-Eivind som är med för att ta bilder ska åka hem dagen efter. Vi har mindre än ett dygn på oss.
Den första replängden är som att simma i en flod och friklättra kruxet på leden (8) är helt otänkbart, så det blir för Hilde att aida upp.
Hon sliter och blir blöt men solen kommer runt molnen och ger ett magiskt ljus.

Hilde strax efter traversen på 3:e repl, njutandes av solen

Vi får köra fast det är blött på sina ställen, lite tråkigt då vi hade hoppats på att få ett seriöst försök på att få friklättra. Vi försöker hålla motivationen uppe trots att det är blött, trillar på andra replängden (7-) som ska vara den lättaste då fötterna är täckta av blött mojs.

Utsikten är enastående och det går inte annat än att le. Det är mitt i natten redan och vi klättrar i full sol, himlen är klarblå och molnen som har rumsterat runt toppen i flera dagar är som bortblåsta. Inte ett enda så långt ögat kan nå.

Hilde smyger uppför 3:e replängden (7) och det börjar kännas som vår natt, förutom min mage som inte vill vara med. Misstänker vattenpåfyllet vid insteget men vet inte vad det är som ger mig en känsla av att vilja spy. Inte akut, men som en svart skugga som följer efter.

Hilde följer på 4:e repl.

Vi delar upp den 3:e replängden i två efter rekommendation från Magnus och nästa (7+/8-) är min. Superfin klättring och helt plötsligt står jag på cruxet.
Tunna, grunda fingerslots. Ser hur jag ska göra för att det ska gå vägen.
Jag ska bara få upp foten där. På det där bra fotsteget.
Pumpen kommer smygandes och jag försöker. Backar ner igen. Provar igen.
Ger allt jag har, men det är inte tillräckligt, jag hänger i repet och tittar upp. Björn-Eivind ler och jag ger allt ännu en gång, den här gången med lite bättre resultat.
Om jag bara hade tagit i liiite till hade det gått tänker jag på standplatsen. men vet innerst inne att jag gav allt och att jag inte hade lite till att ge.

Natten går och Hilde gör en hjälteinsats på repl. 5 (8-), hon slinter av på cruxet med foten, emn gör det på direkten efter och sliter sig upp i det blöta diedret ivrigt påhejjad av BE som hänger med kameran i högsta hugg. Jag provar att följa i god stil, men är för trött och inte lika motiverad som Hilde att jobba mig förbi alla blöta fingerjam.
Tittar upp på nästa replängd som med är blöt (8-) och musten går ur mig.
-Hilde???
- Ja, det kan jag..

Hon rackar upp och ger sig i väg, friklättrandes det som går och tar sig med varierande aidtekniker förbi det som är för blött. Funderar på att stoppa fingrarna i halsen för att slippa känslan av illamåendet, men är inte så lockad av det. Antagligen för att det inte skulle komma upp så mycket. En halv powerbar och några bitar av powerbar blocks är allt som finns i magen. Mer ville den inte ta emot.

Den sista repländen är min och jag gläder mig, har läst att den är bökig och att man gärna skulle vilja ha en camalot #4. BE säger att det inte stämmer och jag blir nästan lite nedstämd, hade sett fram emot lite kroppsklättring till motsats till de tunna diedrerna som dominerat leden hitills.

Lite bökigt är det, lite blött, många handjam och lite bred klättring (men verkligen fint utan #4) och med repdrag står jag äntligen på toppen. Det är mitt på dagen och ögonen börjar ge vika.
Det var den här natten vi fick, sen kom regnet igen. När vi sent omsider får krypa ner mellan lakanen i bergshuset hemma hos Magnus och Thomas så somnar jag innan ögonlocken har fallit på plats.

Resfeber

2011-07-14T22:56:00.014+02:00

Någon annan har väntat i Uddevalla

Det är en speciell känsla som infinner sig när jag är på resa
först så slår resfebern till
nu på senare år så slår den nästan knockout på mig
sen kommer lugnet
så fort jag tagit första steget på resan så blir jag lugn
sätter mig ner och tittar på folk
följer med i strömmen

Det är en speciell känsla att resa
imorgon börjar förhoppningsvis vår resa mot blå himmel
granit och klättring på Ultima Thule.
Det är lite så det känns nu, lite resfeber
men sen kommer lugnet.

Blå himmel på Blåmannen?

2011-07-07T12:26:00.005+02:00

Engla försöker svalka sig lite

Tiden går fort
fick besök av syster Tuva, Simen och Engla
Engla fyllde 5 år precis
tiden går allt för fort
det är så uppenbart när tiden mäts med ett liv som växer.
Underbart att få träffa dem och få lite av den energi som fanns som barn

Katrin och Jon i allt för varmt klätterväder

Tiden går fort
Kommer hem från jobbet
åker ut till Hamburgö för att träffa Katrin och Jon
klättrar ytterst lite
badar i havet
äter god middag med vin
öppnar fönsterna på vid gavel och somnar snabbt

Kommer hem från jobbet
cyklar för att hälsa på Oskar som köpt hus på andra sidan kullen
stannar och plockar massor hallon
husesyn hos Oskar
vi cyklar och badar i havet
klockan är tio, himlen färgas röd och det är fortfarande varmt
torkar på de ljumma granithällarna
cyklar hemåt
stannar och plockar massa smultron

Imorgon åker jag och Hilde till Tromsö och hoppas YR inte har rätt så vi kan få klättra lite på Blåmannen.

2011-07-04T12:27:00.001+02:00

Vågakallen har mössa, fönstret från fiskehuset hos Emma

Lofoten,
smakar på mina minnen från alla turer till Lofoten
de flesta är söta
kryddiga
saltstänkta
men några är bittra

Petter och Oskar står redo för vår 23h bilfärd mot norr när jag dyblöt kom hem från att ha hållit en grundkurs i regn.
Bilen är packad, maten är inköpt, bensinen fylld, det är bara jag som saknas och lite mer av det som jag borde ha haft med mig. Hilde flyger upp om några dagar.

-Äsch, jag glömde att ta med mig min nya fina ullunderställströja från Houdini... vi har inte hunnit långt, men tillräckligt för att inte vända.
-Oj då, glömde nog hjälmen med.. ja ja..
-Åh, ja.. vindjackan ligger kvar i andra bilen..
- nej.., vattensystemet, jag som hatar att ha vanliga vattenflaskor i ryggsäcken när jag klättrar
-åh, helvete.. selen... inte bra det här..

Vi kommer närmare och mitt hjärta bankar fortare och fortare. Lofoten är magiskt och jag är kär, den välkända siluetten av Presten, bergen som fortsätter ut mot Å inhöljda i moln, det turkosa havet, vita stranden, Henningsvear.
Det smakar sött.

Arild Meyer, the man, the myth, the legend, Mr Lofoten smyger upp för Tromsöexpressen.

Som tur är så var Helen och Jonas barmhärtiga nog att låna ut ett helt kit av nödvändiga saker för en klätteresa; hjälm, sele, vindjacka och vattensystem.
Petter och Oskar drar till Freya första dagen och jag ringer Arild, Mr Lofoten och min lärare när vi gick på Lofotens Folkehöyskole.
- Hallå Arild, det är Hanna Mellin..
- Nemän HEJ, det var inte igår..
- Vill du klättra Vestpillaren imorgon?
- JA! Har egentligen ett byggprojekt som jag borde göra så jag vill väldigt gärna komma ut och klättra.

Vädret ser dock inte så lovande ut och vi bränner av Tromsö expressen på en timme innan Arild packar ihop och återgår till sitt byggprojekt. Är så taggad på att klättra så att jag håller på att skaka av klippan. Jag skojar inte.
Arild, som nu har hunnit fylla 62 och alltid är lika taggad på att klättra, kommer med sin karaktäristiska härmning av svenska; Lugna ner dig..
Sjukt inspirerande att få komma ut med Arild, så vill jag bli när jag är 62!

Vädret är dock inte lika inspirerande, duggregn och 10 grader.
I tre dagar.
Gamla minnen om frustration om väntan på bra väder, för att inte tala om nutid.
YR säger sol, himlen nåt annat.
Det smakar bittert.

Jag försöker hitta säkringar till traversen på Korståget

Hilde kommer med finvädret, iallafall klätterbart väder och klätterivern slår nästan över.
Vi får två superfina dagar på Presten och en fin uppvärming till Storpillaren som är vårt stora mål.
Korståget går som ett tåg, vi smyger uppför sva och jag blir påmind om hur sjukt bra friktionen är här. Makalöst!
Så på fötterna så går det bra, du har klarat det här i dina gamla 5.10 Diamond för 9 år sen, det klarar du. Stå på föttena!
Det är som ett mantra när jag följer Hilde på Korstågets cruxrepa, svadrottning är vad hon är Hilde. Dessutom modig när hon skippar förarens rekommendation att gå ut höger till taket för säkring utan ränner rakt upp istället. Alltid lika imponerad över hennes svaklättringsmod. Ge mig någonting brett och bökigt, det kommer jag alltid uppför och njuter tom, men det här skrämmer skiter ur mig. Konstigt.

När vädret ser ostabilt ut nästa dag så satsar vi på Vestpillaren och jag har glömt bort hur fin den leden är. Fin granit, fina sprickor, långa repor (vi gjorde den i 7 istället för 10), utsikten och framför allt underbar klättring.
Det börjar dugga på mig när jag drar ihop 6:an och 7:an, vi blir inneslutna i molnen och jag får en tanke i bakhuvudet på en gång.
Slutsvaet.
Inte någonting jag vill göra om, klättra slutsvaet med repdrag i regn men det gick.

Det smakar sött och stänk av salt.
Mitt hjärta bankar för Lofoten.

Lofotenklättring, Storpillaren

2011-07-01T12:18:00.002+02:00

Petter och Oskar spanar in sin linje på Storpillaren

"This is a climb you won't tell your parents about. Some very good and physical pitches on the pillar, but surrounded by deadly climbing and scrambling both on the approach and in particular on the last two pitches. The arete layback on pitch 15 is neither protected nor trivial. Do not trend leftwards on the last grass pitch. The correct way up (slightly to the right of the pillar)is just a little bit more solid though, according to locals. The descent is long and slightly less dangerous than the approach... I do not recommend this route - it is dangerous."

Hilde läser kommentarerna på vårt utdrag från Rockfaxs ledbeskrivning över Storpillaren när vi trötta sakta tar oss utåt i Djupfjorden. Mot vila och rödvin.
Benen vill knappt bära mig efter anspänningarna från gräsbackarna på nedstigningen. Jag har gått returen en gång tidigare, då med Mathias och Petter för 8 år sen, då kändes det inte så här skräckinjagande att gå ner eller upp för den delen heller. Antar att min känsla för att springa i branta gräsbackar inte är lika fingertoppskänslig längre. Närmare som en elefant i ett glashus.

-Fan, vad bra vi är Hilde!
Vi klarade det, slant inte på anmarschen, klarade att klättra alla repor i fritt och överlevde nedstigningen. Ledsen att jag är en sån kyckling när det gäller att gå nerför i gräsbacke...
Leendet sprider sig är vi går längst vägen tillbaka till campen, midnattssolen färgar världen orange och värmer trots att timmen är sen.
En high-five och jag ser att Hilde har det lika bra som jag.

Oskar följer på Genus Locy medans jag kämpar mig uppåt från storhyllan

Vi har haft en underbar lugn dag på Storpillaren, lyckats fria alla repor i ett svep, vi är lyckliga men trötta och Hilde börjar med; ett skepp kommer lastat med rosmarinmarinerade lammkotletter... drömmen om god mat hägrar, de torra mackorna med jordnötssmör klibbandes i gomen har inte riktigt mättat under dagen.
Vi stapplar in mot tälten, dricker lite rödvin, trycker pastaresterna och stupar i säng, en fin dag i bergen.
När vi vaknar så är det inte länge innan dropparna smattrar mot tältduken och tid för ihoppackning och lyxfrukost hos Emma och Kristin erbjuds.

Storpillaren är inte alls så illa som kommentaren på Rocksfax anger även om jag måste erkänna att när jag stog där mitt på svat på repl.16 så önskade jag innerligt att det satt en bult mitt framför näsan.
Hilde som startade sin klätterdag med knappt ha sovit och vridit sig i magsmärtor spyr två gånger innan vi börjar klättra.
-Vi går in och ser hur det går kommer det från en sammanbiten Hilde på morgonen.
-Vi ser hur get går, kanske du får ta lite mer ansvar och leda lite mer säger Hilde bland buskarna.
-Vi klättrar upp till Storhyllan så ser vi hur det går, säger Hilde vid insteget

Tanken på att gå ner samma väg som vi gick upp finns inte i min vildaste fantasi och jag blir glad när Hilde verkar med på att fortsätta uppåt. Dagen flyter på, fin klippkvalité med sjukt bra friktion. Jag får replängden från Storhyllan och sliter, blir pumpad, önskar att jag hade mina fina gula jamhandskar men kommer till slut upp helt färdig.
Timmarna går och metrarna kvar blir färre. Vi har en fin dag, utsikten är enastående, fikar på standplatserna och Hilde ser ut att må bättre. Vi är nästan uppe, nu ska vi bara upp de två sista replängderna.

- Har du lust att ta den här replängden säger Hilde och undviker att titta uppåt mot pinnakeln och svat.
Det finns inte så många andra svar än nej, men det är klart att jag gör.
-Om det inte känns bra så kan du komma ner så provar jag säger Hilde och jag ger mig iväg.

Jag får in lite säkringar i början och ser brottet efter blocket som hamnade på Rapp för många år sen. Kommer upp till svat och går ut och känner på areten. Kritar på lite mer. Känner på den några gånger. Tittar upp på de närmsta metrarna utan säkring. Det lämnar ett stort vitt handavtryck runt kanten, men den får inte sällskap av fler.

Jag klättrar dit som Oskar har sagt till Hilde tolv gånger att hon inte ska klättra; ut till vänster i hopp om de "poor nuts" som det står om i föraren.
Kanske var det en hänvisning om en sammandragen hos männen som klättrat leden innan, inte hittar jag någonting som antyder till säkring iallafall. Försökte gräva ut en microspricka med kilpetaren, men inser idiotion med det och slutar. En dålig microkil, i klippa som smulas sönder under kilpetaren, i sidled försämrar bara saken.

Kritar upp och kör ner naglarna i den enda lilla crimpen som finns, börjar traversera mot areten som hägrar två flytt bort. Känner på de små fotstegen. Tänker på den utomordentliga friktionen. Tittar ner mot sista säkringen. Går tillbaka. Så håller jag på tills pulsen gått upp och ner igen, panikkänslan lika så. Helt plötsligt är jag över och därmed illamåendet.

Nu är det bara lite gräsklättring kvar.
Sen är det bara lite brant gräsbacke nerför kvar,
sen ska vi bara hitta bort längst Vågakallens sida,
sen är det bara att komma ner till stigen och ner till platt mark,
sen är det bara ut längst Djupfjorden,
sen är det bara lite asfalt innan vi är hemma igen,
sen klarade vi det, Hilde och jag.

Hilde på väg neråt från toppen med Henningsvear i bakgrunden

Lite info om du är sugen;

Vi klättrade på ett helrep och hade ett halvrep som släprep. Hade varsin säck som vi hissade på repl; 3,4 och 6. 2 liter vatten, 5 Cliffbars, en chokladkaka, 4 mackor var.
Klippan får sol på förmiddagen och verkar torka snabbt (som allt i Lofoten) ca 15 grader, perfekt!
1 #3, 2 #2, 2 #1, 2# 0.75, 2 #0.5 camalots, 2 röda, 1 grå, 2 gula, 2 gröna och 1 blå alien, 6 st 60 cm slingor, 6 vanliga. Lagom för oss, saknade ingenting förutom på slutet av repl.7, då hade det varit fint med en # 4 eller en till #3.

Anmarsch: Det tog oss ca 2 h att komma till insteget, parkera vid Kalle och vik av höger in på stigen som går på vänster sida om Kallevattnet. Stigen blir mindre och mindre efter vattnet och vi höll oss över svahällarna så mycket det gick. Sen är det en del brant gräsklättring och lite scrambling för att komma upp till insteget, inte stället att halka på, men tar man det lugnt så är det inte så otäckt som det ser ut från början.
Det går att fylla vatten bra 100 m innan insteget om man är där tidigt på säsongen.

Repl 1: 5 Man kan börja på vilken sida av det stora blocket, förra gången började vi på höger sida, denna gång på vänster sida. Tror höger var bättre.
Repl. 2: 6- Travers runt hörn till vänster, upp i sprickan och sen travers till vänster igen, lite tunt säkrat, men bättre än det ser ut. Små Aliens är bra..
Repl. 3: 7- Det finns en liten hylla på mitten, tror det kan vara skönt att dela upp den på två. Hilde klättrade den vänstra sprickan från hyllan och den var definitivt inte 7-, närmare 7. Den högra ska tydligen vara lättare.
Repl. 4: 7 Tung spricka, hade varit skönt med jamhandskar, jag klättrade för långt, hade ingenting kvar att göra stand med i den breda sprickan där nere.
Repl. 5: 6, Hildes repl, kommer inte ihåg den alls...
Repl. 6 7- Inte så svår kanske 6-6+, det är inte kaminklättring utan stäm och jamklättring, sen upp i ett flackt hörn upp höger. Kul klättring!
Repl. 7: 6+ Upp i dieder, lite blött när vi var där, men gick väldigt bra att stämma förbi, tror det vara lättare att stämma sig förbi istället för att klättra i hörnat. Lite cruxigt att ta sig ut vänster under taket, men kolla efter fotsteg.
Repl. 8. 6- Mer som 5+, jag tog den vänstra vägen, lite stora block men det är ok. Lite svårläst, men klättra upp till en liten vägg med flera olika sprickor. Här börjar klippkvaliten att ge sig, med mer lösa block och flackare terräng.
Repl. 9: 5, Hilde klättrade upp i vänsterkant och sen uppåt mot höger.
Repl. 10: 5, står konstigt i föraren, klättrade upp sprickan rakt upp och sen ner igen för att sen bara traversera bort höger, bättre att bara följa formationen till höger upp i hörnet och sen bort för att slippa repdrag.
Repl. 11: 4, upp på höger sida av blocket, lätt och kul klättring, ganska mycket routefinding.
Repl. 12: 4 Drog ihop de här reporna, satte inga säkringar, tror repdraget hade blivit mördande annars. Kul klättring.
Repl. 13:3
Repl. 14 Fira ner till kammen och bort till stand under pinnakeln, fasta kilar
Repl. 15 Läskig. Säkringar i början, men inte de sista 20 metrarna. Jag gick ut vänster i de små sprickorna (finns inga säkringar, sorry det där med poor nuts är bara att glömma.) och tog sen två svasteg ut mot areten, tydligen ska det vara lättare att klättra på areten hela vägen.
Här kan man även fira ner mot höger och klättra upp i det branta gräset istället.
Repl. 16 Runda klippan och upp mot höger, sen bara hitta lättaste vägen upp i det branta gräset

Nedstigning: En 30 meters firning från toppen på fasta kilar ner mot Henningsvearhållet, så kom vi ner i ett liten pass, scrambling upp på nästa pinnakel och sen scrambling ner på andra sidan. Lite brant gräs i början men det blir bättre snabbt. Där börjar rännan, vi gick ner ca 200m och började sen skråa ut höger på nersidan av Vågakallen. Håll höjd är ett mantra att komma ihåg, det är lätt att luras neråt även om man inte vill komma för högt. Skulle nog gått ner lite till för att komma ut på grässluttingen under tidigare istället för att scrambla på vissa ställen som vi fick göra. Har man inte gått nedstigningen från Vågakallen tidigare så är det bra att hålla koll på passet som skymtar bort höger när man kommit runt kanten under Vågakallen. Stigen går under klipphällarna och är underbar att komma fram till. 2,5-3 h tog nedstigningen och då stressade vi inte.

Vi klättrade på 15 h bil till bil och tog det väldigt lugnt hela turen mot första gången då det tog oss 24.

Inte lätt att göra rätt

2011-06-22T13:55:00.003+02:00

Hoppas att Hallinden inte ser ut så här hemma just nu

Sitter i ett regnigt Lofoten med en växande frustration och klätterabstinens och väntar på det lovade finvädret.

Fick mail från John om att det har varit en hel del felparkeringar vid Hallinden och att markägaren inte kommit förbi med sin traktor. Inte så bra och speciellt inte med en stundande midsommarhelg.

I föraren står det att man ska parkera in på en liten ficka på höger sida när man svänger in mot Ingalsröd.

Det har givetvis ändrats över åren och det nya bättre är att parkera vid Hallinden station där det finns en stor och fin asfalterad parkering.

Inte lätt att göra rätt, så kolla gärna accessdatabasen innan du ska ut och sätta din drömled.

Ha en fin midsommar!

De små och stora sakerna

2011-06-17T20:51:00.006+02:00

Larsas smycken gjorde hela dagen!

Det finns saker i livet som är extra bra,

små stunder som etsar sig fast,

gester från vänner som värmer,

den där låten som känns helt rätt

basen som vibrerar i kroppen i bilen

planer om att åka iväg

en puss på kinden

vinden i håret på toppen av klippan

trötthet i kroppen efter en lång klätterdag

ett glas kallt vitt vin

plocka in sin egenodlade sallad till middagen

ja, listan är för lång för att avhandla här.

Hilde gav mig en bok hon hade gjort till mig; En bok om små, og STÖRRE, og STORE Gleder. Gledeboken är till för att fyllas i till den är toppfull med stora, små och även VÄLDIGT stora eller VÄLDIGT små gleder.

Så känns mitt liv just nu, man skulle kunna tro att det inte hänt någonting alls på sistone, men det är tvärtom. När det händer för mycket bra så lever jag på det, lagrar det närmast hjärtat, fyller på med energi och lever ett eget liv. Bara med och för mig.

Jag har fått varit på långtursmodus med Hilde

varit i Stugun och haft 5-dagars kurs med Storumans folkhögskola

Fått smittas av Katrins underbara skratt

klättrat fjällturer i Stugun

sjösatt vår nya kajak

gjort upp planer om semester

Kjerag/Lofoten/Dolomiterna/Frankrike beroende på YR

sagt JA när Petter frågat

Just nu känns livet extra bra

Ett öppet brev

2011-05-28T10:01:00.006+02:00

Kära immunförsvar,

jag skriver detta för att jag tillsammans med min kropp anser att vi har blivit felbehandlade.
Visserligen fick vi tre veckor i USA med god hälsa, men efter det så har det varit under all kritik.
Bara för att vi tog semester så ser jag inte det vara skäligt att ni på immunförsvaret ska ha ännu mer ledighet. Om jag inte har fel så sammanfaller er semesterperiod oftast med höst eller vinter.

Ska det fortsätta så här så föreslår jag att ni borde föra en mer restriktiv invandrarpolitik och inte låta alla bakterier och virus få uppehållstillstånd. Visserligen ser jag mig som en öppen och välkomnande person, men vissa begränsningar måste jag dock än ha.

Jag har skött mina sömnvanor, med genomsnittlig sömn på mer än 10 h/natt, exemplarisk. Jag har haft ett måttligt alkoholintag, även om det har varit ett visst intag när vi har haft besök, dock ej över hälsovådligt, samt haft en varierande kost med mycket frukt och grönsaker.
Även ett försök med vitlök, ingefära, vitaminpiller, nässköljning och flertalet andra desperata metoder visar sig ha ett liten påverkan på er.

Då jag avser att ha vissa lite större projekt i sommar och höst så går det inte i linje med den sjukdomsbild som ni vill ha. Kombinationen av sänkt kondition, tilltäppta luftvägar, igengrodda luftrör samt hosta går inte stick i sträv med min ambition att vara i god klätterform.

Jag anser att jag har gjort mitt bästa för att blidka er men det verkar som om vi inte är av samma uppfattning. Finns det någonting som gör att vi kan komma till en förlikning?
Med förhållandet 3:1 i sjuk/friskt tillstånd så tycker jag i alla fall att vi kunde förhandla oss till det omvända.

Jag ser fram emot er svar snarast,

Mvh/
Hanna och hennes kropp

Ulorna stängt igen!

2011-05-19T12:34:00.002+02:00

Pratade med Johan Svensson efter lite tvetydig information på Accessdatabasen och Bohusläns Klätterklubbs hemsida.

Men för tillfället är HELA Ulorna stängt för klättring till boet är lokaliserat, för att sen ha möjlighet att öppna upp de delar som inte stör i häckningen.

Det sitter tre flång nya skyltar uppsatta, de boende är informerade och snälla, klättra inte på Ulorna!
Spread the word..

Dammat av skelettet

2011-05-17T18:27:00.006+02:00

Glatt gäng på väg hem från Hallinden

-Bra jobbat!!
Det kommer från Petter långt nere på marken någonstans och jag hör honom bara diffust.
-Hm, är inte uppe vid toppen än, tänker inte ta ut någonting i förskott mumlar jag för mig själv.
Klättrar med yttersta försiktighet upp de sista metrarna innan jag släpper ut ett litet glädjetjut.

Min eviga följeslagare Gå på pumpen har nu avbetats och glädjen sprider sig i kroppen.
Det är en konstig led, inte särskilt svår, men jag måste ha is i magen för att avslappnat ta mig förbi laybacken där jag två gånger trillat upp och ner.

Igår så tänkte jag på vad Malin Holmberg sa till mig sista gången jag trillade; kolla in flytten så att du kan dem ordentligt.
Jag har bara klättrat upp och mer fokuserat på att komma upp än faktiskt komma ihåg vad det är jag har gjort för att komma upp.
Det gjorde jag igår, hittade hur jag skulle göra. Grepp för grepp, steg för steg. Ny beta. Ingen layback. Bara sprickklättring.

Det gick bättre.
Går nu runt med bubblor i kroppen. Jag skulle vilja spara den känslan. Känsla av lugn, kontroll och fokus när jag klättrar blandat med den bubblande känslan efteråt. Ha den i en flaska för att ta en klunk inför svåra leder.
Går det att köpa någonstans?

Gå på pumpen

2011-05-15T20:04:00.005+02:00

Ett annat försök, ett annat år

Klättrar stelt och ryckigt uppåt,

kroppen vill inte vara med, den är trött

sakta tar jag mig uppåt på min nemesis; Gå på pumpen

det går så lätt på topprep, känns enkelt

men nu leder jag

och kroppen kommer ihåg de två senaste gångerna

Hur jag trillat långt, upp och ner

slagit i ryggen, tappat luften

kroppen kommer ihåg

och det är som om hela kroppen stretar emot

stretar emot min vilja att kunna klättra smidigt genom cruxet

jag kommer närmre

känner pulsen stiga

håller hårdare i greppen

klättrar stelare

tills jag står där mitt i allt och säger.. ta..

Nu hoppas jag på fint väder för imorgon

för imorgon tänker jag inte säga ta.

När är man för gammal?

2011-05-09T14:21:00.002+02:00

Full fokus på åttor

Har haft en grundkurs för Klättertorpet i helgen, strålande sol, trevliga elever, inga huggormsbett. Mycket härligt folk på campingen och en dundermiddag med bastubad hos Petters mamma Stina som precis köpt hus 10 minuter från oss. Lammstek, bubbel och rabarderpaj på de första rabarberna.
En superfin helg helt enkelt.

- Vad har varit dina äldsta elever?
Förvånad över den direkt frågan så får jag tänka en stund och sen lite tvekande svara; ni...
- Jaha, ja jag funderade på om vi var helt galna som vill lära oss klättra så här pass sent i livet.

Kerstins raka fråga fick mig att fundera, kan man vara för gammal för att börja klättra och hur inspirerande det är när människor inte är rädda för att utforska nya saker.
Stina följde med ut och klättrade förra helgen med galant resultat, det visar att även efter pensionen så kan det vara passande att börja.
Är det så att man blir latare eller räddare för nya saker när man blir äldre?
Eller är känslan över att det redan är för sent större?

Jag hoppas att jag fortsätter prova nya saker fram till min pension och efter den med för den delen..

Så lite så lite

2011-05-06T10:43:00.004+02:00

Petter spanar efter nästa grepp..

Det behövs så lite
för att känna ro
bli glad
glömma bort sin 8-dagars-arbetsvecka

Har inte alls varit sugen på att klättra sen vi kom hem
tror det har haft någonting med bakterier i kroppen att göra
blir inte sugen på att klättra när jag är sjuk

Men igår när jag stog på jobbet så kände jag det helt plötsligt;
suget efter granit!
En snabb sväng till Häller och Mallorol innan solen försvann
hostade och var tvungen att stanna för att hämta andan några gånger

glad och med ro i kroppen
firar ner för en torr Canapé
nu vill jag vara frisk!

Tillbaka till verkligheten

2011-05-03T10:59:00.004+02:00

Hallinden i fin förpackning

Vaknar av att det smattrar mot taket
övergår till ett dovt ljud och när jag drar upp rullgardinen
ser stora snöflingor sakta dala ner
Det ser ut lite som en prinsessbakelse utanför, marsipangrönt med florsocker utspritt

Har varit lite som ett födelsedagskalas sen vi kom hem från USA
soligt och en massa fina människor på Klättertorpet

det är bara att jag har varit inslagen i celofan
legat sjuk med feber och gula saker
inte orkat upp ur sängen
inte orkat vara social
inte orkat klättra
inte orkat vara ute i solen

varit inslagen i celofan
och i morse kändes det som om jag kunde ta mig ut
huvudet känns klart med hjälp av Kåvepenin

På ett sätt är det skönt
att vakna och komma tillbaka till verkligheten

Onyttig rädsla

2011-04-13T23:01:00.009+02:00

Leden som skrämmer mig; The Beauty and the Beast

- Nei då, du må sikkre i höftehöjd, då är du på vej uppåt, sikkrer du som om du är på topprep så är du på defensiven, du vill egentlige ikke upp..

Björn har en logisk utläggning om att säkra i höfthöjd istället för att dra upp rep långt över huvudet när det är på gränsen.

Det låter så logiskt och görbart så länge det inte är på gränsen, men när jag blir pumpad eller rädd fungerar det inte.

Senaste dagarna har jag funderat lite på vad det är som triggar obefogad rädsla.

Två leder på samma vägg, samma grad men olika.

Den ena "fel" storlek för mig dvs lite för stor för att fingerjamma (Flight time som är på bild på föregående inlägg). En led som triggar mig trots misslyckande, en led som jag bara får positiva vibbar ifrån och inte vill någonting annat än kämpa mig uppför. Vill slita och kan gå på mellan säkringarna, tänka uppåt och inte hur jag ska säkra.

Den andra leden är rätt storlek för mina fingrar, 0.4 camalot, men i ett litet hörn så det blir en blandning av layback och jam.

Den skrämmer skiten ur mig. Vågade inte första försöket utan fick hänga och tänkte att jag skulle känna mig modigare andra gången. Helt fel.

Den har resan har jag verkligen försökt att klättra sånt som jag är dålig på eller som skrämmer mig. Så där står jag under leden som skrämmer mig.

Rackar på och börjar klättra, känns bra.

Ju högre upp jag kommer desto räddare blir jag.

Fler säkringar, mer pump.

Vi pratade om att säkra i höfthöjd och ändå så står jag och drar rep långt över huvudhöjd. Ungefär var 60 cm ploppar jag in säkringar och flyttar vidare.

Det är en obefogad rädsla som smyger på mig, konstig och oberäknade.

Varför skräms vissa leder mer än andra?

Får krypningar när det är layback och jag inte kan stanna och säkra.

Det är oftast så här i Indian Creek, det är lätt att klättra men inte stanna och säkra.

Så jag har två dagar till på mig att klättra layback, gröna och lila camalotsprickor sen hägrar Bohuslän och varm granit.

Precis lagom..

2011-04-10T02:08:00.000+02:00

Becourse it´s a long way up..

In med fingrarna och vrid om

koncentrera dig på att vara kvar

få till det där tåjammet

vrid runt gummit till max

in med fingrarna

koncentrera dig på att få till ringlocket

Till min förvåning så satt ringlocksen häromdagen, så förvånad och förvirrad så jag inte visste vad jag skulle göra sen på catchcruxet. Så jag fick mig en flygtur.

Det gjorde ingenting för fingrarna satt kvar i den sprickstorlek som jag har kämpat så för.

Vilodag med downhillcykling på Porcupine Rim med nästan hela team Scandinavia, saknade var hemmaåtervändaren Johan och långledighetsparet Stefan och Maria. Vet inte om man kan kalla det vilodag, men någonting annat än klättring iallfall.

Imorgon blir det nog en tur upp på Ancient Art om vädret tillåter.

Varken tillräckligt litet eller stort

2011-04-07T00:59:00.006+02:00

Det är någonting med de där lila och gröna camalotsprickorna.

Hemma så lägger man inte så stor vikt på dem, tänker kanske tom att de är en trevlig storlek, lite så där mittemellan. Inte för litet och inte för stort.

Lättsäkrat.

Men här i Indian Creek så får de en helt annan innnebörd.

Mest smärta.

Både för fingrar och tår.

Lila Camalot håller jag kanske på att bli vän med, ringlocksen håller nästan när jag klättrar, för det mesta iallafall. För er som inte har provat att ringlocka, så tänk er en spricka som är precis för bred för att fingerjamma, Masken i Bohuslän är en sån om man inte har feta fingrar.

Då kan man tänka att man ska göra en ring mellan tummen och nästa finger (vad heter det fingret? Inte pek, ring eller lillfinger iallafall) och pekringret.

För att sen sitta fast så "vik" ut tummen.

Grön Camalot däremot håller jag på att envist försöka lära mig, men fallerar oftast, som på Slice and Dice.

Där är det thumbstacks som gäller och är för min del nått av det svåraste och samtidigt roligaste just nu.

Thumbstacks är vad det låter samma två fingrar som vid ringlock som är lagda ovanpå en invikt tumme (svårt att beskriva, ska försöka ta bild på de båda).

Det är inte bara svårt, det gör dessutom ganska ont i tårna eftersom man inte har några steg att stå på här utan måste klämma in lilltån eller så mycket som går av tårna och sen vrida om järnet för att det ska hålla. På grön camalot så kommer man inte in mer än precis mitt på andra leden på tårna.

Värktabletter är hjälpsamt om man är vek som jag.

Vi har alla våra svåra storlekar, igår svor John över att röd camalots är den värsta, för där ligger hans thumbstacks.

Livet är inte lätt här i de vackra sprickornas land.

Pissväder

2011-04-03T20:31:00.003+02:00

Det dånar utanför när vinden fastnar i träden som står som skydd för oss.

Tältduken lägger sig på vårt ekonomiWalmart tält men det står upprätt igen, iallfall en liten stund. Morgonen kommer och värmen från igår är som bortblåst och när regndropparna landar så är det bara att inse att det får bli vilodag. Mot vår vilja, vi hade vilodag igår.

Idag skulle vi vara starka, utvilade och taggade, istället blir det ännu en dag på café medans regnet övergår i snöblask.

Det är tur att solen värmer snabbt när den kommer fram. Hoppas det blir snart.

Besvarad kärlek

2011-04-01T00:14:00.005+02:00

Jag vet inte vad som väntar mig, Big Guy, Scarface

Pulsen stiger och fjärilarna i magen växer när vi rullar ner i dalen med vår nyhyrda stora jeep och de första klipporna dyker upp längst vägen. Eller, nä, fjärilarna har varit där sen vi landade i Denver. Som att gå och vänta på att få återse någon kär, förälskelsefjärilar är vad de är och de vill inte lämna mig.

Sanden är lika röd som jag kommer ihåg den, solen lika varm och öknen lika energibringande.

Däremot så kommer jag inte ihåg att det var så jobbigt att klättra här, att varje led kräver ett gympass och att blå camalot var så stort och pumpande.

Första riktiga klätterdagen så springer vi upp mot Scarfaceklippan och jag tänker att det är säkert en bra idé att börja med det jag tycker är kul men är dålig på; offwidht.

Big guy ser lockande ut efter att Petter bökat sig upp, men jag borde veta bättre.

Borde veta att klättringen här kräver lite invänjning, kräver att man klättrar som ett ånglok uppåt, kräver längärmat på stora sprickor och gärna tejpade fotknölar. Särskilt första dagen.

Men kort är minnet och då får kroppen lida så nu haltar jag, är mörbultad efter tre dagars klättring och vet att min kärlek är besvarad, att sprickorna här vill ha mig. Iallafall små bitar av mig.

Tar du hand om din klippa?

2011-03-25T09:39:00.007+01:00

Blommor som fick stanna, Ulamertorssuaq, Grönland

Byxorna kavlas upp, underställströjan åker av och till slut även linnet.

Solen värmer på Häller och medans Petter och Wulf klurar ut projektet på stora väggen hänger jag upp ett cloggrep på Mallorol.

Det är skönt att bara röra sig på varm klippa och flyttar vidare repet till Chapman när jag ser dem; grästuvorna.

Som nybliven klättrare och medlem i Örebro Klätterklubb så fanns det inte på världskartan att inte dyka upp på städdagarna i Rosendal där det putsades, fejades och rensades.

Ett beteende som följt med mig sen dess och många som har varit i närheten vet att det ofta kommer grästuvor flygandes när jag klättrar.

För min del så är det mer inspirerande att klättra en led som är ren och utan små grästuvor som sticker upp eller mossa brevid och speciellt för nästa person som ska klättra.

Jag kan inte låta bli, pillar på lavarna vid instegen på Häller, pillar på mossan på Skälefjäll, rycker oskyldiga ormbunkar men roligast är grästuvor..

Klättrar rakt upp på insteget till Chapman istället för att traversera in och det är då jag inser att en av de mest klättrade lederna på Häller är full av grästuvor.

Håller våra klippor på att växa igen eller är det så att engagemanget att pyssla om våra klippor är på väg att försvinna?

Så det här är en uppmaning till er alla; ta hand om era klippor!

Plocka upp skräp som inte är ditt, borsta bort lava, pilla bort mossa, dra bort grästuvor och håll klipporna fina. För visst är de värda det?

Nu åker jag snart till Indian Creek och tyvärr så är det varken lavar, mossor eller grästuvor i sprickorna där..

Hålla sig kvar

2011-03-21T17:10:00.007+01:00

Att hålla sig kvar

- Det jag gillar med bouldring är att det inte är lika mycket prestationskrav som kilklättring. Det gör inte så mycket om jag inte klarar en boulder, du ska bara veta hur många boulders jag har lämnat och gått vidare.

Det finns en poäng i Linas tanke om att bouldra, att det är mera lek i det och mindre prestationsinriktat.

Helgen har varit helt fantastikt även om den solen som YR lovade tidigt i veckan inte var framma så mycket. Lina, Lina, Henke och Ajja fann varsin sängplats och var sugna på att bouldra och förgyllde helgen.

Jag funderade lite på mitt förhållande till prestation och klättring. För många år sen hade jag sjukt prestationsångest, i.o.m att jag blev sponsrad, syntes mer på bilder i tidningar osv.

Min glädje av att klättra byttes ut mot känslan av att jag borde klättra de svåra lederna, att folk förväntade sig att jag skulle vara så bra som de trodde, att jag "borde" klara den här leden för att den har en viss grad.

Fick mycket småpikar om "du som är så bra vill väl inte klättra med mig", hörde på omvägar om folk som blev glada för de klarade den där blå leden som jag inte klarade inomhus och massa andra konstiga saker.

Jag brottades ganska mycket med min motivation till att klättra och hade svårt att axla den förväntningen som jag själv la på mig.

Lina och Lina med sikte på Hogen

Vändpunkten blev att jag blev medveten om att jag faktiskt grämde mig att klättra bland folk och bestämde mig för att ändra på det. Skrev en lång ticklist på leder i Bohus som jag skulle prova. Allt från 6- till 9- som jag tyckte var lite läskiga eller som jag hade förväntningar på.

Om jag ärligt gav dem ett försök på led så fick jag stryka dem från listan, oavsett om jag klarade dem eller inte. Allt för att släppa lite på kravet att klara dem.

Jag kan fortfarande brottas med mig själv, men mest för att jag så gärna vill klara någonting istället för vara orolig för vad någon annan ska tro. Jag kan fortfarande bli lite nervös för det okända eller för det kända istället för att bara ta det som det kommer.

Den här helgen har verkligen varit lek och så mycket glädje. Den känslan i kroppen som jag alltid vill ska vara där; glädje, oändlig glädje över att klättra och en god uppdrift som de säger i norge.

Utan prestation och med bara en padda och vänner.

Sol mot granit

2011-03-17T15:48:00.005+01:00

Hilde under klippan vid Missingmyr

Det bubblar i kroppen av lycka.
Ett pirr som bara växer och växer så känslan att bara ställa sig och skratta blir nästan överväldigande, men med rädsla för att andra och jag själv ska tro att jag är galen så låter jag bli.

Jag får den känslan i kroppen varje vår efter första dagarna i sol på Vettekullen.
Känslan av att återupptäcka hur mycket jag tycker om att klättra klippa, känna hur de trevande försöken att hitta rätt kil snabbt kommer tillbaka, hur tilliten till fötterna går från minimal till maximalt, känslan av granit under fingrarna.

Igår åkte Hilde och jag upp till Oslo för att hålla bildvisning på Norrönabutiken från Kjerag.
Vi klev upp extra tidigt och efter lite överläggande så åkte vi till Missingmyr då vi var på Vettekullen dagen innan. Det står SO vänt i föraren, utan infon om de stora granarna som skuggar klippan. Trots kalla fingrar i starten fick vi upp värmen och hade en väldigt fin förmiddag. Den nöjda känslan sprider sig och leendet håller i sig hela kvällen.
Nu är våren här!

Produkttestning för Houdini, färger gör mig lika glad som klättring...

Den som väntar på nåt gott...

2011-03-14T06:38:00.003+01:00

Supercrack buttress i full vår

Vaknar tidigt och tittar ut genom fönstret.

Dimman ligger som ett täcke över världen och ljudet av droppar mot plåttaket förbättrar inte chanserna till ett Hällerbesök idag.

Tänder kaminen och går ut i ladan för att hämta in vårt stora rack av kammar.

Någonting måste jag ju göra och det är lika bra att börja packa inför Indian Creek.

Längtar efter sol, vår, sandsten, sprickor och framför allt längtar jag efter att få klättra, det kanske jag inte är ensam om?

En annan värld

2011-03-10T08:24:00.004+01:00

Tittar ut genom fönstret och ser snöslasket virvla runt i en värld som går i färgskalan brun-grå.
Känner mig snuvad på längtan efter solvarm granit, sval men tillräckligt varm för att klättra på. En värld som håller på att vakna till vår, det som gör Sverige trevligt.

Längtar tillbaka till det turkosa havet, till fiskarna, sköldpaddorna, till den vita varma sanden, till den goda fruktsalladen, till solen, ljudet av vågorna i sanden, till hängmattan, till lyxliv i Manilla, till det som är för långt bort där på Filippinerna.
En värld långt borta.

Så länge sneglar jag mot Häller och gläds med Oskar och Robins bestigningar av Gaia.

Patagonienrapport #4 från Magnus

2011-02-23T10:13:00.006+01:00

Thomas och Andreas på standplats högt upp på Media Luna

Mycket klättring men inga toppar.
Andreas Bergström kom på besök. (Tack för det.) Efter en promenad till Niponino och en blåsig morgon kom jag, Thomas och Andreas i väg på en tur på Media Luna, 350 m 6c, klockan 12.

Det blev såklart mörkt. Kallt var det hela tiden, men väldigt trevligt.

Thomas klättrar replängd 6 innan busvädret på Cerro Standhart

Efter två väntedagar, eller vilodagar, gav jag och Thomas oss i kast med Cerro Standhart via nordryggen 5.11.

Vi kom nästan upp och nu vet vi vad vinden i Patagonien innebär!! Efter 2,5 timmar sömn på två nätter var i alla fall inte jag den skarpaste kniven längre.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

2011-02-17T22:51:00.007+01:00

-ÅÅhhhahhh

-Hanna, gick det bra?

- Eeehhh, jooo ehh jag tror det..

Kroppen vill bara få ligga i fosterställning, men jag sparkar lite med stegjärnen i marken för att få ut smärtan istället.

-Eh, ska jag fortsätta, kan du säkra?

-Jo.. det kan jag nog..

-Hanna, jag håller nog på att svimma...

-VA?

- Jag håller på att svimma..

Shitpommfritt hinner jag tänka, här står jag under Undertaker och har precis fått ett stort isblock på axeln/ryggen och har så ont så jag ser stjärnor och nu tänker Nicklas svimma.

Det blir ett jobbigt räddningscenario...

- Nicklas, har du satt en skruv??

-Jo, du kan ta..

Jag försöker ta hem rep med en arm som inte är särskilt samarbetsvillig och firar ner Nicklas till marken.

Det är bara att se det komiska i det, Nicklas fick ett blodtrycksfall, höll på att svimma på led och vet inte om han vågar gå runt för att fira ner och hämta de lämnade skruvarna.

Jag fick det farande blocket på mig kan inte lyfta armen för smärtan, ett ganska tragiskt replag och ingen bestigning av Undertaker blev det..

5h på akuten konstaterade iallafall att ingenting var brutt utan bara mörbultat.

Hyffsat mörbultad.

Riglos med pump

2011-02-15T09:04:00.005+01:00

Riglos badar i kvällsolen, gamarna har gått och lagt sig

Jag är faktiskt lite nervös när jag går och lägger mig på kvällen i refugiot i Riglos, den där positiva pirrande känslan, så förväntansfull kanske är en bättre beskrivning. Spanar ut och ser klippan färgas glödande röd av kvällssolen.

Gläder mig till att få lite luft under fötterna och att äntligen få klättra La Fiesta de los biceps. Det är en led som jag har velat klättra ända sen jag hörde om den första gången för väldigt länge sen och imorgon är det dags.

La Fiesta de los biceps följer det uppenbara vita strecket på den högra formationen

Det vita strecket slingrar sig uppför klippan och routefindingen kommer inte vara några problem tänker jag, snör skorna och ger mig iväg. Det är ovant att klättra på konglomerat, ovant att det sticker ut stenar som grepp, ovant att verkligen få klättra på mellan bultarna.

Det börjar med bergsbestigarkänsla, 6b inte så brant med spaning om vart nästa bult är att finna. Greppen visar vägen och vid första ankaret spanar jag ner och som vi bestämt så fortsätter jag uppåt 6a:n trots att jag är väldigt högt upp.
Vi planerade att dra ihop några repor och jag skulle ta de två första. Greppen är kritade men det känns lite tunt och känsligt för att vara 6a. Kallpumpen börjar komma smygande, men jag fortsätter. Gör en heelhook på vertikal klättring och sträcker mig hyffsat långt till små crimpar. Har inte riktigt mod att fortsätta när jag inser att jag har klättrat både 6b:n, 6a:n och nu är inne på 7a repan.
Blir nerfirad till ankaret och Petter kommer upp och fortsätter. Han drar ihop de två nästa, 7a och 6c+ och det känns lite snopet när jag inser att jag vänt bara några meter från ankaret.

Det börjar bli brant..

Det är nu det börjar, klippan börjar sakta hänga över och greppen blir bara större och större. Nästa repa som är min är en 6a, sjukt stora grepp och en mäktig känsla att ha gamarna i området cirkulerandes under sig. Lite som om de väntar på att någon av klättrarna ska klanta sig..

När Petter drar ihop de två nästa, 6c oc 6c+, med en monsterreplängd på 50 meter så kommer pumpen smygandes. På riktigt. De sista metrarna upp till standplatsen får jag samla mig för att komma upp. Underarmarna håller på att ge upp trots att greppen är sjuukt stora.

En verkligen fin dag, och en tur som jag verkligen kan rekommendera!

Lite fakta:
La Fiesta de los Biceps är ca 270 meter, 9 replängder.
6b(5 bultar), 6a (5 bultar), 7a (7 bultar), 6c+ (8 bultar), 6a (7 bultar), 6c (8 bultar), 6c+ (8 bultar), 6a (6 bultar), lätt.. med 1 bult
Väggen är sydvänd, så tidig vår eller sen höst är nog skönt om man inte vill bli kokt.
Vi bodde på Refugio de Riglos, 16E/person, del i 6 bäddarsrum med dusch och toalett.

Patagonienrapport om toppen #3

2011-02-13T14:16:00.010+01:00

Glitter och glamorfödelsedagsfest på Fabben igår för Malin H, Emma och Karin och frågan kommer från Calle Martins om jag hört någonting från Magnus.

- för det har varit tyst från dem, man kan ju misstänka att de är uppe i bergen..

Helt riktigt då det här damp in från Magnus, kan inte annat än att säga grattis!!!

Thomas på pitch 10 eller så. The nice stuff

Idag är vi bakis för igår var det toppfest därför att vi faktiskt klättrade Fitz Roys nordpelare i förrgår!!!
Kul. Lååångt. Hårt. Blåsigt. Spännande.

3 dagar, ca 25 pitcher grad 6 eller hårdare, 35 totalt.

Brett och brant.

Ledrepet är slut, yxa tappad, ryggsäckar och kläder rippade.

Ingen känsel i vänster fot. Åter ibuprofen för händerna.

Största äventyret nånsin!!!

Varianten vi gjorde var Mate y Porro/Gringos Perdidios/Cassarotto.

Första pitchen på toppväggen. The nasty stuff.

Poliseskort genom Spaniennatten

2011-02-10T16:14:00.006+01:00

Första morgonen, första kaffet i Margalef

Ögonenlocken kan inte slita sig från varandra och jag nickar till i mörkret, vet inte hur länge jag slumrat till när Petter stannar bilen. Det är mitt i natten och vi är vilse på de små vägarna som inte finns på vår karta på väg till Margalef.

Hoppar ut och kissar i vägkanten och hinner knappt in i bilen innan blåljusen på den passerande polisbilen gör en U-sväng och dyker upp bakom oss.
Åh nej, jag orkar inte få bilen genomsökt och utfrågad om varför vår bil ser ut som en knarkarkvart..

-Oh.. english? Where you going?
-Ehh, Margalef, but we are lost..

Efter lite snickesnack mellan varandra, en liten lapp med en vägbeskrivning så säger de helt plötsligt: Follow us!

Ingen ska komma och säga någonting om att de inte är serviceminded i Spanien!
Det var ett varmt återseende av Margalef, gillar verkligen klättringen där, omgivingen och lugnet. Längtar tillbaka!

Patagonien rapport #2 från Magnus

2011-02-03T17:37:00.004+01:00

Vilodag här i Spanien och en nätt joggingtur uppför backarna runt Riglos, allt för att försöka vila upp bicepsen för klättring imorgon. La Fiesta de los biceps vita steck uppför klippan med sina åtta replängder gör att det redan börjar spritta i benen. Lite mindre anmarsch än Magnus och co.

Eriks packning försvann på resan men inte bacillerna.

Jag har just haft 40 timmars feberfrossa. 12 timmar i bivacksäck i snöstorm.

Efter en natt på vandrarhem känns det bättre.

David var för sjuk för att bli med men Erik trotsade halsont och vi packade säckarna för Piedra Negra-bivacken.
I kallt, blåsigt och mestadels klart väder klättrade Thomas, Erik och jag leden Fonrouge/Comensa på Aguja Guillamet, 6b 600meter.

Mycket snö på morgonen gjorde att vi startade framåt halv elva på förmiddagen. Eriks pannlampa var i Buenos Aires och min i tältet så vi var lite tidspressade. Med två pitcher kvar firade vi av i busväder, men inga sura miner, kosetur.
Nu ligger det en massa utrustning och väntar på att bli använt på något långt.

Patagoniarapport från Magnus

2011-01-29T10:56:00.006+01:00

Rapport från Patagonien, måste erkänna att jag blir lite avundsjuk när jag ser hans bilder men tröstar mig med att jag åker till Spanien imorgon och får njuta av sol och kalksten istället.

Thomas kommer upp på ryggen innan toppväggen.

Efter lite om och men kom vi till slut fram till El Chalten.
Efter en vecka med bouldering, sportklättring och fraktande av utrustning kom första chansen att klättra.
Med ca 40 timmar finväder valde vi att gå in i Torredalen och se vad som kunde vara bra. Vi ville klättra så stort och hårt som möjligt och hade gigantiska ryggsäckar och jag hade fullständigt glömt hur jobbigt det var att gå de 9 timmarna till Polacos.

Foto från toppen på Inominata, Tomas i sista kaminen

Förhållandena var dock lite för bistra så valet föll på Rafael Juarez/Inominata och AngloAmerikanska leden (vi klättrade berget till höger på sista bilden) som är en 600 meterstur på mest klippa men lite is också, grad 5.10 A1.
Efter anmarchen dagen innan och bara nån timmes sömn är det ett under att vi kom upp i god stil.

Vädret är stadigare än förra året så vi är optimister. Tyvärr ser bergschrundet till instegsrännan nästan omöjligt ut så kanske provar vi pelaren från andra sidan Mermoz.
Lite mer klippklättring, lite bättre!!

Inominata till höger. Poincenot i mitten

Subject: to whom it might con..

2011-01-22T19:22:00.005+01:00

Fick mitt första medelande från Magnus i Patagonien och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...

hej på er
har stormat massor i det sista men koseligt ändå. har burit utstyr mot Niponino., kanske bra om två dagar. ska försöka på nån lite svårare klipptur på Innominata på 15 replängder. Tror nordpelaren är isig. Men godvädret kommer säkert.

Nu till ämnet.

David Lama är tillbaka. Igår berättade han om sitt projekt för Colin Haley o Zack Smith. Han låter sin egna guider aida compressor leden och de ska rapellbulta en linje till vänster som Lama ska prova.

När Colin påpekade att klättervärlden kommer bli minst sagt upprörd svarade han bara att han kan "take it".

Så... det diskuteras och smids planer här men det är också bra om det sprids snabbt och långt så, använd era kontakter och kontakta Redbull!! Seees!

För er som inte följt debatten från förra säsongen, kolla Will gadds blogg eller på Alpinist och för lite mer kött på benen.

Inför debatten den här säsongen så kolla in Colin Haley blogg den killen med mest information i dagsläget och med en väldigt bra sammanfattning.

Klipppremiär!

2011-01-19T11:32:00.005+01:00

Petter njuter av solen och glömmer bort vintern

Det är vinter och kallt. Magnus pysslar med sin packning inför Patagonien, provklättrar sina nya stegjärn på sina nya anmarschskor, klistrar fast extra fyllning i hälen på sina nya storskor för att få dem mindre och jag står med en liten klump av avundsjuka i magen.
Han lovar att uppdatera sin resa till mig, och inser att jag får nöja mig med det.

Magnus åker och Hanna-Kajsa kommer, det är plusgrader och sol. Vår i luften och vi tar en tur till Häller, sätter topp på Trampoline.
Låter kroppen vänja sig vid att röra sig på klippa, jamma och att stå på små steg.
Det känns främmande, första vändan känns avig, tung och svår men det lossnar och kroppen kommer ihåg vad det är den brukar göra.
Känslan av lycka sprider sig, solen silar sig in mellan träden, kroppen börjar kännas trött och nu längtar jag till Spanienresan.

Tiden..

2011-01-08T10:30:00.004+01:00

Greger glad över att han följer på sista leden för dagen

Det är konstigt det där med tid.
Att den kan tyckas gå så fort och försvinna iväg,
eller stå still,
tänjas ut i slowmotion,
sträckas,
för att sen helt plötsligt ta fart igen.

Så var det igår.
Jag ser Greger börja sitt förstemansfall på is,
ser honom sakta tippa över eftersom höger stegjärn tydligen vill sitta kvar i isen när vänster yxa och stegjärn floppar
hinner tänka; oj, oj, han trillar..
..det ska man inte göra på is..
.. jag har aldrig hållt ett förstemansfall på is..
hela världen är tyst och stilla

sen går allt i ultrarapid,
repet stramas
jag åker upp som en vante mot insteget
och Greger hänger kanske 1,5 meter ifrån mig.

Allt gick väldigt bra, en mjukt och fint fall
båda yxorna kvar i händerna
och Greger skrattar
kör upp igen och vi har en fortsatt fin dag i Munkedal.

Ryser lite vid tanken på vad som kunde ha hänt
men låter det vara kvar som en lärdom att alltid säkra försteman med ett par läderhandskar,
att sätta isskruvarna tätt
och att inte slarva vid forserande av "isbullar"

Att lära sig..

2011-01-04T08:08:00.005+01:00

Hanna-Kajsa ser lite nervös ut under Undertaker

Hanna-Kajsa var på besök över nyårshelgen och trots att jag knappt kunde ta mig ur soffan för alla gula kycklingar som bosatt sig där annars luft ska vara så fick vi klättrat massa fina isfall bla Undertaker.
Helgen bjöd på några bra lärdomar;

* Ha alltid ett par extra strumpor, två plastpåsar och silvertejp i ryggsäcken, speciellt om du ska klättra från frusen sjö eller havet.
Eller en stege..
* Det är jobbigt att klättra vertikal is!
* Isen är ALLTID brantare än den ser ut
* Hur man än gör så blir det för varmt på anmarschen
* Hur man än gör så blir det för kallt att vara andreman
* Isen behöver inte vara snäll även om det är relativt varmt ute
* Man blir sliten av att klättra is 5 dagar i rad
* Det går utmärkt att hänga i en isskruv
* Det går utmärkt att klättra is även om man knappt orkar bära in sin ryggsäck till insteget
* Lita aldrig på en bergsguide, iallafall inte en optimistisk bergsguide

Liten hint om vad platspåsar, silvertejp och extra strumpor har för gemensam nämnare..

Vad mer kan man begära av vintern?

2010-12-22T10:58:00.004+01:00

Mamma Åsa Ekfelt håller sig lugn i Munkedal

Det är fullmåne, snön knastrar under mina fötter och hela världen gnistrar
Det är sol och den klarblå himlen blir beströdd av små små snöflingor
Jag andas tungt och försöker åka snabbare i nyspårat med tung snö
Jag glider fram på de isiga uppåkta spåren
Jag fryser om fingrarna och ser Åsa stadigt leda upp fall efter fall
Jag övertalar Petter om att säkra mig bara på ett isfall
Jag ser Johanna glatt leka i Munkedal
Jag hänger upp isskruvarna över den varma vedkaminen
Kommer hem kall, trött och glad

Det känns som om mitt liv går i repris på förra vintern och jag älskar det!
Klätterisen är ledbar och fin i Munkedal, vid Trollhättefallet och Fjällbäcken. Avtar att det är fruset så att det går att komma ut vid Kärnsjön och havet ser ut att frysa så snart så väntar även Stora Bornö och Saltkällan.
Skidspåren är magiska i Munkeldal, så ut och lek!

Är det verkligen kul?

2010-12-10T11:05:00.002+01:00

Mina yxor gillar kanske inte killar...

Så sitter vi där i köket och har samma diskussion som förra året
Jag har varit ute och isklättrat
lett min första led för året
varit så rädd som jag inte kan komma ihåg att jag någonsin har varit
men samlat och med tung andhämtning kommit upp till toppen
svurit på att aldrig klättra is mer
toppat samma fall många gånger
klättrat upp samma led utan isyxor med gott resultat
sett Nicklas sätta mina yxor i kinden

Kommer hem helt euforisk
vill sååååå gärna att Petter ska tycka att det är kul med isklättring så vi kan leka tillsammans
- Men jag tycker att det är helt meningslöst, lite som långfärdsskridskoåkning..
-.. nä.. det kan du inte mena?
-Nä, du har rätt, skridskoåkning är trevligare..

inser att vi hade exakt den här diskussionen förra året
i samma kök
med samma utgång
jag ger upp och vet att loppet är kört
tar en bit choklad
och ler

Inget fågelkvitter

2010-12-07T12:45:00.004+01:00

Mina två favoriter är framme igen

Jag håller på att somna, totalt avslappnad
fågelkvitter blandas med ljudet av vatten som rinner
- Hm, det är flera månader kvar till vi kommer höra fågelkvitter på riktigt...
- Hm...

Petter är bara nästan lika avslappnad, kliver snabbt upp och vidare till nästa pool på Vann spa där vi hamnade efter två varv i skidspåren i Munkedal.

Just nu gläder jag mig åt att det är vinter. Vi har haft två dagar i Munkedal på längdskidor, lagom kallt och med gnistrande snö på alla träd tillsammans med Stina, Petters mamma. Häromdagen hade jag premiär på isklättringen, lite skakig och kraftigt pumpad så fick jag iallafall leka av mig vid Häller.

Jag känner mig taggad på ett sätt som bara vintern kan bidra med, trots att det är flera månader till fågelkvittret sätter igång och klippan kommer vara klätterbar.

Ömma fingrar, kalla tår

2010-11-30T16:58:00.004+01:00

Bara mantling kvar i snökaos...

Du, vad vill göra imorgon Petter?

- Hm, jag tänkte att vi kanske kunde klättra de klassiska 6- :arna? Vinterstil.

Det är snö i luften och sex minusgrader.

Lagom med vinter helt enkelt.

Petter börjar på Villskudd och solen kommer ut mellan molnen för en kort stund. Han slinter med fötterna titt som tätt. Hänger en gång i början för att värma upp de händer som blev av med handskarna snabbt.

Jag hör honom uppe vid traversen; det här är ångest..

Det är kallare nu, snön faller och jag försöker följa och behålla handskarna på.

Snön packas på stegen och bildar en ishinna, någonting som inte klätterskor är särskilt ämnade för. Känner mig som bambi på is, spänner kroppen för att kunna stå kvar.

Det bildas ett islager på mina tunna handskar och jag biter ihop käkarna när smärtan kommer.

Ångest, det var länge sen den känslan var så överväldigande i mig.

Det är sällan ångest griper tag i mig, men där och då så förstod jag vad det betyder.

Det blir bara en av klassikerna och vi åker hem med leenden på läpparna. Bortglömt är ångesten, kylan, rädslan och istället så njuter vi av att ha varit ute en vinterdag och lekt lite.

Isläget i Munkedal

2010-11-27T10:59:00.005+01:00

Jag sladdar in på parkeringen, ofrivilligt, och försöker hålla mig på benen med halkan mot kängorna. Småjoggar in så pudrsnön yr för att kolla in isläget i Munkeldal tills astman säger ifrån. Har tyvärr en tid att passa för att affären ska öppnas.
Tar en bild och joggar vidare; så här är för er alla som är nyfikna och är lediga i helgen!

Det första fallet man kommer till

Längst in i hörnet

Precis till vänster den förra, behöver nog lite mera tid :)

Längst bort, det forsar fortfarande vatten bakom

Inför vintern

2010-11-23T10:34:00.005+01:00

Kommer hem till ett tomt torp efter ha haft inomhuskurs.
Tar på mig gummistövlarna och går ut
låter lugnet ta mig
ljudet av snö som landar på marken
letar mig runt mellan granarna
och hittar ro
får lysa mig hem med mobilen
tänker på Mia som osjälviskt har släpat runt mig i skogen som nybörjare i svampplockning där hon lite diskret frågar; Eh, Hanna har du tittat bakom DEN stenen?
Tack Mia för att du har lärt mig att hitta trattisarna!

Kalymnos i hjärtat

2010-11-17T20:41:00.004+01:00

Petter på väg ner från Grande Grotta

Jag drar in ett djupt andetag, låter dofter av syden fylla mina lungor, dofter av timjan, oregano och get. Hör havet slå in på stenstranden och tänker att det här måste vara himlen.
Vi är på väg upp mot Grande Grotta första dagen och det går inte annat än att bli lite tagen av åsynen, det är så sjukt brant, i alla fall för mig som är vertikalklättrare, trots att jag har varit här förut.

Petter leker med min nya kamera på Odyssey

Det är som att vara på rymden med alla stalaktiter som hänger ner och redan efter första dagen är mina lår täckta med stora blåmärken och knäna ser ut som köttfärs.
Knälås bakom varje stalaktit för att vila mig uppför, alla kroppsdelar används för att minska tyngdlagen, en vad, en axel, för att inte tala om att sitta på blobbarna, där Heyman som är en ruttad brantklättrare kom med guldtrixet att korsa benen under.
Som tur är så finns det att ta av för alla på Kalymnos, jag kom på att jag trivs nog på lite mindre brantare med stalatktitblobbar och tufor mest.

Telendos ståtar inför solnedgången

Underarmarna har gett sig, som varje klätterdag långt innan dagen är helt över och jag tittar suktande ner mot havet som ständigt är närvarande. Petter har rastats bra han med, även hans underarmar verkar nöjda och vi ger oss ner till den dagliga rutinen, dopp i havet och två kulor italiensk glass.

Havet är perfekt varmt och vi hinner lagom hem till en grekisk sallad på verandan till ännu en sprudlande solnedgång. Vi kommer överens att Kalymnos nog slår Thailand som klättersemester-semestermål. Romantikfaktorn är oroväckande hög.

Jag på väg ner mot Sikati cave

De första dagarna går jag bara runt och ler, säger säkert 10 ggr;
-Petter, det här är så sjuuukt kul!
Glädjen håller i sig och ett av de mäktigaste klipporna var Sikati cave, som är som en krater med klättring i en halvcirkel. Mäktigt ställe bara att vara på och ännu mäktigare när hällregnet kom och med det åskan som dånade precis utanför. Så brant så vi och nästan alla leder höll sig torra en heldag när 1/4 av årsnederbörden kom på en gång.

Vilodagsaktivitet

Lite info:
Vi flög Göteborg-Köpenhamn-Athen med SAS och vidare till Kos med Olympic för runt 3000 kr/var. Kolla även charter till Kos som alternativ, de slutar gå i börja nav november.
Sen buss (eller taxi, 15 E) till hamnen I Mastihari och snabbbåt från Kos över till Pothia på Kalymnos, ca 30 minuter, 6 Euro var. Finns även en båt som tar längre tid men är billigare
Vi kom sent och tog taxi till Massouri, 15 E
Kan även vara värt att kolla flyg till Turkiet och sen båt till Kos.

Boende kan variera från 7 och uppåt, vi betalade 22 E/natt hos Tatsis, med städning varje dag. Normalt så hyr man en studio, där finns det kök och ofta en balkong med havsutsikt, gå runt och fråga efter de olika priserna.

Det är relativt billigt att äta ute, 7-12 E för en middag, 1,5 för en öl så vi åt ute nästan varje dag.
Det finns två vattenkranar med dricksvatten i byn så man behöver inte köpa vatten.

Det behövs ingen bil, då det är gång avstånd till de flesta klipporna, och det är billigt (5E) att hyra cykel eller skoter (10E) om man vill åka till någon av de mer avlägsna klipporna. Det går även en lokalbuss.

Temperaturen låg mellan 18-25 grader, perfekt för klättring i skuggan, finns väggar som vätter åt alla håll med ca 1700 leder att välja på

Vilodag

2010-11-11T09:56:00.004+01:00

Vad är det för fel på oss hinner jag tänka innan foten slinter i det lösa gruset och benen får sig en avhyvling av de miljarders vassa buskar som i någon timme har rakat mina ben.
Missanpassade turister som vi är, så måste vilodagen vara någonting annat än att ligga still på stranden och vi bestämmer oss för att ta en liten vandringstur runt Telendos under middagssolens strålar.
Vi nobbar lunchen och tänker att vår enda banan är god nog, något den säkert hade varit om inte vandringen tog fyra timmar i en sån eländig terräng jag aldrig ens skulle tänka på att ta med min mamma på, ens knappt mig själv ännu en gång.

Det vara förra vilodagen, sa idag har jag promsat på att vi ska utnyttja den goda maten, det varma havet och de vackra stränderna och låta kroppen få vila från magiskt fin klättring. Underarmarna är som två döda fiskar och de behöver styrka for de sista dagarnas klättring.
Längtar inte hem ännu.

Längtan

2010-11-01T16:04:00.003+01:00

Snart
snart åker vi
tidigt imorgon bitti
med flyg till solens land
Kalymnos, kalksten, vin och bad
Lämnar köksbygge, regn
lägenhetsstädning
höstrusk
snart

Sista titten

2010-10-28T20:29:00.003+02:00

Nära vår lägenhet växer det ett träd,

en praktfull rund oxel som står naken nu på hösten

där i sin nakenhet är den till skydd för de som behöver

svartvita bollar som kurar ihop sig för natten,

grenarna är fulla med skator samlat sig för mörkret

Men att fånga det på bild skrämde upp de alla på flykt

och jag gick med dåligt samvete

för att städa färdigt vår nysålda lägenhet.

Nya berg finns det överallt

2010-10-26T19:12:00.003+02:00

I vintras promenerade vi förbi den här klippan, men det tog oss ett tag att komma dit igen.
Igår med varm höstsol värmandes i ryggen satte vi upp två topprep för en kort klättersession med kul klättring, blir blött och lite löst, men äventyrligt.

Vi såg spår efter andra som varit där före oss, fastsatt kil, ansade kaprifoler och lite träd.
Vet att våra finnar var där en sväng, men misstänkte att de inte hade lagt ner det jobbet för en dags klättring och det såg ut som rensningen var förra året (?). Tänkte att det kanske var Rask, då det är runt knuten till honom, men mötte honom promenerandes på vägen hem och han visste att det hade suttit några borstar, men det var inte hans.

Nu vill jag inte trampa i klaveret om det är någon som inte har klättrat färdigt sina projekt, så om du har Fågelviken kärt om ditt hjärta, hör gärna av dig...

Första snön

2010-10-21T10:46:00.002+02:00

Solen skiner in genom fönstret
tar på mig glasögonen och utbrister för mig själv;
Det snöar!

Mina blommande röda rosor är strödda med ett vitt lager frost
Fåglarna flyger skyttetrafik till det lilla fågelbordet
Det knarrar i gräset när jag går ut till bilen
jag börjar nästan gråta för att det är så vackert
och för att min kamera är spårlöst försvunnen sen helgen.

Inga bilder på Fredrik Rapp på besök
inga bilder från fina dagar på Häller
inga bilder på snö, sol, gula träd, frost, dimma
dags att beställa en kamera!

Sju sanningar

2010-10-14T16:18:00.005+02:00

Vackra Helena gav mig en blogaward och svaret om sju sanningar kommer här:

Jag tycker inte alltid det är roligt att klättra

Jo det är sant, ibland är jag inte alls motiverad att klättra utan går hellre runt och pysslar med annat. Får lite ångest och undrar varför jag låter klättringen ta så stor del av mitt liv, har en känsla av att jag kanske borde tycka att det är roligt. Men så kommer lusten tillbaka och jag glömmer ångesten.

Är inte alltid glad

Är svartsjuk, avundsjuk, arg, ledsen eller känner mig tom, ensam, sur oftare än du tror.

Brottas med prestationsångest

Jag tar mig i örat med jämna mellanrum för att inte fastna i prestationsfällan. Att det inte är farligt att misslyckas. Att inte försöka leva upp till några förväntningar. Att inte bry sig om vad "andra" tycker och lyckas för det mesta. Men ibland så känner jag att jag faller dit och får lyfta upp mig själv igen.

Annorlunda familj

Uppvuxen i en röd liten stuga utan el och vatten mitt i djupaste Småland. 6st halvsyskon fanns sen förut på Olles sida, 4 st på mammas blev det. Härligt flowerpower med majjaodling i skogen. Bodde med Olle tills jag blev 8 år när jag bestämde mig för att flytta till mamma. 8 år hos mamma sen flytta hemifrån när jag var 16, som jag sa till Olle att jag skulle göra när jag var 8.

Tycker om att vara själv

De flesta kanske tror att jag är sjukt social och det är jag med när jag är på det humöret. Däremot så har jag ett stark behov att få vara själv som växer och växer tills känslan sväller över

Tidsoptimist

Vet inte vart det kommer ifrån, kanske att jag aldrig har haft en tid att passa när jag växte upp som har satt sina spår? Klarar bara inte av att hålla tider, pressar gränserna till ohållbarhet varje dag.

Fåfängd

Jag kan inte låta bli, älskar färger och känna mig snygg. Vet inte hur många gånger jag har hört; vad gör du? Sminkar du dig nu när vi ska ut och klättra?
Jajamensann, det gör jag!

Ögon i nacken?

2010-10-08T10:57:00.002+02:00

Petter håller koll..

Vi fick en ny pryl, en ny leksak, till Torpet igår.
Petter som är en mästare på att hålla inne hemligheter hämtade ut ett litet paket på Ica på vägen till Svanvik. Jag höll på att spricka av nyfikenhet och det visade sig att han hade beställt ett par CU, ett par säkringsglasögon för ett tag sen.

Några tillvänjningsleder där världen snurrade åt fel håll och en lätt åksjukekänsla så hade vi blivit bästa polare jag och CU:n (eller säger man CU:sarna för det är ju ett par glasögon..)
För er som inte har provat ett par; gör det!
Otroligt skönt att kunna titta rakt fram men ändå följa varje rörelse Petter gjorde, insåg att jag nästan glömde bort min uppgift, att ge ut rep.
Jag kände mig som en tiggande hund när jag stog och tittade rakt fram mot väggen men stod och rörde huvudet sidleds, men jag ser lätt lite dum ut för att spara på min taskiga nacke.

Ser fram emot att få testa dem på riktigt branta leder, ser fram emot Grande Grotto på Kalymnos. Kan knappt hålla mig, det känns att för länge att vänta två veckor!

Bästa tiden?

2010-10-05T19:49:00.006+02:00

Tomorrow
06/10/2010

14°

Cloudy. Moderate breeze, 6 m/s from south-southeast. 5 mm precipitation per 24 hours.

Thursday
07/10/2010

13°

Fair. Light breeze, 3 m/s from southwest. 16 mm precipitation per 24 hours.

Friday
08/10/2010

12°

Partly cloudy. Light breeze, 3 m/s from east. 0.1 mm precipitation per 24 hours.

Saturday
09/10/2010

11°

Fair. Light breeze, 3 m/s from southwest. 0 mm precipitation per 24 hours.

Sunday
10/10/2010

11°

Fair. Light breeze, 2 m/s from southwest. 0 mm precipitation per 24 hours.

Sunday
10/10/2010

11°

Fair. Light breeze, 2 m/s from southwest. 0 mm precipitation per 24 hours.

Monday
11/10/2010

11°

Fair. Light breeze, 3 m/s from northeast. 0 mm precipitation per 24 hours.

Tuesday
12/10/2010

10°

Fair. Light breeze, 3 m/s from southwest. 0 mm precipitation per 24 hours.

Wednesday
13/10/2010

11°

Fair. Light breeze, 3 m/s from west-southwest. 0 mm precipitation per 24 hours.

Vad är att misslyckas?

2010-10-01T22:10:00.003+02:00

Sen september

luften är klar och det blir inte bättre än så här.

Vi har fixat hemma,

fejat, murat, klippt gräset och allt sånt som hör till livet som fastboende i Bohus.

Sen eftermiddag

Häller bjuder in till dans

och jag får äran att leka mig upp för Canapé.

Som jag har varit lite rädd för

varit nervös för

rädd för att misslyckas

trilla

Det är därför jag inte har tålamod att redpointa,

jag bygger upp en förväntan i mig att jag borde klara det,

att inte misslyckas

trilla

Jag inser att det inte gör någonting

leker mig upp för Canapé

trillar inte, klara det

och inser att jag har misslyckas

Nästa gång ska jag klättra någonting som jag trillar på

Dra mig själv ur prestationsfällan

Släppa mig själv fri

och leka

I väntan på vintern...

2010-09-29T18:32:00.008+02:00

Eva och Wolfgang njuter av Sverige på Vettekullen

...så är det lika bra att njuta av hösten.

Igår fick jag äran att göra replagsdebut med tuff-Emma, vi tassade runt i värmen på Vettekullen efter inspektion av blötan på Branta Väggen på Hallinden.

Jag brukar försöka hålla mig bort från solen och svär gång på gång att jag ska hålla mig borta från den när jag klättrar.

Igår däremot så njöt jag av att klättra i topp och shorts, låta höstsolen få göra sitt innan vintern kommer.

Imorse plockade jag fram rattmuffen och skrapade rutorna för första gången och vintern kändes lite mer närvarande.

Vilodag, med för micket energi i kroppen

snör på mig skorna

och låter benen styra mig

Jag doppar tån i det kalla vattnet

kylan slår emot mig

dyker i det helt stilla turkos vattnet

leker säl innan jag simmar mot land

ler mot solen som sakta värmer upp mig igen

Tar på mig mina nyinköpa joggingskor

springer förbi Häller

och ler

vi ses imorgon Häller

tänker jag

och springer hem

I´m back!

2010-09-27T18:46:00.003+02:00

Den lille mannen med nypet och draget!

Det är någonting som händer nu,

tror att det har med höstluften att göra.

Krispet, den låga solen,

känslan på graniten,

sticket.

Min motivation bara ökar och ökar,

nu ligger den på topp känns det som,

nu när det är 11 grader och solen skiner.

Motiverad över att ha besök av Hanna-Kajsa.

Motiverad av att se Said avsluta de sista metrarna på en led som stått orepeterad väldigt länge; Razors Edge.

I´m back helt enkelt,

ska inte låta det gå så länge till nästa gång.

Nu ska jag ut på en joggingrunda i sista kvällsolen och njuta av krispet.

Banff Filmfestival

2010-09-01T08:45:00.004+02:00

Tänkte skriva ett inlägg om resten av Frankrikeresan,
om berg
och vackra bröllop
om hur skoj det var med Magnus på besök från Norge,
om hösten här hemma
om besök från Massih och Ivo Ninov
om Osloklättring
om Klätterlabbet
och en massa annat.

Men jag har inte haft inspiration att sätta mig framför dator, så det får bli någonting kort om någonting helt annat.
Vi på Klättertorpet har fått äran att få två biljetter för utlottning till Banff Mountain Filmfestival här i Göteborg på onsdag den 6:e oktober.

Så för att göra det lite spännande så blir det en liten tävling;
Hur många kamsäkringar äger Petter och jag tillsammans?

Maila till info@klattertorpet.se med ditt svar snabbt som tusen..

En portion mod tack!

2010-08-10T12:11:00.007+02:00

Lilla jag på alternativ insteg på Tout va mal, Aiguille de Roc, 16 repor.

Kom igen nu tjejen..

Jag försöker mana fram den starka Hanna,

den modiga Hanna,

ånglokomotivet Hanna,

hon som bara kör raka vägen mot toppen,

hon som inte blir rädd och som bara klättrar

hon med uppåtdrift, som på Kjerag

Men här i Chamonix, uppe bland bergen vid Enver så finns hon inte.

Istället har hon förvandlats till en rädd, försiktig, liten, svag och lite skakis Hanna.

Jag kan ingenting annat än att skaka på huvudet och skratta lite åt mig själv, kämpar mig uppför min 6a och är lättad när jag kommer upp till stand.

Jag följer på Une guele du diable, Little Yosemite, 6c+, 3 repor

Tre superfina dagar får vi, klättrar underbara sprickor vid Little Yosemite, långtur upp till Aiguille de Roc och får vara i bergsmiljö.

Men modiga Hanna hon verkar ha stannat vid Kjerag, så jag skrattar åt mig och njuter av att vara i bergen trots allt.

Oftast så har jag hyffsad koll på min kropp och mig, men inte den här gången, vet inte varför jag är liten.

Är det så att mod bara kommer i en viss portion tilldelat att användas under en viss tid? Överskrider du gränsen så.. ja synd för dig..

Är det bara jag som kan bli så här liten efter att ha varit stor, modig och stark?

Enverhyttan med den sista kvällsolen, inte illa som utsikt

Céüseaporna

2010-08-02T00:31:00.000+02:00

Céüse i sin fulla vy, väldigt pittoreskt

Jag har nästan glömt bort att vi var i Céüse inte allt för länge sen. Packar om packningen från Norge och drar nu ner till Frankrike igen, nästan tre veckor får vi njuta. Chamonix är huvudmålet, men till efterrätt och förrätt så blir det nog Céüse (igen) och Verdon.
För alla apor som funderar på att åka till dit i sommar, kom ner!

För rika apor med egen (eller hyrd bil) så är det ca 2-2.5 h med bil från Marsielle och det finns tre vägar upp till Sigoyer som är närmsta lilla by. Den lite längre men bättre vägen går in till Gap och sen ut igen mot Valance/Sisteron, eller så går det att ta en liten genväg.
Precis efter flygfältet, vid det sista blå huset (flygfältet på höger sida) så står det en liten vit skylt på vänster sida; Sigoyer 8km.

Aporna äter sin traditionella midsommarlunch

Det som aporna gillar bäst med Céüse (förutom att klättra på perfekt klippa) är att samlas någongång där mitt på dagen när solen gassar som mest. I skuggan så tjattrar de, äter sin lunch och sover även en liten stund för att ladda batterierna inför eftermiddagsakten. Då kommer den medhavda dunjackan väl till pass, låt dig inte luras av att det är varmt nere i campingen. Under Biografiväggen finns det perfekta hängplatser där de kan sitta och välkomna de aporna som varit lata och sovit länge på morgonen och gått upp mitt i solen för eftermiddagsklättring.

Då klippan ligger på ca 1600 meters höjd och anmarschen tar ca en timme från campingen Les Guerins där nästan alla apor bor. För att inte trötta ut sina små benmuskler med att bära varje dag så lämnar aporna sin utrustning uppe vid klippan. Det finns många bra gömställen både uppe vid klippan, men vi brukar lämna där stigen delar sig mellan Cascadeväggen och Berlin.

Har aporna små fina joggingskor så tar det inte mycket mer än 20 minuter att med lätta steg jogga ner.

Aporna badar på sin vilodag

Alla apor behöver så småningom vilodag och då är Gorge de la Meouge nära Orpierre ca 1h bilkörning det givna valet. Med sin leklust så gick det att leka runt i strömmarna en hel dag mellan lapandet av sol. För de lata aporna så finns det en liten sjö bara 10 minuter ner mot Gap.

Behövs det fyllas på med mat, klätterutrustning eller cafékaffe så är det bara att sladda ner 30 minuter till Gap. Är pizzabehovet för stort så stanna i La Freissinouse halvvägs och kläm en pizza på Le Charlet, sitter fint i apmagar.

Vill du ha rikig mat så är Géant att rekommendera, följ skyltarna mot Briancon genom staden och har du tur så missar du inte Dechatlon (billig friluftsbutik) precis innan.

Aporna Petter, jag, Åsa, Ida och Martin njuter av spasemester

Färgglatt på Kjerag

2010-07-30T00:05:00.009+02:00

Hoka Hey på Kjerag, blå plutten är vår bivi

Hoka Hey.
Alla norrmän undrar varför vi svenska envisas att klättra Hoka Hey när det finns så många andra leder på Kjerag?

Vi sitter förväntansfulla i gummibåten ut till Geitanäset efter en snabb öl vid campingen i Lysebotn. Jag har velat klättra här de senaste 4-5 åren, men det har inte passat och nu sitter jag här och spanar med stora ögon.

Gummibåten närmar sig och då ser jag linjen, den uppenbara linjen som klyver upp över berget, nästan som en spikrak linje på den övre väggen.
Där vill jag klättra tänker jag och vi hoppas i land, packar upp och linjen faller i glömska i 5 minuter.
-Petter, vad är det där för linje?
- Vart? Aha, det är Hoka Hey..
Hjärtat slår några extra slag, linjen är Hoka Hey och jag förstår varför alla vill klättra upp där!

Hilde i starten på R4, otroligt fint hörn 6+

Det duggregnar första dagen, som väntat och vi går upp till insteget med racket och rep när det klarnar upp. Vid fem på morgonen dagen efter ringer klockan och jag kastar mig ut ut sovsäcken med fjärilar i magen.
Vi går snabbt och lätt till insteget och Petter och Oskar som ska försöka sig på en ny linje upp mitt mot Skjölden springer iväg före oss. Det är bara vi och morgonsolen kvar, Hilde börjar och när jag ska börja klättra så har fjärilarna planterat sig i hela kroppen, en behaglig pirrande känsla av förväntning blandas med det lugn och självsäkerhet som jag bara får när jag klättrar långa turer.

Hilde följer på R5 6-

Vi skyndar oss inte, klättrar lugn och försiktigt. Vi har som mål att friklättra allt och det får ta den tid det behövs, vi har pratat om det här i snart tre år och nu njuter vi. Klättringen är på fast fjäll, med bra sprickor och med lite gräs emellanåt, men ingenting som stör. Det är en fjälltur vi har gett oss ut på, det är bara att det är lite svårare ibland.

Hilde kommer trött upp på vår felklättring, R9 6+, brant och bökigt.

Kanske är vi lite för avslappnade, för vi lyckas traversera ut höger istället för vänster på R7, mitt fel.
Lite för snabb blick på topon och jag ville vara uppe på replängd 10 istället där det ska traverseras ut till höger. Det är jag som får bota för min dumhet och jag slåss med skogen och de branta blocken och sprickorna där även någon annan än jag med har slagits. Hittar en gammal camalot och tänker att jag är på rätt väg. Repdraget får mig att ilsket trampa vidare och jag kommer upp till slut, varm och trött.

Förberedelse för sovdags, på med alla kläder och gott humör

Hilde lyckats även hon gå fel, i föraren står detr en travers på 25 meter till höger. En läskig travers senare och klättring upp i brant, löst härk bland block så inser jag att vi är fel och revar försiktigt för att inte dra loss någonting. Travers tillbaka och vi är på rätt spår, lätt svaklättring och en fin knytnävsspricka senare står jag där vi kommer tillbringa natten.

Vi har kämpat fint, klättrat allt i fritt, det har gått hyffsat fort förutom våra felklättringar som har tagit tid och kraft.
Hilde ger sig iväg på första cruxrepan, det ser klurigt ut och hon rör sig stadigt uppåt. Försvinner ur sikte, men jag tänker att hon står under taket och laddar för traversen ut vänster.
Repet sträcks och helt plötsligt hänger hon där.
-Va, ska jag inte rakt upp? Inte konstigt att det var så svårt!
Hon rensar och kommer ner igen.
Prövar igen och trillar på traversen.
Rensar och prövar igen.
Trillar igen.
Kommer ner och vi låter grabbarna passera som misslyckats att hitta en möjlig väg upp för Skölden och traverserat in till oss istället.

Sista kvällsolen från vår oplanerade bivi R11

Vi överväger våra chanser.
Att klättra hela vägen upp till toppen och fria alla repor känns som en orättvis chans.
Ska vi sova här och vakna hyffsat fräscha och försöka igen?
Så får det bli!

Hilde prövar en sista gång sent på kvällen, kommer förbi cruxet nu med en grön C3 som bra säkring.
Jublet stiger upp i mig, men skärs snabbt av då jag ser Hilde glida av med båda händerna. Kalken är slut i båda våra kalkpåsar, hur oruttat är det?
Hon klättrar upp till ankaret och vi sätter upp ett topprep att "värma" upp på för morgondagen.

Vi delar på de sista nötterna till kvällsmat, dricker lite av vårt vatten och plockar fram den svarta sopsäcken som vi har tagit med om vi skulle behöva sova.
GTXjackorna åker på för lite extra värme och ser solen försvinna. Ett underställ och två fleecetröjor, inga långkalsonger.
Vi ligger sked, försöker slingra våra ben så mycket runt varandra som det är möjligt i sopsäcken. Lite sömn måste vi ha fått mellan huttringarna, rysningarna, skälvningarna och vändningarna, för så faller morgonsolen så småningom på oss.

Hilde ,igen, kommer upp på R13, 7+

Vi topprepar varsin gång för att få upp värmen i kroppen, Hilde tar ett djupt andetag mellan skälvningarna och ger sig i väg.
Hon smyger förbi cruxet och viljan kommer smygandes.

Vilja att komma upp och få allt klättrat i fritt. Med en målmedvetenhet som jag bara har på långa turer så klättrar jag försiktigt uppför nästa 7+, tar ett djupt andetag innan jag ropar; Lägg av och leendet sprider sig.

Leendet dör tyvärr en stund senare när jag ser en basehoppare studsa mot klippan, stilla hänger han under sin skärm fast på väggen. Stilla falnar min vilja att klättra allt fritt och övergår till att vilja komma upp.

Hilde njuter av regnet på sista stand

Vi fortsätter klättra och vi kämpar på, men med en räddningshelikopter hängandes bakom oss hela dagen. Vi kämpar och närmar oss toppen när vi kommer till sista 7:a repan. Pissblöt och slemmig.
Hilde gör ett oerhört tappert försök att få till det fritt, men med sänkt huvud säger hon;ta.
Hon kommer ner igen och provar ännu en gång med samma resultat.

10 meter med blöt klättring kunde vi inte få till, lite orättvist känns det efter ha kämpat så innerligt, men livet är inte rättvist och vi får iallafall lämna väggen med livet i behåll.
Jag klättrar försiktigt de två sista reporna med ett mantra i huvudet; Det här ÄR lätt klättring och inte ens duggregnet som kommer kan hindra mig från att få leendet tillbaka när jag säkrar upp Hilde från toppen.

Skön nerstigning, följ rösen och T-markeringen

Lite info:
8-10 h bilkörning från Bohuslän, ta inte färjan över Moss-Horten, det tar längre tid än att åka tunneln vid Dröbak, väg 23.

För att komma ut till Geitanäset, prata med basehopparna, antingen på campingen eller i huset nere vid hamnen. De åker vanligtvis ut två gånger om dagen, halv elva och vid fyra, men åker även ut med klättrare. 100kr/person, tar ca 15 minuter.
Slå ej upp tältet på den stora plana "gräsmattan" då hopparna landar där, helt ok att slå upp det i utkanten av gräsmattan. Ha gärna med någonting att lägga maten i, det heter Geitanästet av en anledning. Det går att fylla vatten precis vid kajen.

Anmarschen:30 min-1h beroende på hastighet. Gå längst stranden till höger och sen gå upp i stenuret, följ väggen tills det är en gräsramp som känns väldigt naturligt att gå upp och ut höger.
Det kommer först en stor platå där det går att fylla vatten om det har regnat, scrambla ut till höger (repa upp om det känns osäkert, men lätt klättring). Ny platå där det är skönt att racka på.
Lite svaklättring upp till insteget som ser lite brant och blockig ut (mitten diedret när man ser det från marken)

Retur:
Hyffsat lätt om man är lite uppmärksam: gå över första stora gapet till vänster och försök att hålla dig ca 100m från kanten. På två ställen korsar du vatten som rinner i små raviner. Håll koll på stigen på andra sidan, inte helt uppenbart. Det är en ganska markerad stig att följa och lite rösen, gå inte för långt upp höger i början. Efter Kjeragbolten så är det många stora rösen, då är du hemma, ca 2 h promenad. Jag gick ner i flipflops, funkade perfekt.

Det kan vara skönt att parkera bilen uppe vid basehoppparnas parkering så slipper du lifta hem. En liten grusficka några hundra meter efter Øygardstøl (om du åker upp från Lysebotn) där de flesta turisterna går ut till Kjeragbolten ifrån. Prata med basehopparna, de kör gärna upp en bil, då de ändå behöver komma upp med bil.
När du går ut efter ha klättrat , så delar sig det en liten stig mot höger till hopparnas parkering vid vattnet precis innan sista stigningen. Går även att parkera vid turistansamlingen, men det kostar och är längre att gå till.

Vårt rack:
1st blå alien, 1 grön C3 (den passar perfekt på första 7+ cruxet, man får bara lirka lite)
2 st grön alien
2 st gul alien
1 silver alien
2 röda alien, 1 0.5 camalot
1 0.75 camalot, 1 guld alien, 1 orange alien
2 st 1 camalot
1 st 2 camalot
Dubbelt av kil upptill 7, med två offset.
Vi tog med microkilar till cruxrepan, men de blev obrukta..
6 st 60cm slingor
8 st vanliga slingor.
personligt utstyr,
tibloc till att hissa säcken
4 liter vatten (väggen får nästan ingen sol..)
1 helrep 65m och ett halvrep 60m som släprep för att hissa säck

Fortsätt inte läs om du vill ha en schysst onsight..

R1:5+ Insteg i det svarta "skrovlet" som ses från marken, ta mitten diedret, brant start, bred säkring eller slinga av den lilla björken. Traversera ut höger vid "rumpetaket" upp i sprickformationen och traversera sen ut tillbaka till vänster mot slutet.
Vi gjorde den i en 65m repa.
R2: 5- Lätt svaklättring och sen in i ett litet tunt v.v dieder. 50 meter upp till trekantshyllan.
R3: Försvann eftersom vi drog ihop reporna.
R4: 6+ Brant hörn, stäm istället för att laybacka, 0.75 sitter som ett smäck, två små överhäng men inte svårt. 50 m?
R5: 6- lätt, men osäkrat sva till höger eller v.v dieder till höger, sen in i diedret, och upp i fingersprickan på vänsterväggen. Lockas inte av att fortsätta upp till det S-formade diedret, 40 m
R6:6+ fin spricka i diedret, 60 m. I vissa förare så står diedret som tre replängder istället för två.
R7: 7- brant kul klättring på stora grepp till sista metrarna, brant svaklättring på flak, tunt säkrat, grön C3 eller blå alien passar i sprickan ut till höger. Kan även klättras ut till vänster i handjamssprickan, men svårare än 7-, kanske 7/7+? 50m. Stand runt stort block.
R8:Travers till vänster, inte till höger som vi (och andra har klättrat), 15 m. Bra bivihylla
R9: Vet inte då vi klättrade fel. Ska vara 6+
R10: Lysebotn camping, stor sluttande hylla, klättra snett höger upp till vänster sidan av pillaren ovanför. Inte 25 meter rakt ut till höger..
R11:Antingen svaklättring på pillaren eller i v.v dieder och upp i sista handjamssprickan. Här kan det vara skönt med en #3, men tydligen ska en #2 passa bra långt in. Stand runt ett stort block. Ok bivi för två, den bästa på leden. 40m
R12: 7+ Annorlunda klättring mot resten av leden, fingerspricka i ett v.v dieder, travers ut till vänster vid trekantstaket, grön C3 sitter perfekt i den lilla sloten innan läppen, men är lite trixig att få in, ge inte upp. Superfin klättring! Två bladbultar på stand, småkilar. 50m
R13: 7+ Ihållande fingerspricka, kul klättring. 50m
R14: 7- Fint dieder, med ett litet crux 40m (?)
R15: 7- Lätt och fin klättring upp till sista metern, är slutet blött så är det svårt. 25m
R16:5 Lite brant på stora block, men fast klättring, drog ihop med R17
R17: 6+ Lite kaminaktigt upp, stora klämblock som sitter hyffsat fast, inte så farligt som det ser ut. Sluttande stand, grå alien och några mellan kilar.
R18: 7 De första 10 m var pissblöta, så vi aidade förbi. Brant fingerspricka, litet hörn med handjam/finger och sen fin fingerspricka. 30m (?) Stand på fin hylla
R19: 6- Upp på vägg till höger, över ett litet brant parti med bladbult (bra gul alien) till hylla och sen upp det vänstra diedret. Finns även ett dieder rakt upp, ser svårare ut. Lite brant, men bra grepp. Ut till vänster och upp för gräsbacken till det stora hörnet. Lite repdrag mot slutet, men lätt gräsbacke. Gjorde stand mellan vägg och det stora liggande blocket. Gul alien och 0.75.
R20: 4, Lätt och kul kamin mellan pinnakeln till vänster och väggen. Sen djungelklättring till toppen. 50m. Ska finnas bultar till ankare, annars så går det fint att dra repet runt stenen.
Uppe, tjohooooo!

Häromdagen såg jag någon dö

2010-07-29T23:52:00.004+02:00

Dag två, allt hade gått så bra.

Vi hade klättrat alla repor i fritt, tagit beslutet att ta en oplanerad bivi under första 7+ trots att vi hade flera timmars dagsljus kvar för att ha störra chans att kunna fria resten efter ha trillat av på den.

Hilde gjorde en strålande insats vid sjutiden på morgonen och satte 7+ trots att hon skakade av köld.

Onsighten satt på nästa 7+ för min del och det kändes bra.

Vi har gått och suktat på Hoka Hey coh nu var vi där, mitt i allt, på riktigt.

Humöret låg på topp trots lite mat och lite vatten.

Allt kändes helt rätt tills då.

När jag ser en av basehopparna.

Ser att det kommer skita sig ordentligt.

Ser honom studsa mot väggen

Många gånger.

Han stannar hängandes under sin skärm på väggen inte nära, men inte heller långt från mig.

Helt plötsligt så kändes vårt projekt att fria Hoka Hey inte lika meningsfullt.

Resfeber igen..

2010-07-20T15:30:00.004+02:00

Jag vankar av och an på tomten.

Hämtar ett prusiksnöre.

Bläddrar i föraren över Rogaland.

Kollar YR en gång till för att se om vädret har ändrat sig.

Brer en smörgås, men kan inte riktigt med att äta upp den.

Packar ner ett prusiksnöre till.

En klump växer i kroppen och jag känner igen den.

Resfebern.

Förväntan.

Det är en välbekant känsla och tänker att vid det här laget borde jag ha vant mig vid den här känslan.

Lärt mig att kontrollera den.

Men så är inte fallet.

Nu vill jag bara sätta mig i bilen, vara på väg, och få komma ner i Lysebotn och mötas av sol.

Hilde och jag har haft ögonen på Hoka Hey nu så länge jag kan minnas. Iallafall i tre år och förhoppningsvis så får vi klättra. Någon dag på en vecka borde väl YR kunna ha rätt om?

Tar ett bett av min smörgås och går ut på tomten

Snurrig värld

2010-07-16T21:25:00.006+02:00

För att bygga på min virrighet så tog jag mig i kragen och åkte upp till Näsinge hoppfält vid lunchtid.

Tio fallskärmshopp ligger och väntar på att bli hoppade och med väldigt lite förväntingar om att få hoppa så frågade jag om det fanns några instruktörer på plats.

Förra våren så spenderade jag och Petter X antal timmar på flygfältet med en växande frustration och väntade på att få hoppa.

Det motsatta blev det idag.

Efter det tredje hoppet så var jag tvungen att avböja mig det fjärde hoppet. Jag orkade inte med mer intryck. Hjärnan hade lagt av från alla intryck från ca 45 minuters frifall i ca 200km/h gånger tre.

Overload helt enkelt.

Som hela min värld känns förövrigt.

Men jag ska inte klaga på måndag drar vi nog till Chamonix för att lugna stora-bergs sugen.

Hanna virrpanna

Som bambi

Jag och min kropp i Turkiet

Israpport #1

Monstret är väckt

Pundartendenser

Distraherad

Nästan för varmt

Nästan där

Tack och hej..

Att komma hem

Steck Salathé utan skrapsår

Vilodagar

Snut, så var Nosen slut

Snapp, Nosen dag två

Snipp, Nosen dag ett..

Att få stryk

Half Dome, från mörker till mörker

Resfeber

Som det ska vara

Döden gör sig påmind

Spontanresa till Frankrike

Tillsammans

Kärlek och dans

Med brinnande fackla uppåt.

Ta den natt som kom

Resfeber

Blå himmel på Blåmannen?

Lofotenklättring, Storpillaren

Inte lätt att göra rätt

De små och stora sakerna

Ett öppet brev

Ulorna stängt igen!

Dammat av skelettet

Gå på pumpen

När är man för gammal?

Så lite så lite

Tillbaka till verkligheten

Onyttig rädsla

Precis lagom..

Varken tillräckligt litet eller stort

Pissväder

Besvarad kärlek

Tar du hand om din klippa?

Hålla sig kvar

Sol mot granit

Den som väntar på nåt gott...

En annan värld

Patagonienrapport #4 från Magnus

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Riglos med pump

Patagonienrapport om toppen #3

Poliseskort genom Spaniennatten

Patagonien rapport #2 från Magnus

Patagoniarapport från Magnus

Subject: to whom it might con..

Klipppremiär!

Tiden..

Att lära sig..

Vad mer kan man begära av vintern?

Är det verkligen kul?

Inget fågelkvitter

Ömma fingrar, kalla tår

Isläget i Munkedal

Inför vintern

Kalymnos i hjärtat

Vilodag

Längtan

Sista titten

Nya berg finns det överallt

Första snön

Sju sanningar

Ögon i nacken?

Bästa tiden?

Tomorrow06/10/2010

Thursday07/10/2010

Fair. Light breeze, 3 m/s from southwest. 16 mm precipitation per 24 hours.

Friday08/10/2010

Partly cloudy. Light breeze, 3 m/s from east. 0.1 mm precipitation per 24 hours.

Saturday09/10/2010

Tomorrow
06/10/2010

Thursday
07/10/2010

Friday
08/10/2010

Saturday
09/10/2010

Sunday
10/10/2010

Sunday
10/10/2010

Monday
11/10/2010

Tuesday
12/10/2010

Wednesday
13/10/2010